Lystring! De galna -

apokalyps?

4. The Dutchess and the Duke - She's the Dutchess, He's the Duke (Hardly Art/Sub Pop)

Om man frågar mig om årets bästa "människor-med-akustiska-gitarrer"-grupp, så blir svaret varken Fleet Foxes eller Bon Iver. Nej, årets bästa folkpopalbum har duon The Dutchess and the Duke gjort. She's the Dutchess, He's the Duke börjar med en av förra årets bästa singel-A-sidor, "Reservoir Park", som spelats in i ny version (dock inte mycket som skiljer sig) och lagts först på LPn. Det är en fantastisk låt, där gruppens manlige medlem Jesse Lortz berättar en sagolik berättelse i verserna, och får hjälp av gruppens kvinnliga medlem Kimberly Morrison i refrängen. I mitten kommer ett (anti)-solo från en förvånansvärt tyst elgitarr. Låten hoppar och skuttar runt i dryga tre minuter, innan den avslutas med trippla refränger. Pust.

Sedan fortsätter vägen mot perfektion. "Out of Time" balanserar fint mellan dur och moll, och man vet aldrig hur nästa refräng kommer att låta. "Ship Made of Stone" är uppbygd enligt en simpel figur, precis som det mesta på She's the Dutchess, He's the Duke, och gungar fram på det stora havet tills skeppet, i den sista refrängen, sjunker. "Strangers" har verser som i sin nonchalanta aggressivitet påminner om tidiga Stones, och en underbar, förlösande refräng med den avslutande textraden "So maybe we're not strangers anymore".

I år har jag många gånger lyssnat på ett nytt album och verkligen gillat A-sidan. Sedan har jag vänt till B-sidan och funnit att kvaliten minskat direkt. Ta t ex Portisheads Third, som har en nästan perfekt A-sida, men "bara" en bra B-sida. Faktum är att de flesta skivorna på den här listan är s.k. "front heavy". Men med She's the Dutchess, He's the Duke är det annorlunda.
"Mary", B-sidan till "Reservoir Park", har fått plats även på LPn, tidigt på andra sidan. Den får mig främst att tänka på Dylan, runt Bringing It All Back Home. "Mary" är länken mellan "She Belongs to Me" och "Love Minus Zero - No Limit"; poetisk och bestämd ("You put this pain in my heart, you put this shame in my soul"), men samtidigt ödmjuk och
rentav tacksam ("And you gave me fingers and hands and hair, and you did it without even trying"). De avslutande orden "I ain't gonna say your name no more" upprepas tills de verkligen lämnat avtryck. "I Am Just A Ghost" är skakande, rörande och slutar tvärt. Och den följs av sin totala motsats, den paradoxalt betitlade "Armageddon Song", som är en glad, pigg uptempolåt. Men låttiteln reflekterar ändå den svagt apokalyptiska känslan i låtar som "Reservoir Park" och "I Am Just A Ghost". "Armageddon Song" slutar med att Jesse Lortz och Kimberly Morrsion lämnar oss med de betryggande orden "Now I've got you by my side, I'm feeling all right." Helt enkelt, allt kommer att bli bra till slut. Och av sådan simpel logik kan man bara bli varm i hjärtat av.

Sångerna på She's the Dutchess, He's the Duke kanske inte har Dylans avancerade lyrik, Stones' kraftfullhet eller den brittiska 60-talsfolkscenens (Fairport Convention, Bert Jansch, Pentangle, The Incredible String Band) starka folkmusikrötter. Men D & D lyckas istället plocka ur en gnutta av essensen hos alla de där olika grupperna, och göra musik på det. She's the Dutchess, He's the Duke är en alldeles utmärkt debut i sin lilla folkpop-verklighet. Men ibland , när man lyssnar på "Reservoir Park" eller "Mary", undrar man hur The Dutchess and the Duke skulle göra sig med ett fullt band. Kanske till nästa gång.

"Mary"

2008-12-30 @ 16:45:42 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

liberation

5. Sic Alps - U.S. EZ (Siltbreeze)

På ett sätt är Sic Alps' U.S. EZ den allra mest originella LPn på den här listan, och med största sannolikhet en av de få skivor från 2008 som jag kommer att spela även om fem eller tio år. Medan både Nobunny och Blank Dogs i år gjort på olika sätt poppiga och minnesvärda skivor, så har Sic Alps skapat ett mästerverk som går mycket djupare än enkla popmelodier. För skivans kvalitet ligger inte lika mycket i de korta, lösryckta sångerna som i den bilden just de sångerna ger oss. En bild av en trasig värld, en avbild av något så mörkt att det inte räcker med svarta färgstänk för att förmedla den rätta känslan. Istället bara ett vitt omslag.
Mycket av de känslor, tankar och ord jag kopplar till U.S. EZ har med det vita omslaget att göra. Vit som snön. Ja, U.S. EZ upplevs allra bäst i vintermörkret eller i vinterljuset. Vit som den bleka musiken. Ofta bara en gitarr, en stadig rytm från trummorna, ibland utbytt av en total explosion i ljud och känslor. Fast färgen är fortfarande vit. Vit som det starkaste ljussken.

De flesta sångerna på U.S. EZ är korta som i en ögonblicksdröm. De slutar precis när man börjat känna sig hemma i dem, vilket gör att man aldrig riktigt omfamnas av musiken, Istället släpper den dig hela tiden ifrån sig. Jag kommer att tänka på något som jag läst om Wires punkklassiker Pink Flag. Så fort bandet tröttnade på att upprepa en melodi eller en fras, så var låten slut. Det förklarar 21 låtar på 36 minuter. Samma sak gäller U.S. EZ. Den är fragmentarisk och loose ends, men ändå stark och rentav rörande. Som i slutsekunderna av "Inventing a Common Rule", då musiken en gång för alla släpps fri från sina bojor och, likt en fredsduva, flyger upp emot himlen. Vit som fredsduvan. I det ögonblicket blir allt runtomkring vitt, vitt av Gud vet vad. Vitt som den okända oändligheten. Det är svårt att tro att ett band på Siltbreeze kan framkalla den reaktionen. U.S. EZ är frigörelse genom total nedbrytning. Musiken bryts ned till sin allra lösaste och mest ömtåliga form. U.S. EZ är ett destruktivt verk, precis som de allra bästa konstverken.

Varenda sekund är viktig. Varenda sekund är vacker på sitt sätt. Även spåren fyllda av rent oljud har en oerhörd betydelse för helhetsintrycket. Men det finns så klart vissa höjdpunkter. Feedback i bakgrunden av den annars lugna "Bric Jaz" gör sig väldigt snyggt. "Gelly Roll Gum Drop" är en twisted boogie som inte skulle sitta helt fel mellan "I Wanna Destroy You" och "Kingdom of Love" på The Soft Boys' Underwater Moonlight, och "Clubbing for $$" påminner om tidig Tom Waits eller möjligtvis Captain Beefheart.

U.S. EZ innebär en helt ny riktning för Sic Alps, bortom den kraftfulla men endimensionella garagerocken. Hoppas verkligen att de fortsätter på samma spår, för de kan gå hur långt som helst. Jag vill gärna tro att detta bara är början.

"Mater" - live

Sic Alps spelar Pink Floyd - "Interstellar Overdrive"

2008-12-29 @ 15:59:03 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

(8-6)

8. Blank Dogs - On Two Sides (Troubleman Unlimited)

Ska jag vara helt ärlig? Jag trodde inte att Mike Sniper skulle lyckas med Blank Dogs-konceptet över en hel LP. Det är relativt lätt att göra ett par, tre bra låtar på en singel, men för att klara av LP-formatet behövs istället ett tiotal jämnbra spår. Som ni förstår hade jag fel. Dubbelt upp, dessutom. Den här årsbästalistan innehåller inte bara en, men två fullängdare från Blank Dogs.

Soundet på On Two Sides är inte som på de singlar och EPs som Blank Dogs släppte 2007; det är först nu som jämförelser med Joy Division och The Cure känns rimliga. Gitarren, som tidigare legat gömd jämte syntar och bas i ljudbilden, får en större roll på LPn. Låtar som "Blaring Speeches" och "Three Window Room" visar på en ljudbild som tycks rockigare. Dessutom finns här inga riktiga "hits". Det är väl de stora skillnaderna. Annars är mycket som vanligt med Blank Dogs. En sanslös känsla för melodier, kontrasterat av den effektbehandlade, stundtals robotiska rösten.

"Pieces" och "Meltdown Cloud" är det närmaste Blank Dogs kommer punk, medan de täta lagren av syntmattor i "The Crystal Ladies", "The Station" och "Epic Moves" påminner om låtarna från förra årets tolvtummare Diana (The Herald). On Two Sides visar upp en ny bredd i Blank Dogs musik. Snarare än en samling låtar är On Two Sides ett jämnt och varierat album.

7. Nobunny - Love Visions (Bubbledump)

Likt en predikant av rockens allra heligaste budskap ger Nobunny oss tolv powerpoppiller på dryga 22 minuter, som för att visa oss att rockmusiken fortfarande finns hos oss och för att lämna den vidare till en ny generation popmusikälskare.

Love Visions är redan en 2000-talets powerpopklassiker i klass med The Exploding Hearts' Guitar Romantic och King Khan & BBQ Shows eponyma debutalbum.

"Mess Me Up", "Nobunny Loves You" och "I Know I Know" är korta energiknippen till låtar som aldrig slutar engagera och upprymma mig. B-sidan är musikaliskt något ljupare med quasi-boogies som "Don't Know, Don't Care", men ändå fortsätter den smittsamma poppigheten med singeln "Boneyard", "Not That Good", Yolks-covern "Somewhere Knew" och den korta men så vackra "It's True". Den låten är Nobunny i ett nötskal; på Love Visions erbjuder han en kort titt in i pop-paradiset. Men innan vi hunnit vänja oss vid de vackra harmoniseringarna i verserna och den studsande känslan i refrängerna, så är Love Visions slut. Dörren stängs. Men åh, vad härligt det var medan det varade.

6. Beck - Modern Guilt (Interscope)

Ah. För en gångs skull gör Beck ett helljutet album, efter ett antal halvbra sådana. Till och med The Information var ensidig trots de snygga låtarna.
Det märks direkt att han är på humör, Beck Hansen. Inledande "Orphans" visar upp en Beck i bästa form, med gästande Cat Power på backup vocals. Följande "Gamma Ray" är en snabb modern rockpärla. Att Jay Reatard gjorde en cover på låten är talande. "Chemtrails" sväller ut till en nutida proggutflykt. En klar höjdpunkt.

Samarbetet med Danger Mouse är definitivt en succé. Alla instrument låter fräscha, med de sprakande trummorna långt fram. Och Beck själv låter, ja, mer Beck än på länge. Snygga melodier och välskrivna texter över hela skivan. Kombinationen "Profanity Prayers" och "Volcano", som får avsluta skivan, är särskilt vass; den ena låten en garagerocklåt ackompanjerad av handklapp och med en grym refräng, den andra en långsamt pulserande vaggvisa, men så snygga harmisar att jag rimligtvis bör falla ner död.

Modern Guilt är en av Becks bästa skivor, i klass med den nu 13 år gamla Odelay. Medn med sina 34 minuter och 10 snabba, lättsinniga låtar är den ganska lättviktig, vilket är det enda jag kan se som negativt. Redan på första lyssningen var jag fast, men jag känner mig redan lite trött på den. Den sitter inte kvar lika länge som Odelay. Men samtidigt är det lättare att lyssna på Modern Guilt, att plocka ut en låt och sedan lyssna på något annat. Medan ett album som Odelay kräver mer koncentration och tålamod. Men det som är imponerande är att Beck under sin karriär lyckas att skapa båda typerna av skivor.

2008-12-29 @ 15:45:48 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

och så de tio bästa... (10-9)

Nu har jag kommit fram till årets mycket starka topp 10.

10. Nick Cave & The Bad Seeds - Dig Lazarus Dig!!! (Mute Records)

Dig Lazarus Dig var, med undantag av ett par Birthday Party-LPs, min introduktion till Nick Cave och hans parallellverklighet. Här finns det bästa som 2008 kan erbjuda när det gäller ren och skär rock'n'roll.

Både Cave och bandet tar ut svängarna ordentligt på Dig Lazarus Dig, och Cave själv är en bättre ordekvilibrist än någonsin tidigare. Titelspåret är en grym inledning, utformad som en gammal garagerock-hit och utsmyckad med en exotisk, poetisk Cave-anekdot om en viss Larry.

"Today's Lesson", med Caves försäkran i refrängen om att "We're gonna have a real good time together", låter som Feelies' "Fa Ce Lá". "Night of the Lotus Eaters" påminner oss alla om att Cave faktiskt samarbetat med Blixa Bargeld från Einsturzende Neubauten, medan "Albert Goes West" skulle kunna vara ett spår på Lou Reeds Transformer.

I "We Call Upon The Author" är vi tillbaka till Caves traditionella låtskrivande; smarta oneliners, ett stadigt groove och en trallvänlig hook.

Men den främsta anledningen till att Dig Lazarus Dig ligger så högt på listan är den sista låten. "More News From Nowhere" är gigantisk, den är mäktigare än något annat jag hört i år. Som om ingen tid alls förflutit sedan "White Light/White Heat" och "Rock and Roll" skapar Cave ett mästerverk i popmusik. Som alla andra klassiska sånger bygger den på en farligt enkel hook, som upprepas efter varje vers. I åtta minuter. Det är väldigt få i pophistorien som klarat av att hålla momentum uppe i upp emot tio minuter. Television gjorde det med "Marquee Moon", Isaac Hayes lyckades med sin tolkning av "Walk On By" och både Dylan och The Fall klarade av det upprepade gånger.

Därmed visar Cave att han tillhör De Riktigt Stora. Han står inte längre vid sidan om, utan bredvid Springsteen, Dylan, Strummer, Smith, Lennon, Cohen och Young som de stora manliga rocksångarna. See for yourself:

9. Grouper - Dragging a Dead Deer Up A Hill (Type Records)

Det känns helt naturligt, så här 10-15 år efter Red House Painters och Slowdive och deras respektive storhetsperioder, att Portlandbon Liz Harris, under monikern Grouper, i år gett ut ett album som innehåller den perfekta blandningen mellan de två 90-talsgiganterna. Och kombinationen slowcore och shoegaze fungerar alldeles utmärkt.

Dragging a Dead Deer Up A Hill öppnas med tre starka spår, den likbleka "Disengaged", nedgrävd i snön. följt av "Heavy Water/I'd Rather Be Sleeping" och "Stuck", som både ger sig in i akustiska landskap. Resten av skivan är i stort sett mer av samma, vilket gör det svårt att skilja låtarna från varandra. Men enformigheten bidrar också till charmen och den dolda mystiken med Grouper.

Liz Harris ömtåliga stämma förgyller låtar som "When We Fall" och "Fishing Bird", och även om musiken inte kommer någonstans så lyckas Harris ändå med att ge den mening och sammanhang; Dragging A Dead Deer Up A Hill är som gjort för kyliga, ensliga vinterpromenader.

Mot slutet kommer några av de starkaste korten fram; "Wind And Snow" är lik "Disengaged" i sitt upprepande av en melodi som aldrig blir gammal. Här blir musiken så påtaglig att det är svårt att lyssna. Till slut är skivan slut.

Dragging A Dead Deer Up a Hill är perfekt för den som för ett ögonblick vill stänga alla kanaler mot omvärlden och bara lyssna till det som växer fram ur den ensamma, spöklika tystnaden, att för en liten stund inneha övertygelsen om att det enda som finns är en röst, en gitarr och en himla massa reverb- och ekoeffekter.

2008-12-27 @ 14:43:27 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

parte une

Rolling Stone har gjort sin. Så även Mojo, Uncut, SPIN och alla de andra ledande musikmagasinen. Pitchfork släppte sin lista idag. Nu har turen kommit till mig att presentera 2008 års bästa skivor. Inte så mycket av hela Fleet Foxes-Glasvegas-Bon Iver-No Age-grejen, ni vet, inte bara sånt som står med på alla andra årsbästalistor. Mest skivor som skakat om mig, väckt mig, och fått liv i mig. 2008 har handlat om rock. Ja, för det mesta. Men på ett annorlunda sätt. Rock i dess ursprungliga form, som den ska vara. Anyway...

Först de skivor som inte riktigt kom med på topp 10.

25. Titus Andronicus - The Airing of Grievances (Troubleman Unlimited)

Mitt emellan låttitlar som refererar till Albert Camus och Pieter Brugel samt tonårsromantisering på väldigt hög nivå, gjorde New Jerseys Titus Andronicus en av årets mest intressanta indierock-plattor. Stundtals aggressivt, stundtals lungt. And I know I'm beating a dead horse, men man kunde tro att det var Bright Eyes som sjöng, han och Titus-sångaren låter identiska.

24. Thomas Function - Celebration (Alive)

Låtar som fastnar. Med musik till.

23. U.S. Girls - Introducing (Siltbreeze)

Innehållsförteckning för U.S. Girls - Introducing:

Fräscha sångtitlar ("Lit Fire to This Life", "Forward Troubles Asia", "Jungle Jokes")
Vad jag misstänker är ljudet av att någon slår på ett badkar ("Outta State", "Days")
Ett fantastiskt gitarrljud ("R.I.P. KISN", "National Anthem")
Tidernas bästa Bruce Springsteen-cover ("Don't Understand That Man")
Megan Remys stämma, som är både ljuvlig, spöklik och rentav läskig ("National Anthem", "Prove It All Night")
Allmänt knäpp musik (Hela LPn)

Missförstå mig rätt, det här är skitbra när man är på humör. Och "Don't Understand That Man" är en av årets allra bästa låtar. Men ibland vill man stänga av. Fast bara ibland.

Introducing låter lite som ett Liars på heroin, inlåsta i ett mörkt badrum. Jag ber om ursäkt för den störande jämförelse, men den stämmer.

Kolla också in sjutummaren "Kankakee Memories" på min vän Patricks etikett Cherry Burger Records.

22. Cheap Time - S/T (In the Red)

In the Red släppte mycket bra i år (mer om det senare), och Cheap Times debut-LP var bland det bästa. Enkel powerpop med punkövertoner á la KBD. Typ årets omslag.

21. Crystal Stilts - S/T (Woodsist)

Det fanns en tid då jag var besatt av post-punk. Jag letade ständigt efter den där perfekta korsningen mellan Joy Division och ett tidigt Gang of Four. Det finns mycket bra musik inom genren, men när man väl kommer förbi de "essentiella" grupperna så är det lätt att man sitter där med fyra, fem Chameleons-plattor och är besviken som fan.Hade jag upptäckt Crystal Stilts då, så hade nog den här skivan legat betydligt längre upp på listan. Men just nu är jag ganska så trött på Ian Curtis-imitationer och uppenbara Television Personalities-soundalikes. Men ändå, en bra debutskiva. Jag föredrar denna över LP:n på Slumberland (också från i år), denna har en ljudbild och en fullfjädrad stilistisk idé som jag gillar.

20. King Tuff - Was Dead (Colonel)

Jag trodde det här var Nobunny första gången jag hörde det. Men de är inte jättelika varandra ändå, kaninmannen och Vermonts King Tuff. Was Dead har inte samma mängd rock, men det kompenseras av en sällan skådad känsla för laddade verser och snygga refränger. Allra bäst blir det i "Connection" (som Gentleman Jesse gjort en cover på). Då vill jag bara explodera.

19. The Pink Noise - Dream Code (Sacred Bones)

Rena drömmen för den som någon gång fantiserat om att ha ett band som spelar på leksaksinstrument, gör obskyra litterära referenser i texterna samt lägger ett ton reverb på sången. Deconstructing rock'n'roll and putting it together with plastic tools.

18. Beach House - Devotion (Carpark)

Åh, det här är länge sedan. Tidigt 2008. Kanske februari, mars. Det känns väldigt länge sen. Men så var det ju säkert ett halvår eller mer sedan jag senast lyssnade på Devotion. Att den ändå finns med här på artonde plats måste väl tyda på någon typ av långvarig kvalitet, inte sant? Sånger som "You Came to Me" och "Gila" är vackra, ganska simpla melodier. Devotion är slö, på ett bra sätt.

17. Blank Dogs - The Fields (Woodsist)

Det senaste Blank Dogs-släppet råkar vara ett av hans allra bästa. Här plockas Den Stora Popmaskinen fram, och fram träder trallvänliga (i sammanhanget) melodier, som i "The Other Way" och "Before the Hours". Men tro inte att Blank Dogs skrämmande, spöklika drag har försvunnit för det. Jag blir fortfarande upp bilder av en man som sitter och spelar in på en 4-Track i en mörk, klaustrofobisk källare på näthinnan. Blank Dogs är fortfarande lika bra som på 2007 års Diana (The Herald) 12''.

16. Meneguar - The In-Hour (Woodsist

)

Meneguar är egentligen samma band som Woods, bara att de två medlemmarna bytt instrument. Jag gillar detta mer än Woods. Jag vet inte om det är produktionen, men musiken känns ihopträngt i ett trångt litet hörn, instängd på ett vis. Skrämmande, men ändå inbjudande. För sen sitter man ändå där och sjunger med i refrängen till "Let Us Decide"...

15. Wavves - S/T (Woodsist/Fuck It Tapes)

Redan fyra Woodsist-släpp på listan? Ja, den Brooklyn-baserade etiketten har haft ett kanonår (och nästa ser på förhand ännu bättre ut...). Här är det Wavves som står för noise-poppen. Solklar lo-fi-favorit. Lycklig musik för en ny generation. Jag känner för att resa till Kalifornien och ge mig ut på en skateboard med min Walkman som enda sällskap. Och mer beröm än så kan nog inte Wavves få.

14. The Fall - Imperial Wax Solvent (Castle)

2008 var årets då The Fall kom tillbaka. På riktigt. Visst, de släppte Reformation Post TLC förra året, men den kan inte riktigt räknas eftersom den var medioker. Och även om Fall-skivorna på 2000-talet varit bra allihopa så är det bara The Unutterable från 2000 som lämnat ett starkt intryck på mig. Ja, Imperial Wax Solvent är kanske till och med bättre än The Unutterable.

På något sätt innebär den här skivan den riktiga återkomsten till det gamla Fall-soundet. Det är jazz, punk, rock, om vartannat. När var senast vi såg en 12-minuterslåt på en Fall-skiva, och en helt makalös sådan dessutom? Man får gå ända tillbaka till Hex Enduction Hour från 1982. Att placera "50 Year Old Man" (som faktiskt är 11.37, my fault) som tredje låt, efter en jazzprogg-utflykt i öppningsspåret och en klassisk Fall-rocker som andra låt, är heller inte lite vågat.

Mark E. Smith är på topphumör, det märks. Fyndigare och mer kreativ än vanligt. Fall ska låta så här, experimentellt. Vågar jag kalla Imperial Wax Solvent den bästa Fall-skivan på drygt 20 år? Sen Bend Sinister, då. Javisst.

13. Religious Knives - It's After Dark (Troubleman Unlimited)

Varför är jag inte är särskilt förvånad när jag får reda på att Religious Knives är ett Brooklynband som nyss släppte en skiva på Thurston Moores skivetikett Ecstatic Peace? Det känns förutbestämd. It's After Dark består av sju "låtar" med utgångspunkt i gitarr-och vokalbaserad drone i stil med Pocahaunted. Fast Religious Knives känns mycket mer som ett riktigt band, med starka gitarrer och högljudda trummor. De använder rockkonceptet på ett annorlunda sätt., sluter ögonen, skriker och slår på instrumenten... och landar någonstans mellan rocken och avant-gardet. Så som man vill ha det.

12. Nothing People - Anomymous (S-S Records)

I Nothing Peoples fall, tro inte namnet. Nothing People är verkligen inga nobodies. Inte om man gör en så underbar skiva som Anonymous. Ett tiotal låtar som låter som ett bombastiskt, uppstädat The Birthday Party cirka 1981. Vågar jag säga domedagsrock? Brrrr.

11. Portishead - Third (Island)

Årets comeback. Förvåning var det första jag, och säkert många andra, kände när jag hörde Third för första gången. Men ganska omedelbart började jag att småle. "Vad har de gjort nu då?" frågade man sig och lyssnade nyfiket vidare. Själv satt man där med svaret vid skivans slut; krautexperiment med tydlig Silver Apples-edge ("We Carry On"), akustiska utflykter ("The Rip") och något som skulle kunna liknas vid techno ("Machine Gun"). Samtidigt är Beth Gibbons texter rysligt ärliga och konfrontativa. Kombinationen blir något väldigt vackert.

Härnäst: Topp 10.

2008-12-27 @ 13:01:24 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

snart så...

I dagarna innan det nya året kommer jag att presentera min lista över årets bästa album, med start i morgon. Någon av skivorna ovan är årets bästa. Vilken?

2008-12-27 @ 00:18:01 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

"the wonderful and frightening world of mark e. smith",

Hela BBC-dokumentären. Utmärkt.

2008-12-26 @ 18:31:28 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

amen

Sun City Girls gör paranoid surf av The Fugs' "C.I.A. Man".

2008-12-21 @ 19:56:57 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

klä er i toapapper!

Anyway...Låt mig förklara.

En gång i tiden för ganska länge sedan (1984) bildade ett gäng skottar, lika besatta av obskyr musik som av engelsk ligafotboll, ett band. De gav gruppen namnet Half Man Half Biscuit. Jag älskar HMHB, för de finns verkligen inga andra som de. Ingen annan (förutom ett fåtal, mer om det om en stund) gör en singel som heter "All I Want For Christmas Is A Dukla Prague Away Kit" och handlar om en grannkille som har ett Foosballspel, och dessutom "A Dukla Prague Away Kit" på en spelare. Blir det mer obskyrt, mer nostalgiserande ända ned till benet av uppväxtens minnen?

I alla fall, i den där låten så går de över till att köra slotcarracing. Ni vet, som man gjorde när man var barn. Scalextrica. Supercoolt. (Jag är på väg att plocka ner bilbanan från vinden, förresten.) Sen slutar låten med att raderna "It was a dodgy transformer, again and again". Den är helt sagolik, och anses idag som något av en indieklassiker.

Ett band som man hör tydligt har lyssnat på Half Man Half Biscuit, och särskilt "Dukla Prague Away Kit", är San Fransiscos underliga The Phantom Surfers. De bildades 1988, och släppte ett antal skivor på 90-talet. Den mest framstående (eller ska jag säga minst ouppmärksammade?) LP av dessa är The Exciting Sounds of Model Road Racing från 1997, ett ytterst komiskt konceptalbum om just slotcarracing. På något sätt känns det som gjort för mig.

Musiken låter som ett Kinks på rockhumör blandat med tidiga Chrome; det finns en särskild garagekänsla, det låter muddigt, men inte alltför stökigt. Jag tänker på 60- och 70-talets surfsoundtracks (det finns en utmärkt samlingsskiva, Chairman of the Board: Surf Soundtracks 64'-'74, släppt på Harmless för några år sedan). Det låter mycket så.

Jag har inte lyssnat på något mer av The Phantom Surfers än just den skivan, men jag vet att de bland annat släppte en splitsingel med titeln Northwest Budget Rock Massacre tillsammans med garagerockarna The Mummies. Jag kollade upp The Mummies på Youtube och upptäckte bland annat ovanstående video. Jag är helt golvad av idén att klä ut sig som mumier, och dessutom köra outfitten liksom hela vägen; som man kan se ovan så är bandmedlemmarna mumier på scen också. Jag rekommenderar starkt fullängdaren Never Been Caught från 1992, där bandet poserar på omslaget i mumiekostymerna vid en bil framför en mur (tror jag).