Lystring! De galna

Jag som trodde att jag kunde klara mig utan The Fall längre än i några veckor. Tydligen inte.

Besämt letar jag upp iPoden och bläddrar mig fram till "F". Sätter igång "Wolf Kidult Man" från senaste Imperial Wax Solvent.
"Oj". Det är min första reaktion. Trodde inte att jag kunde känna så här för ett monotont gitarriff, en lite väl frispåkig bas och en femtioårig, geniförklarad halvpoet som halvsjunger vacker rappakalja med en dialekt som tyder på att han kanske växte upp med Rob Gretton eller Shaun Ryder vid sin sida. För det är ju allt The Fall är. Så lite, men ändå så mycket.

Jag har verkligen saknat himmelriket.

Ibland kan folk behöva berätta för mig att allt i världen inte är kubistslott och filmmanuskript som aldrig blev något. Att det finns annat. För det är lätt att försvinna iväg till de där slotten, där allt kan hända.

För de som inte är sådär jättebekanta med Georgias Elephant 6-kolletkiv, vilket de flesta inte är, så pratar jag om ett band kallat Olivia Tremor Control och deras trettiotvå spår långa epos Music from the Unrealised Film Script, Dusk at Cubist Castle. Skivan är som en "catch-all"-fras; allt möjligt ryms verkligen här. Dock kan det sägas att OTC från början står med fötterna på tydlig Beatles-mark, någonstans efter Sgt. Pepper's.

Solskenspoppiga "Jumping Fences" är OTC's egna "Here Comes the Sun" och "Define a Transparent Dream" lånar harmoniken från svulstiga "Dear Prudence". Den första "Green Typewriters" (av totalt tio) ger mig en tydlig "Glass Onion"-vibe medan den andra är Lennons "Girl" genom ett kaleidoskop, tillverkat någonstans i Lousiana cirka 1991 med fyra decenniers sydstatsrock i bakgrunden. Det är såklart inte bara Beatles; efter ett tiotal låtar träder ett tydligt sound fram. Ett sound som är svårt att beskriva. Jag skulle kunna säga "Indie" men det vore att ljuga. "Cirkuspop" är kanske lite närmare sanningen.

Bill Doss' ljudexperiment är en intressant del av skivan, men det är inte något jag gärna lyssnar på. Precis som med Neutral Milk Hotels "ljudkollage"-sida så känns det inte riktigt rätt; dessa band borde hålla sig till de poplåtar de gör så bra!
För det jag minns bäst är inte de modifierade rösterna som talar om gårdagens äppelpaj och trevliga brevbärare (kanske?), utan ackordgångarna från "The Opera House" eller de underbara minuterna av hypnotiserande popperfektion i mitten av titelspåret. Hade den popperfektionen funnits i fler än fyra, fem låtar så hade detta varit en av tidernas bästa skivor. Nu är den "bara" riktigt bra. Men det ska väl räcka?


"    Dusk at cubist castle
Dreams of the old wake up the new
You can find me out there
Among the grass and the animals i knew

In my head all day
It rained a lot
But the dream that's out there
Doesn't make much sense to me

Dusk at cubist castle
All the clouds are in past tense
All the kingdom is in fragments
And these paintings don't make sense"

Waiting with phoenix under
The pyre yet to be lighted of my sins and days,
And for the woman in shades
Saint carved and sensual among the scudding
Dead and gone, dedicate forever to my self
Though the brawl of the kiss has not occured,
On the clay cold mouth, on the fire
Branded forehead, that could bind
Her constant, nor the winds of love broken wide
To the wind the choir and cloister
Of the wintry nunnery of the order of lust
Beneath my life, that sighs for the seducer's coming
In the sun strokes of summer,"


En av de fantastiska sakerna med poesi är att det kan tolkas på så många olika sätt. Och ingen av dessa tolkningar behöver vara korrekt. På så sätt är poesin väldigt subjektiv.
Texten ovan är ett utdrag ur Dylan Thomas' Unluckily for a death från 1945. En otroligt vacker men svårtolkad dikt som Thomas skrev till sin Caitlin.
Jag är en ren nybörjare när det gäller poesi, så jag kämpar fortfarande men att försöka förstå denna, den andra Thomasdikt jag läst. Men jag märker att inget är så härligt som när jag börjar förstå, börjar lära mig vad det handlar om. Jag blir lycklig, ovetandes varför. Är jag lycklig över kunskapen eller över det vackra i språket? Kanske både och?
Underligt, tänker jag och fortsätter vidare.

Antagligen de fem roligaste sekunderna i mitt liv.

'while your cigarette still burns,

"Something I learned today,

Fortfarande den bästa låten på andra sidan 1979. På sättet rösterna interagerar och på avstånd samspelar i refrängen. Den metronomiska puls som finns med de första trettio sekunderna. David Thomas' maniska, utropande galenpannestämma som gör låten komplett. Det är helt enkelt som vanligt med Pere Ubu. Man kan inte önska sig så mycket mer. Ibland undrar jag vad jag skulle göra utan antemiska punklåtar som denna. 

Oh, come, come be my waitress and serve me tonight
Serve me the sky tonight
Oh, come, come be my waitress and serve me tonight
serve me the sky with a big slice of lemon

We're the heirs to the glimmering world

I saw the best minds of my generation destroyed by madness, starving hysterical naked,

dragging themselves through the negro streets at dawn looking for an angry fix,

angelheaded hipsters burning for the ancient heavenly connection to thestarry dynamo in the machinery of night,

who poverty and tatters and hollow-eyed and high sat up smoking in the supernatural darkness of cold-water fiats 'doating across the tops of cities contemplating jazz,

who bared their brains to Heaven under the El and saw Mohammedan angels staggering on tenement roofs illuminated,

who passed through universities with radiant cool eyes hallucinating Arkansas and Blake-light tragedy among the scholars of war,

who were expelled from the academies for crazy & publishing obscene odes on the windows of the skull,

who cowered in unshaven rooms in underwear, burning their money in wastebaskets and listening to the Terror through the wall,

who got busted in their pubic beards returning through Laredo with a belt of marijuana for New York,

who ate fire in paint hotels or drank turpentine in Paradise Alley, death, or purgatoried their torsos night after night.