liberation
5. Sic Alps - U.S. EZ (Siltbreeze)
På ett sätt är Sic Alps' U.S. EZ den allra mest originella LPn på den här listan, och med största sannolikhet en av de få skivor från 2008 som jag kommer att spela även om fem eller tio år. Medan både Nobunny och Blank Dogs i år gjort på olika sätt poppiga och minnesvärda skivor, så har Sic Alps skapat ett mästerverk som går mycket djupare än enkla popmelodier. För skivans kvalitet ligger inte lika mycket i de korta, lösryckta sångerna som i den bilden just de sångerna ger oss. En bild av en trasig värld, en avbild av något så mörkt att det inte räcker med svarta färgstänk för att förmedla den rätta känslan. Istället bara ett vitt omslag.
Mycket av de känslor, tankar och ord jag kopplar till U.S. EZ har med det vita omslaget att göra. Vit som snön. Ja, U.S. EZ upplevs allra bäst i vintermörkret eller i vinterljuset. Vit som den bleka musiken. Ofta bara en gitarr, en stadig rytm från trummorna, ibland utbytt av en total explosion i ljud och känslor. Fast färgen är fortfarande vit. Vit som det starkaste ljussken.
De flesta sångerna på U.S. EZ är korta som i en ögonblicksdröm. De slutar precis när man börjat känna sig hemma i dem, vilket gör att man aldrig riktigt omfamnas av musiken, Istället släpper den dig hela tiden ifrån sig. Jag kommer att tänka på något som jag läst om Wires punkklassiker Pink Flag. Så fort bandet tröttnade på att upprepa en melodi eller en fras, så var låten slut. Det förklarar 21 låtar på 36 minuter. Samma sak gäller U.S. EZ. Den är fragmentarisk och loose ends, men ändå stark och rentav rörande. Som i slutsekunderna av "Inventing a Common Rule", då musiken en gång för alla släpps fri från sina bojor och, likt en fredsduva, flyger upp emot himlen. Vit som fredsduvan. I det ögonblicket blir allt runtomkring vitt, vitt av Gud vet vad. Vitt som den okända oändligheten. Det är svårt att tro att ett band på Siltbreeze kan framkalla den reaktionen. U.S. EZ är frigörelse genom total nedbrytning. Musiken bryts ned till sin allra lösaste och mest ömtåliga form. U.S. EZ är ett destruktivt verk, precis som de allra bästa konstverken.
Varenda sekund är viktig. Varenda sekund är vacker på sitt sätt. Även spåren fyllda av rent oljud har en oerhörd betydelse för helhetsintrycket. Men det finns så klart vissa höjdpunkter. Feedback i bakgrunden av den annars lugna "Bric Jaz" gör sig väldigt snyggt. "Gelly Roll Gum Drop" är en twisted boogie som inte skulle sitta helt fel mellan "I Wanna Destroy You" och "Kingdom of Love" på The Soft Boys' Underwater Moonlight, och "Clubbing for $$" påminner om tidig Tom Waits eller möjligtvis Captain Beefheart.
U.S. EZ innebär en helt ny riktning för Sic Alps, bortom den kraftfulla men endimensionella garagerocken. Hoppas verkligen att de fortsätter på samma spår, för de kan gå hur långt som helst. Jag vill gärna tro att detta bara är början.
"Mater" - live
Sic Alps spelar Pink Floyd - "Interstellar Overdrive"
På ett sätt är Sic Alps' U.S. EZ den allra mest originella LPn på den här listan, och med största sannolikhet en av de få skivor från 2008 som jag kommer att spela även om fem eller tio år. Medan både Nobunny och Blank Dogs i år gjort på olika sätt poppiga och minnesvärda skivor, så har Sic Alps skapat ett mästerverk som går mycket djupare än enkla popmelodier. För skivans kvalitet ligger inte lika mycket i de korta, lösryckta sångerna som i den bilden just de sångerna ger oss. En bild av en trasig värld, en avbild av något så mörkt att det inte räcker med svarta färgstänk för att förmedla den rätta känslan. Istället bara ett vitt omslag.
Mycket av de känslor, tankar och ord jag kopplar till U.S. EZ har med det vita omslaget att göra. Vit som snön. Ja, U.S. EZ upplevs allra bäst i vintermörkret eller i vinterljuset. Vit som den bleka musiken. Ofta bara en gitarr, en stadig rytm från trummorna, ibland utbytt av en total explosion i ljud och känslor. Fast färgen är fortfarande vit. Vit som det starkaste ljussken.
De flesta sångerna på U.S. EZ är korta som i en ögonblicksdröm. De slutar precis när man börjat känna sig hemma i dem, vilket gör att man aldrig riktigt omfamnas av musiken, Istället släpper den dig hela tiden ifrån sig. Jag kommer att tänka på något som jag läst om Wires punkklassiker Pink Flag. Så fort bandet tröttnade på att upprepa en melodi eller en fras, så var låten slut. Det förklarar 21 låtar på 36 minuter. Samma sak gäller U.S. EZ. Den är fragmentarisk och loose ends, men ändå stark och rentav rörande. Som i slutsekunderna av "Inventing a Common Rule", då musiken en gång för alla släpps fri från sina bojor och, likt en fredsduva, flyger upp emot himlen. Vit som fredsduvan. I det ögonblicket blir allt runtomkring vitt, vitt av Gud vet vad. Vitt som den okända oändligheten. Det är svårt att tro att ett band på Siltbreeze kan framkalla den reaktionen. U.S. EZ är frigörelse genom total nedbrytning. Musiken bryts ned till sin allra lösaste och mest ömtåliga form. U.S. EZ är ett destruktivt verk, precis som de allra bästa konstverken.
Varenda sekund är viktig. Varenda sekund är vacker på sitt sätt. Även spåren fyllda av rent oljud har en oerhörd betydelse för helhetsintrycket. Men det finns så klart vissa höjdpunkter. Feedback i bakgrunden av den annars lugna "Bric Jaz" gör sig väldigt snyggt. "Gelly Roll Gum Drop" är en twisted boogie som inte skulle sitta helt fel mellan "I Wanna Destroy You" och "Kingdom of Love" på The Soft Boys' Underwater Moonlight, och "Clubbing for $$" påminner om tidig Tom Waits eller möjligtvis Captain Beefheart.
U.S. EZ innebär en helt ny riktning för Sic Alps, bortom den kraftfulla men endimensionella garagerocken. Hoppas verkligen att de fortsätter på samma spår, för de kan gå hur långt som helst. Jag vill gärna tro att detta bara är början.
"Mater" - live
Sic Alps spelar Pink Floyd - "Interstellar Overdrive"
Kommentarer
Postat av: Björn Ranelid
Jag borde få Nobelspriset!!
Trackback
