parte une
Rolling Stone har gjort sin. Så även Mojo, Uncut, SPIN och alla de andra ledande musikmagasinen. Pitchfork släppte sin lista idag. Nu har turen kommit till mig att presentera 2008 års bästa skivor. Inte så mycket av hela Fleet Foxes-Glasvegas-Bon Iver-No Age-grejen, ni vet, inte bara sånt som står med på alla andra årsbästalistor. Mest skivor som skakat om mig, väckt mig, och fått liv i mig. 2008 har handlat om rock. Ja, för det mesta. Men på ett annorlunda sätt. Rock i dess ursprungliga form, som den ska vara. Anyway...
Först de skivor som inte riktigt kom med på topp 10.
25. Titus Andronicus - The Airing of Grievances (Troubleman Unlimited)
Mitt emellan låttitlar som refererar till Albert Camus och Pieter Brugel samt tonårsromantisering på väldigt hög nivå, gjorde New Jerseys Titus Andronicus en av årets mest intressanta indierock-plattor. Stundtals aggressivt, stundtals lungt. And I know I'm beating a dead horse, men man kunde tro att det var Bright Eyes som sjöng, han och Titus-sångaren låter identiska.
Låtar som fastnar. Med musik till.
Innehållsförteckning för U.S. Girls - Introducing:
- Fräscha sångtitlar ("Lit Fire to This Life", "Forward Troubles Asia", "Jungle Jokes")
- Vad jag misstänker är ljudet av att någon slår på ett badkar ("Outta State", "Days")
- Ett fantastiskt gitarrljud ("R.I.P. KISN", "National Anthem")
- Tidernas bästa Bruce Springsteen-cover ("Don't Understand That Man")
- Megan Remys stämma, som är både ljuvlig, spöklik och rentav läskig ("National Anthem", "Prove It All Night")
- Allmänt knäpp musik (Hela LPn)
Missförstå mig rätt, det här är skitbra när man är på humör. Och "Don't Understand That Man" är en av årets allra bästa låtar. Men ibland vill man stänga av. Fast bara ibland.
Introducing låter lite som ett Liars på heroin, inlåsta i ett mörkt badrum. Jag ber om ursäkt för den störande jämförelse, men den stämmer.
Kolla också in sjutummaren "Kankakee Memories" på min vän Patricks etikett Cherry Burger Records.
In the Red släppte mycket bra i år (mer om det senare), och Cheap Times debut-LP var bland det bästa. Enkel powerpop med punkövertoner á la KBD. Typ årets omslag.
Det fanns en tid då jag var besatt av post-punk. Jag letade ständigt efter den där perfekta korsningen mellan Joy Division och ett tidigt Gang of Four. Det finns mycket bra musik inom genren, men när man väl kommer förbi de "essentiella" grupperna så är det lätt att man sitter där med fyra, fem Chameleons-plattor och är besviken som fan.Hade jag upptäckt Crystal Stilts då, så hade nog den här skivan legat betydligt längre upp på listan. Men just nu är jag ganska så trött på Ian Curtis-imitationer och uppenbara Television Personalities-soundalikes. Men ändå, en bra debutskiva. Jag föredrar denna över LP:n på Slumberland (också från i år), denna har en ljudbild och en fullfjädrad stilistisk idé som jag gillar.
Jag trodde det här var Nobunny första gången jag hörde det. Men de är inte jättelika varandra ändå, kaninmannen och Vermonts King Tuff. Was Dead har inte samma mängd rock, men det kompenseras av en sällan skådad känsla för laddade verser och snygga refränger. Allra bäst blir det i "Connection" (som Gentleman Jesse gjort en cover på). Då vill jag bara explodera.
Rena drömmen för den som någon gång fantiserat om att ha ett band som spelar på leksaksinstrument, gör obskyra litterära referenser i texterna samt lägger ett ton reverb på sången. Deconstructing rock'n'roll and putting it together with plastic tools.
Åh, det här är länge sedan. Tidigt 2008. Kanske februari, mars. Det känns väldigt länge sen. Men så var det ju säkert ett halvår eller mer sedan jag senast lyssnade på Devotion. Att den ändå finns med här på artonde plats måste väl tyda på någon typ av långvarig kvalitet, inte sant? Sånger som "You Came to Me" och "Gila" är vackra, ganska simpla melodier. Devotion är slö, på ett bra sätt.
Det senaste Blank Dogs-släppet råkar vara ett av hans allra bästa. Här plockas Den Stora Popmaskinen fram, och fram träder trallvänliga (i sammanhanget) melodier, som i "The Other Way" och "Before the Hours". Men tro inte att Blank Dogs skrämmande, spöklika drag har försvunnit för det. Jag blir fortfarande upp bilder av en man som sitter och spelar in på en 4-Track i en mörk, klaustrofobisk källare på näthinnan. Blank Dogs är fortfarande lika bra som på 2007 års Diana (The Herald) 12''.
16. Meneguar - The In-Hour (Woodsist
)
Meneguar är egentligen samma band som Woods, bara att de två medlemmarna bytt instrument. Jag gillar detta mer än Woods. Jag vet inte om det är produktionen, men musiken känns ihopträngt i ett trångt litet hörn, instängd på ett vis. Skrämmande, men ändå inbjudande. För sen sitter man ändå där och sjunger med i refrängen till "Let Us Decide"...
Redan fyra Woodsist-släpp på listan? Ja, den Brooklyn-baserade etiketten har haft ett kanonår (och nästa ser på förhand ännu bättre ut...). Här är det Wavves som står för noise-poppen. Solklar lo-fi-favorit. Lycklig musik för en ny generation. Jag känner för att resa till Kalifornien och ge mig ut på en skateboard med min Walkman som enda sällskap. Och mer beröm än så kan nog inte Wavves få.
2008 var årets då The Fall kom tillbaka. På riktigt. Visst, de släppte Reformation Post TLC förra året, men den kan inte riktigt räknas eftersom den var medioker. Och även om Fall-skivorna på 2000-talet varit bra allihopa så är det bara The Unutterable från 2000 som lämnat ett starkt intryck på mig. Ja, Imperial Wax Solvent är kanske till och med bättre än The Unutterable.
På något sätt innebär den här skivan den riktiga återkomsten till det gamla Fall-soundet. Det är jazz, punk, rock, om vartannat. När var senast vi såg en 12-minuterslåt på en Fall-skiva, och en helt makalös sådan dessutom? Man får gå ända tillbaka till Hex Enduction Hour från 1982. Att placera "50 Year Old Man" (som faktiskt är 11.37, my fault) som tredje låt, efter en jazzprogg-utflykt i öppningsspåret och en klassisk Fall-rocker som andra låt, är heller inte lite vågat.
Mark E. Smith är på topphumör, det märks. Fyndigare och mer kreativ än vanligt. Fall ska låta så här, experimentellt. Vågar jag kalla Imperial Wax Solvent den bästa Fall-skivan på drygt 20 år? Sen Bend Sinister, då. Javisst.
Varför är jag inte är särskilt förvånad när jag får reda på att Religious Knives är ett Brooklynband som nyss släppte en skiva på Thurston Moores skivetikett Ecstatic Peace? Det känns förutbestämd. It's After Dark består av sju "låtar" med utgångspunkt i gitarr-och vokalbaserad drone i stil med Pocahaunted. Fast Religious Knives känns mycket mer som ett riktigt band, med starka gitarrer och högljudda trummor. De använder rockkonceptet på ett annorlunda sätt., sluter ögonen, skriker och slår på instrumenten... och landar någonstans mellan rocken och avant-gardet. Så som man vill ha det.
I Nothing Peoples fall, tro inte namnet. Nothing People är verkligen inga nobodies. Inte om man gör en så underbar skiva som Anonymous. Ett tiotal låtar som låter som ett bombastiskt, uppstädat The Birthday Party cirka 1981. Vågar jag säga domedagsrock? Brrrr.
Årets comeback. Förvåning var det första jag, och säkert många andra, kände när jag hörde Third för första gången. Men ganska omedelbart började jag att småle. "Vad har de gjort nu då?" frågade man sig och lyssnade nyfiket vidare. Själv satt man där med svaret vid skivans slut; krautexperiment med tydlig Silver Apples-edge ("We Carry On"), akustiska utflykter ("The Rip") och något som skulle kunna liknas vid techno ("Machine Gun"). Samtidigt är Beth Gibbons texter rysligt ärliga och konfrontativa. Kombinationen blir något väldigt vackert.
Härnäst: Topp 10.
Kommentarer
Trackback
