Lystring! De galna

Jag älskar post-punk. Så är det bara. Från Gang of Fours starkt politiska texter och agressiva gitarrsound och Wires konstrockexperiment, till hyllade Joy Division och Mark E. Smith's obskyra och poetiska problembarn The Fall, som bara fortsätter och fortsätter att spela.

Dessa band är väldigt olika varann, men alla framkallar samma reaktion hos mig. Jag känner en vilja att röra mig omkring till musiken, dansa runt tills jag är helt slut. Samtidigt finns det något väldigt intimt och svårdefinierat i låtarna, som i Joy Division's "Atmosphere". Så mycket känsla proppat i något som varar en så kort tid. 

Ja, det bästa sättet att beskriva post-punk är "fullproppat".

Decadence and anarchy 

I slutet av 1970-talet, nånstans vid sidan om punken, växte en film-och musikscen fram i New York. 

På Lower East Side började plötsligt avantgardister och Velvet Underground-fans skaka hand och skapa konst. Kända namn som Lydia Lunch, Glenn Branca, James Chance och Arto Lindsay var alla med i band från denna nihilistiska rörelse. 

När sedan Brian Eno "upptäckte" dessa band och bestämde sig för att producera en skiva, No New York, med fyra av dessa, DNA, Mars, James Chance & The Contortions och Teenage Jesus & the Jerks, så var No Wave i full gång. Många av stadens ledande musikskribenter hyllade plattan, och banden blev allt mer populära på de lokala klubbarna.

Men en sådan destruktiv och intensiv scen kunde inte bli långlivad. DNA blev det sista No Wave-bandet att spilttras år 1982, fem år efter att No New York släppts. 

Men arvet lever vidare än i dag. Arto Lindsay har släppt framgångsrika soloplattor där band som Animal Collective medverkat. Sonic Youth har samarbetat med Lydia Lunch på skivan Bad Moon Rising och medlemmarna Thurston Moore och Lee Ranaldo har en gång i tiden varit en del av Glenn Branca's gitarrorkester. 

Och nu har scenen insipirerat till en omfattande bok, No Wave av Marc Masters. 

I boken berättas det om ett Lower East Side tomt och öde som en spökstad. Här låg hyran på de sunkiga lägenheterna ofta under 100 dollar i månaden. Det fanns inga butiker och inga bilar körde runt på natten. Jody Harris från James Chance & The Contortions berättar att han stundtals levde på 10 dollar i veckan.

Här fanns en mötesplats för människor med helt olika bakgrunder, men med ett mål: att skapa. Snart fanns en hel drös av band. Det var inte nödvändigt att kunna spela för att haka på och göra musik. Språket som behövdes fanns redan där, alla förstod varann. Det behövdes inga häftiga melodier eller treackordslåtar, utan fokus låg på stämning och upprepning. I boken finns ett passande exempel: gitarren var inget instrument, utan en pensel.

För mig, som avgudar mystiken i scener och rörelser som denna, känslan att "Någonting stort har hänt här", så är denna bok en ren bibel. Komplett med intervjuer med alla från tidsperioden och bilder på klubbarna, banden och personerna. Detta är guld.

No Wave

Marc Masters

Black Dog Publishing

Klappar. 

Kort. 

Glada släktingar på telefon. 

Och en känsla att man har så oerhört mycket att göra.

På denna blogg kommer det skrivas om lite musik, lite film, lite sport kanske? Vi får se...

Välkomna, iallafall!