Lystring! De galna

10. Nick Cave & The Bad Seeds - Dig Lazarus Dig!!! (Mute Records)

Dig Lazarus Dig var, med undantag av ett par Birthday Party-LPs, min introduktion till Nick Cave och hans parallellverklighet. Här finns det bästa som 2008 kan erbjuda när det gäller ren och skär rock'n'roll.

Både Cave och bandet tar ut svängarna ordentligt på Dig Lazarus Dig, och Cave själv är en bättre ordekvilibrist än någonsin tidigare. Titelspåret är en grym inledning, utformad som en gammal garagerock-hit och utsmyckad med en exotisk, poetisk Cave-anekdot om en viss Larry.

"Today's Lesson", med Caves försäkran i refrängen om att "We're gonna have a real good time together", låter som Feelies' "Fa Ce Lá". "Night of the Lotus Eaters" påminner oss alla om att Cave faktiskt samarbetat med Blixa Bargeld från Einsturzende Neubauten, medan "Albert Goes West" skulle kunna vara ett spår på Lou Reeds Transformer.

I "We Call Upon The Author" är vi tillbaka till Caves traditionella låtskrivande; smarta oneliners, ett stadigt groove och en trallvänlig hook.

Men den främsta anledningen till att Dig Lazarus Dig ligger så högt på listan är den sista låten. "More News From Nowhere" är gigantisk, den är mäktigare än något annat jag hört i år. Som om ingen tid alls förflutit sedan "White Light/White Heat" och "Rock and Roll" skapar Cave ett mästerverk i popmusik. Som alla andra klassiska sånger bygger den på en farligt enkel hook, som upprepas efter varje vers. I åtta minuter. Det är väldigt få i pophistorien som klarat av att hålla momentum uppe i upp emot tio minuter. Television gjorde det med "Marquee Moon", Isaac Hayes lyckades med sin tolkning av "Walk On By" och både Dylan och The Fall klarade av det upprepade gånger.

Därmed visar Cave att han tillhör De Riktigt Stora. Han står inte längre vid sidan om, utan bredvid Springsteen, Dylan, Strummer, Smith, Lennon, Cohen och Young som de stora manliga rocksångarna. See for yourself:

 

9. Grouper - Dragging a Dead Deer Up A Hill (Type Records)

Det känns helt naturligt, så här 10-15 år efter Red House Painters och Slowdive och deras respektive storhetsperioder, att Portlandbon Liz Harris, under monikern Grouper, i år gett ut ett album som innehåller den perfekta blandningen mellan de två 90-talsgiganterna. Och kombinationen slowcore och shoegaze fungerar alldeles utmärkt.

Dragging a Dead Deer Up A Hill öppnas med tre starka spår, den likbleka "Disengaged", nedgrävd i snön. följt av "Heavy Water/I'd Rather Be Sleeping" och "Stuck", som både ger sig in i akustiska landskap. Resten av skivan är i stort sett mer av samma, vilket gör det svårt att skilja låtarna från varandra. Men enformigheten bidrar också till charmen och den dolda mystiken med Grouper.

Liz Harris ömtåliga stämma förgyller låtar som "When We Fall" och "Fishing Bird", och även om musiken inte kommer någonstans så lyckas Harris ändå med att ge den mening och sammanhang; Dragging A Dead Deer Up A Hill är som gjort för kyliga, ensliga vinterpromenader.

Mot slutet kommer några av de starkaste korten fram; "Wind And Snow" är lik "Disengaged" i sitt upprepande av en melodi som aldrig blir gammal. Här blir musiken så påtaglig att det är svårt att lyssna. Till slut är skivan slut.

Dragging A Dead Deer Up a Hill är perfekt för den som för ett ögonblick vill stänga alla kanaler mot omvärlden och bara lyssna till det som växer fram ur den ensamma, spöklika tystnaden, att för en liten stund inneha övertygelsen om att det enda som finns är en röst, en gitarr och en himla massa reverb- och ekoeffekter.