Where You'll Find Me Now
Medan regnet faller utanför sovrumsfönstret tar Neutral Milk Hotel mig iväg till ett fjärran land där allt bara är ordlös sång och säckpipor. "Är vi på en cirkus?", frågar jag någon av medresenärerna samtidigt som jag undersöker ett rött och gult tält av något slag. Då vi blickar upp i skyn ser vi lindansörer på linor flera hundra meter över marken. Någonstans långt borta kan man höra något som liknar en popmelodi.
När jag trodde att jag var trött på Jeff Mangum så motbevisas jag återigen av In the Aeroplane Over the Sea-skivan, kanske den bästa som någonsin släppts. Debuten On Avery Island är inte heller så pjåkig, har jag märkt. Då tänker jag mest på den sagolika Naomi, den ultramelodiösa Gardenhead/Leave Me Alone och den vintriga April 8th.
Jag har aldrig gillat cirkusar, men av någon anledning applåderar jag forfarande åt denna makalösa föreställning.
Pass the Hatchet, I Think I'm Goodkind
Vad kan man egentligen säga om Yo La Tengo?
submit with honor to a duel
Liquid Swords skiljer sig från alla andra hiphopalbum tack vare RZA:s kalla, suggestiva produktion, som bygger mycket på synthar och, precis som på Wu-Tang Clans plattor, samplingar från gamla samurajfilmer. GZA:s tunga, vältajmade rap slingrar sig runt om alltihop likt en orm. Resultatet blir en iskall, spöklik ljudbild som är raka motsatsen till den livliga och färgglada acid rap som De La Souls 3 Feet High And Rising domineras av.
Bäst är titelspåret, där varenda textrad är minnesvärd, och "Investigative Reports", en låt som får en att känna sig som om man vore på en motorväg tre mil utanför Baltimore en snöig decembernatt. Här dyker RZA:s underbara synthar upp igen. Stundtals påminns jag faktiskt om någon låt från Joy Divisions Closer. Visst, musiken är långt ifrån men det handlar om samma "isiga" stämning.
Sedan Wu-Tang Clans debut Enter the Wu-Tang (36 Chambers) kom ut 1993 så har alla nio originalmedlemmar som soloartister försökt att öveträffa det kollektiva hiphopmästerverket. Ol' Dirty Bastards Return to the 36 Chambers, Methods Mans underskattade Tical, Raekwons Only Built 4 Cuban Linx och Ghostface Killahs Supreme Clientele är alla riktigt bra album, men ingen av de når upp till Enter the Wu-Tangs nivå.
Detta gör dock Liquid Swords. Jag tycker till och med att det är det bättre albumet av de två. Det är mycket tack vare den mästerliga produktionen. Visserligen finns det bästa öppningsspåret någonsin på Enter the Wu-Tang, men Liquid Swords är ett jämnare album. Man påminns jämt om vilken fantastisk rappare GZA är.
Tubadelic
För er som undrar vad som blev av Johnny Rotten. På gott och ont, säger jag bara.
Två enastående skådespelare i sitt svart-vita esse.
"My grammy never gave gifts. She was too busy getting raped by Cossacks."
"Well now you know how I feel."
This is it.
Detta är ett speciellt ögonblick. Under drygt en timme får vi en glimt av en underlig värld. En värld som inte riktigt kan finnas. Jag talar så klart om det australiensiska DJ-kollektivet The Avalanches' hittills enda skiva, Since I Left You.
Since I Left You är som en bortglömd ö ute i Karibien där solen jämt skiner. Här ser man de två medlemmarna i Air arrangera en seglartävling tillsammans med filmregissören John Waters och Colin Blunstone från Zombies, medan Röyksopp bekantar sig med John Martyn borta vid tennisbanorna.
Mitt i alltihop finns den stora klubben, där Dusty Springfield eller Richard & Linda Thompson spelas lika ofta som Daft Punk eller Grandmaster Flash.
Låten "Frontier Psychiatrist", som är albumets bästa, har jag redan nämnt ett antal gånger tidigare. Även titelspåret och efterföljande "Stay Another Season", som samplar Madonnas "Holiday", är bland 2000-talets bästa låtar.
Överlag är det en skiva överfylld med samplingar och massiva klubbeats.
Synd är det ju bara att The Avalanches inte gjort någon mer platta sedan Since I Left You kom 2000. Men man får väl hoppas.
Invisible Conga People
Ja, detta är så bra som namnet antyder.
http://www.myspace.com/invisiblecongapeople
I ain't no acetate prophet
We used to fuss when the landlord dissed us
No heat, wonder why Christmas missed us
Birthdays was the worst days
Now we sip champagne when we thirst-ay
Uh, damn right I like the life I live
'Cause I went from negative to positive
And it's all...
No heat, wonder why Christmas missed us
Birthdays was the worst days
Now we sip champagne when we thirst-ay
Uh, damn right I like the life I live
'Cause I went from negative to positive
And it's all...
On the contrary...
Ska du höra en skiva i år så låt det bli Portishead's Third.
Tänk dig Jeff Buckley i studion med Current 93 och Amon Tobin.
Kan någon stänga av?
När mina polare står och diskuterar skräckfilmer funderar jag lite kring saken. Det är ju detta, verkligheten och allt ofattbart som händer, som är den riktiga skräckisen. Detta borde vi också diskutera.
Jag ser även löpsedlarna. Såklart, hur kan man undvika dem? Bredvid rubriker som skriker ut 'DET VAR 42-ÅRINGEN' och 'HÄR ERKÄNNER HAN' ser jag någon Afronbladetbilaga där hela framsidan ägnas åt läppglans och Hollywoodskådisar. "Så här äter kändisarna". Alltid dessa kändisar. Ibland önskar jag att någon bara kunde stänga av. Men så funkar det ju inte.
In some maniacs dream
What's on the turntable, Mister?
Tyvärr kommer jag inte att kunna fixa länkar till dessa album eller låtar, men det mesta jag listar går att hitta genom en vanlig Googlesökning. När det gäller enstaka spår är också siten www.hypem.com ett bra redskap. Anyway, I present to you for the first time:
The Verlaines: You're Just Too Obscure For Me...
Detta är något unikt. Hur kan 18 simpla poplåtar från en Nya Zeeländsk popprofessor klicka med mig på ett sånt här sätt? Spelar ingen roll, det är bara att absorbera musiken som om den vore de sista solstrålarna på jorden. Och är det något som denna samlingsplatta verkligen är så är det solljus. Även om han sjunger om kärleksproblem och pyromaner, så verkar allt vara frid och fröjd i sångaren Graeme Downes värld. Det smittar av sig.
Jag kan verkligen inte svara på vilket som är bästa spåret eller något sånt, men det är där storheten i fantastiska skivor som denna ligger; jämnheten. Clash-pianot och stråkorkestern i "C.D., Jimmy Jazz & Me" är nog ändå det som berör mig mest, men inget häromkring är så röjigt som "Lying in State" och inget så bombastiskt som refrängen till "Dirge".
Ja, det doftar mycket Clash. Men samtidigt är nog You're Just Too Obscure For Me... den skiva jag skulle ge till Belle & Sebastian om jag ville höra en riktigt inspirerad platta från deras håll. Verlaines musik talar en massa olika språk. Jag har precis lärt mig att tyda ett av språken.
Pavement: Crooked Rain, Crooked Rain
Jag är just nu på väg ut ur en omfattande Pavementperiod som varat hela det första kvartalet och lite till. Men CRCR sitter forfarande kvar i kroppen likt en höstsnuva som vägrar ge sig. Den kommer nog alltid att göra det.
När jag funderar kring denna skivas höjdpunkter tänker jag genast på "Gold Sounds" Californiska sentimentalpop. Tralala-indien i "Cut Your Hair" borde undertecknad vid normalt tillstånd avfärda med en skakning på huvudet. Men höstsnuvan är uppenbarligen kvar. Öppnande "Silence Kid" är kanske allra bäst med sin smittsamma melodi och stökiga avslutning.
Helt klart en klassiker.
Shocking Pinks: Dance the Dance Electric
Dance the Dance Electric. Vilket namn. De tillhörande ljuden är också av det extraordinära slaget.
Jag skulle nog inte få några konstiga blickar om jag sade att skivan är till hälften en slags Phil Elverumsk furupop. På den andra halvan trängs svängiga discopunk-rytmer i A Certain Ratio-klass med industriellt mangel med en konstrocktvist som bara The Fall kan matcha. Låter det klurigt och jobbigt? Det är det inte.
Bäst är "It's Hard to Breathe", som låter som om A Place To Bury Strangers gjorde soundtracket till nästa Ellen Page-film. "Peaceout" är det spåret som starkast framkallar the Dance Electric med sina discoövertoner. Låten skulle lika gärna kunna vara från 1984 och inte 2004.
The Avalanches: "Frontier Psychiatrist"
Om Autechre är som ett avsnitt av SNL, ja då är detta en speciell Seinfeld-episod, party mode. Låten rymmer såväl hästgnägg och en gospelkör på Morricone-humör som one-liners nog för en hel film.
Vid behov av ytterligare övertygan finns den grymma videon några inlägg bak.
.
'Om det nu vore så väl att någon bröt sig in enbart för att stjäla maten."
That boy needs therapy
He's crazy in the coconut!
vår!
Jag ligger på gräsmattan och tittar upp mot den blåa skyn. Förundras av allt detta.
Nej, det är inte en svensk feelgood-film. Det här är äkta vara. Vi välkomnar våren.
You're just too obscure for me
"Asked me why I never wrote you a song
When you thought you'd given me enough to work on."The Verlaines är allt. Graeme Downes är Gud.
Detta bara fyra dagar efter att jag hörde bandet för första gången. Något speciellt är det ju, helt klart.
Jag bränner "Verlaines"-spellistor till alla jag känner och skriver textrader från "Death and the Maiden" på väggarna i arbetslagsrummet. Besatt av en popdröm som finns på riktigt.
Get to thee garage
Mr. Blank Dog, eller Mike Sniper som han egentligen heter, är något av Amerikas svar på Burial. Under sin nuvarande moniker Blank Dogs gör han lo-fiaktig syntpunk som doftar lika mycket Cabaret Voltaire som Generation X. Jag väntar fortfarande på den första BD-singeln på CD, eftersom allt hittills släppts på vinyl och kassett (!). Musiken är det enda vi vet om denne Mr. Blank Dog. Och i en värld av Facebook och Perez Hilton så är det ganska skönt att det får vara så.
Blank Dogs är synnerligen en stor del av den växande garagepunkscenen i USA. Band som Television Ghost, Factums, Pink Reason och Eat Skull har samlat ihop en hyfsad publik, både på hemmaplan och i Europa.
Det handlar om band som släpper sjutummare på obskyra bolag, tryckta i några hundra exemplar som säljs slut på två dagar. Eller, som i Blank Dogs fall, knappt gör några spelningar alls.
Trots detta kan musiken fascinera och glädja en så oerhört. Jag dör inombords varje gång jag hör syntarna i introt till Blank Dogs "Water Into Ice". "Leaving The Light On", från samma tolvtummare (som jag för övrigt äger ett exemplar av), skulle kunna göras om av valfritt Pitchforkhajpat band till en stor indiehit. Och Television Ghosts "The Nihilist" är Wire och Wipers tillsammans i en tidskapsel från slutet av sjuttiotalet.
Åter till Blank Dogs, då. Förra året släpptes en massa olika vinylsinglar- och EP's, alla på olika bolag. I år kommer dessutom en fullängdare, två kassetter, 3-4 sjutummare och någon slags box med all singlar. Just nu försöker jag bygga upp ett register över alla dessa skivsläpp, men det är inget jag rekommenderar. Något jag dock uppmuntrar är att införskaffa något av Blank Dogs eller av de andra banden. Nedan följer en gäng länkar till MySpacesidor, skivbolagssidor och till en blogg där man kan ladda ner allt som finns av Blank Dogs plus en massa annat. Leta er sedan vidare därifrån och upptäck denna fantastiska musikscen. En musikscen som är JUST NU.
www.blankdogs.blogspot.com - För dig som vill höra Blank Dogs. Gå ner till botten av sidan, där finns direktiv.
www.myspace.com/blankdogtime - Blank Dogs' MySpacesida.
www.myspace.com/televisionghost - Television Ghosts MySpacesida.
www.myspace.com/secondculture - Pink Reasons MySpacesida.
www.myspace.com/psychedelichorseshit - Psychedelic Horseshits MySpacesida (Ignorera bandnamnet!)
www.myspace.com/timesnewviking - Times New Vikings MySpacesida.
www.myspace.com/factums - Factums' MySpacesida.
www.myspace.com/religi0usknives - Religious Knives' MySpacesida.
http://www.daggermanrecords.com/
http://www.troublemanunlimited.com/
.
