2008, revisited
Hmm. Jag kände för att återuppväcka 2008 ett litet tag, för ett så kallat tillbakablickande inlägg. För att se om allt är oförändrat och örört, eller om jag på något sätt ändrat uppfattning eller vinkel på musikåret 2008. Det finns ingen anledning att börja darra hysteriskt, och frukta några stora förändringar. Jag kommer inte att smyga in Vampire Weekend (haha, intressant hur långt borta den trenden känns nu. Får väl tala för irrelevansen vad det gäller hajpar i allmänhet.) på första plats, eller ge plats för Bon Iver, Fleet Foxes eller något annat...hmm, dravel bestämmer jag mig för att de är. Och om någon trott att han skulle plocka bort de där konstiga plattorna - LPs av Sic Alps, Eat Skull, Blank Dogs och The Pink Noise hör fortfarande till det allra bästa som släpptes förra året. Fuzzen och kaoset som dominerar, rentav kännetecknar dessa skivor, de är inte bara ett tidstecken, endast en tidsmarkör för 2008, som en hemsk mardröm som man måste plöja igenom för att sedan vakna, metaforiskt, så här säkert utsläppt i januari 2009 - nej. Det är bara oljud, get over it.
15. Nick Cave & the Bad Seeds - Dig Lazarus Dig!!!
Jag säger bara: "More News From Nowhere". Igen och igen och igen, den låten vill aldrig falna i vare sig styrka eller smidighet. Den skulle ensam lyfta in Dig Lazarus Dig!!! på den här listan. Men det finns bra mycket mer. Titelspåret, "We Call Upon The Author" , "Lie Down Here (& Be My Girl) " och "Night of the Lotus Eaters" är alla fantastiska Cave-sånger. Dig Lazarus Dig!!! bevisar att Nick Cave fortfarande är högst musikaliskt relevant.
14. Crystal Stilts - S/T
Woodsists bästa släpp år 2008 var inte alls Wavves' självbetitlade debut. Långt ifrån. Nej, det var inte heller Blank Dogs' sjuspårs-LP The Fields. Inte Vivian Girls-singeln. Nej, det var Crystal Stilts och deras härligt bleka självbetitlade mini-LP. Klart bättre än den LP som kom ut på Slumberland under hösten. Här är Crystal Stilts reducerade till endast ett enkelt garageband, som vilket annat som helst. Bara att de har ett utmärkt låtmaterial. "Shattered Shine". "Converging in the Quiet". "Crippled Croon".
13. Nothing People - Anonymous
Hmm. Låter som Chrome, säger de. Hmm. Ja, Nothing People gör det. Sant.
12. Beck - Modern Guilt
Det var ju ungefär som jag trodde - jag tröttnade. Men jag står fast vid det jag påstod för några månader sen: Modern Guilt är det bästa Beck-albumet sen Odelay.
11. Blank Dogs - On Two Sides
Ja, Blank Dogs är definitivt min favoritgrupp för tillfället. Det visade de på On Two Sides, och det visar de på nya Under and Under, som är minst lika bra.
10. Television Ghost - S/T
Den här glömde jag helt. Förstår inte hur jag kunnat göra det. Television Ghosts självbetitlade debut skramlar, knastrar, skrämmer och är precis raka motsatsen till något som man lätt glömmer. Rimligtvis bör Television Ghost ockupera tankeverksamheten varenda dag. Den får mig att vilja plocka fram alla gamla Birthday Party-skivor. Den bör aldrig glömmas bort.
9. The Fall - Imperial Wax Solvent
Ända sedan jag åter började lyssna på Imperial Wax Solvent under hösten 2008, har denna den senaste Fall-skivan i ordningen bara blivit bättre och bättre. Makalös jazzprogg à la Fall på öppningsspåret, 11-minutersrock i "50 Year Old Man", coverglädje i "Strange Town", 'I was provoked!' i "Is This New" och den där klassiska Fall-refrängen i "Wolf Kidult Man". Om den inte vore i sådan tuff konkurrens (The Unutterable är snäppet bättre, The Real Fall LP och Fall Heads Roll är båda utmärkta även de), skulle jag lätt kunna kalla Imperial Wax Solvent för den bästa Fall-skivan på 2000-talet.
8. The Pink Noise - Dream Code
Ah. Det är så fantastiskt att bli positivt överraskad av en skiva. Särskilt en skiva som denna, som fullständigt blommar ut, likt blomman på omslaget, när man först förstår det hela. "The Put On", "Ithaca", "Dead Glitter Sun". Och The Pink Noise har tre LPs på gång i år!
7. Nobunny - Love Visions
Jag trodde att Love Visions, i likhet med Becks Moden Guilt, skulle tappa sin glans och sin kraft efter några månaders lyssning. Men nej, till skillnad från Modern Guilt är den lika bra idag, om inte bättre. "I am a Girlfriend", "Chuck Berry Holiday", "Nobunny Loves You", "Mess Me Up", "It's True", "Not That Good" - vilka hits! vilken genial samling låtar!
6. Portishead - Third
Förra årets comeback. Wow. Det här är det bästa de gjort. Förlåt ni triphopälskare, men Third sopar faktiskt banan med Dummy. Dummy är en klassiker, men låtmaterialet här är bara så extremt. Och Third är musikaliskt mycket bredare än Dummy. Från krauten i "We Carry On" och den banjo-ledda "Deep Water" till experimentella, men ändå catchiga sånger som "Machine Gun" och "Hunter". Om nu Dummy har klassikerstatus så bör även Third ha förtjänat det.
5. The Dutchess & the Duke - She's the Dutchess, He's the Duke
Ett sagolikt folkpopalbum. "Reservoir Park" är den klara hitten, bland 2000-talets bästa låtar. Men albumet är mer än så. Sånger som "Ship Made Of Stone", "Armageddon Song", "Back to Me" och "Strangers" liknar små berättelser, som växer fram ur enkla, sparsamma arrangemang. Ändå lyckas The Dutchess & the Duke få det hela att låta så kraftfullt; med små metoder, att plocka fram en nyans i den akustiska gitarren eller att framhäva små detaljer i körstämmorna, lyckas paret skapa ett av förra årets mest medryckande album.
4. Sic Alps - U.S. EZ
Fragmentariskt, vackert iskallt, febrigt; pendlande mellan stämningsfull abstraktion och pricksäker garagerock. Men den mängd jag skrev om U.S. EZ för ett halvår sedan känns fullständigt, tillräckligt. Det är väl fortfarande där jag står.
3. Eat Skull - Sick to Death
Okej, kanske inte lika bra som jag hävdade. Men ändå, fortfarande Siltbreezes bästa släpp åtminstone sen Present The Paisley Reich, och, kanske kanske, ända sen Harsh 70s Reality. En kombination av allt det som kommit ur Columbus, Ohios undergroundscen de senaste tjugo åren, TVP's och annan brittisk indie/DIY, Robert Pollard och, säg, Hospitals. Duetten i avslutande "New Confinement" står fortfarande ut som en höjdpunkt. Så även "Waiting for the Hesitation" och marimba-ledda "Shredders on Fry"; inte bara från Sick to Death, utan sett ur ett större perspektiv - bland det bästa som kommit från USA de senaste fem åren.
2. Vivian Girls - S/T
Den här har blivit ännu bättre sen årsskiftet. "Wild Eyes", "Tell the World" och "Where Do You Run To" har inte tappat sin glans, sin förmåga att hänföra, sin rock'n'roll. Backlashen oförtjänt.
1. Times New Viking - Rip It Off
Med tanke på hur jag fullkomligt sönderhyllade Rip It Off för bara några månader sen var det aldrig särskilt sannolikt att den skulle tappa den här förstaplatsen. Fortfarande helt komplett, helt kompromisslös. Och jag lär inte sluta tjata om Rip It Off. År efter år kommer det årets musikskörd ställas mot Rip It Off. Det lär bli min måttstock. Det känns rättvist.
heart and soul
get those picnic baskets out, people!
ett, tu, tre
"Unfair"
"Stop Breathing"
"Cut Your Hair"
summer of luhv
Vad El Jesus de Magico nu gjort, med LP:n Scalping the Guru, är att möta det behovet, eller ska jag säga kravet. Men de lyckas göra det på ett helt annat sätt än förväntat. Vad El Jesus de Magico också gjort, är att utveckla sin ljudbild, förstora sitt egna musikaliska fält i vilket de rör sig. Det psykedeliska Columbussoundet har tagit sig ännu en tvist, bort från sitt ursprung i lika delar Thomas Jefferson Slave Apartments som Mike Rep & The Quotas. Det vi hör på Scalping The Guru är en mutation. Inte på långa vägar en slutprodukt, får man hoppas.
Columbus Discount Records, etiketten som i våras släppte Scalping The Guru i 300 ex, beskriver LP:n som något av El Jesus de Magicos "Jim Shepard-skiva". För er som inte känner igen namnet kan sägas att Shepard är en legendarisk profil i Columbus undergroundscen, lika betydelsefull för stadens musikaliska output som någon annan - hans två band Vertical Slit och V3 är bland de bästa från 90-talet. Dessutom gjorde han albumet The Room Isn't Big Enough med "supergruppen" Ego Summit (bestående av Ron House från Great Plains och TJSA, Tommy Jay och Mike Rep).
Men nu ska jag inte gräva ner mig i undergroundhistoria. Vad det gäller Scalping The Guru låter den inte alls särskilt lik Jim Shepard, den slutsatsen dras också i Columbus Discount-texten, men Shepard känns ändå som en bra referenspunkt. Det är ju ändå närmare V3 än t.ex. Guided by Voices, som gjorde låten "Scalping The Guru", vars titel El Jesus då har lånat.
För alla er som ofta finner, att den nya musik som av musikjournalister beskrivs som 'kraut' nästan alltid är långsam ambient techno och inte en modern variant av Motorik; Scalping The Guru är skivan för er. LP:n må aldrig nå de hypnotiska, nästan funkiga höjderna som återfinns på klassiska skivor av Neu! och Can, men den är hyperrytmisk, exalterande, sinnesvidgande. Samtidigt är det nu lätt, med de föregående adjektiven i minnet, att missta El Jesus de Magico för ett stoner rock-band, typ Acid Mothers Temple. Helt fel ute. Det är här någonstans som Pavement-delen av "Amon Duul meets Pavement"-jämförelsen kommer in. Trumspelet får mig ofta att tänka på Gary Youngs säregna rytmmönster. På många ställen skriker gitarrerna "Steve Malkmus! Steve Malkmus!". Basspelet är så där organiskt som Mark Ibolds kunde vara ibland. Stundtals låter bandet som ett mer expansivt och repetitivt Built to Spill. Nej, El Jesus de Magico har inte gett upp sin indierock än.
LP:n både börjar och slutar med 11-minutershistorier - hederligt växande, långsamt crescenderande. Det ger ett kraftfullt, själslugnande intryck. "Summer of Luhv" är tvärtom nervig, nästan störande - ett omvänt "Shaft"-beat står mot cykliska gitarrer à la Polvo i ett par minuter innan sången når sitt välförtjänta crescendo i solig dur, fullt jämförbart med refrängen i Cans "Tango Whiskeyman".
Allsammans slutar, i "Whistle Colk - Elhoim City", med ett efterhängset groove, åter igen spridandes ett själslugn. Likt ett eftermäle av ett allvarligt utbrott, långsamt avtagande och fallandes ner i en ljudbild som liknar en dämpad, bedövad variant av John Lennons vision om "Tomorrow Never Knows" - tusen tibetanska munkar som mässar på toppen av ett berg. Med den föreställningen avrundas Scalping The Guru, och jag kan inte låta bli att tycka att det hela känns väldigt cykliskt.
