(8-6)
8. Blank Dogs - On Two Sides (Troubleman Unlimited)
Ah. För en gångs skull gör Beck ett helljutet album, efter ett antal halvbra sådana. Till och med The Information var ensidig trots de snygga låtarna.
Det märks direkt att han är på humör, Beck Hansen. Inledande "Orphans" visar upp en Beck i bästa form, med gästande Cat Power på backup vocals. Följande "Gamma Ray" är en snabb modern rockpärla. Att Jay Reatard gjorde en cover på låten är talande. "Chemtrails" sväller ut till en nutida proggutflykt. En klar höjdpunkt.
Samarbetet med Danger Mouse är definitivt en succé. Alla instrument låter fräscha, med de sprakande trummorna långt fram. Och Beck själv låter, ja, mer Beck än på länge. Snygga melodier och välskrivna texter över hela skivan. Kombinationen "Profanity Prayers" och "Volcano", som får avsluta skivan, är särskilt vass; den ena låten en garagerocklåt ackompanjerad av handklapp och med en grym refräng, den andra en långsamt pulserande vaggvisa, men så snygga harmisar att jag rimligtvis bör falla ner död.
Modern Guilt är en av Becks bästa skivor, i klass med den nu 13 år gamla Odelay. Medn med sina 34 minuter och 10 snabba, lättsinniga låtar är den ganska lättviktig, vilket är det enda jag kan se som negativt. Redan på första lyssningen var jag fast, men jag känner mig redan lite trött på den. Den sitter inte kvar lika länge som Odelay. Men samtidigt är det lättare att lyssna på Modern Guilt, att plocka ut en låt och sedan lyssna på något annat. Medan ett album som Odelay kräver mer koncentration och tålamod. Men det som är imponerande är att Beck under sin karriär lyckas att skapa båda typerna av skivor.
Ska jag vara helt ärlig? Jag trodde inte att Mike Sniper skulle lyckas med Blank Dogs-konceptet över en hel LP. Det är relativt lätt att göra ett par, tre bra låtar på en singel, men för att klara av LP-formatet behövs istället ett tiotal jämnbra spår. Som ni förstår hade jag fel. Dubbelt upp, dessutom. Den här årsbästalistan innehåller inte bara en, men två fullängdare från Blank Dogs.
Soundet på On Two Sides är inte som på de singlar och EPs som Blank Dogs släppte 2007; det är först nu som jämförelser med Joy Division och The Cure känns rimliga. Gitarren, som tidigare legat gömd jämte syntar och bas i ljudbilden, får en större roll på LPn. Låtar som "Blaring Speeches" och "Three Window Room" visar på en ljudbild som tycks rockigare. Dessutom finns här inga riktiga "hits". Det är väl de stora skillnaderna. Annars är mycket som vanligt med Blank Dogs. En sanslös känsla för melodier, kontrasterat av den effektbehandlade, stundtals robotiska rösten.
"Pieces" och "Meltdown Cloud" är det närmaste Blank Dogs kommer punk, medan de täta lagren av syntmattor i "The Crystal Ladies", "The Station" och "Epic Moves" påminner om låtarna från förra årets tolvtummare Diana (The Herald). On Two Sides visar upp en ny bredd i Blank Dogs musik. Snarare än en samling låtar är On Two Sides ett jämnt och varierat album.
7. Nobunny - Love Visions (Bubbledump)
Likt en predikant av rockens allra heligaste budskap ger Nobunny oss tolv powerpoppiller på dryga 22 minuter, som för att visa oss att rockmusiken fortfarande finns hos oss och för att lämna den vidare till en ny generation popmusikälskare.
Love Visions är redan en 2000-talets powerpopklassiker i klass med The Exploding Hearts' Guitar Romantic och King Khan & BBQ Shows eponyma debutalbum.
"Mess Me Up", "Nobunny Loves You" och "I Know I Know" är korta energiknippen till låtar som aldrig slutar engagera och upprymma mig. B-sidan är musikaliskt något ljupare med quasi-boogies som "Don't Know, Don't Care", men ändå fortsätter den smittsamma poppigheten med singeln "Boneyard", "Not That Good", Yolks-covern "Somewhere Knew" och den korta men så vackra "It's True". Den låten är Nobunny i ett nötskal; på Love Visions erbjuder han en kort titt in i pop-paradiset. Men innan vi hunnit vänja oss vid de vackra harmoniseringarna i verserna och den studsande känslan i refrängerna, så är Love Visions slut. Dörren stängs. Men åh, vad härligt det var medan det varade.
6. Beck - Modern Guilt (Interscope)
Ah. För en gångs skull gör Beck ett helljutet album, efter ett antal halvbra sådana. Till och med The Information var ensidig trots de snygga låtarna.
Det märks direkt att han är på humör, Beck Hansen. Inledande "Orphans" visar upp en Beck i bästa form, med gästande Cat Power på backup vocals. Följande "Gamma Ray" är en snabb modern rockpärla. Att Jay Reatard gjorde en cover på låten är talande. "Chemtrails" sväller ut till en nutida proggutflykt. En klar höjdpunkt.
Samarbetet med Danger Mouse är definitivt en succé. Alla instrument låter fräscha, med de sprakande trummorna långt fram. Och Beck själv låter, ja, mer Beck än på länge. Snygga melodier och välskrivna texter över hela skivan. Kombinationen "Profanity Prayers" och "Volcano", som får avsluta skivan, är särskilt vass; den ena låten en garagerocklåt ackompanjerad av handklapp och med en grym refräng, den andra en långsamt pulserande vaggvisa, men så snygga harmisar att jag rimligtvis bör falla ner död.
Modern Guilt är en av Becks bästa skivor, i klass med den nu 13 år gamla Odelay. Medn med sina 34 minuter och 10 snabba, lättsinniga låtar är den ganska lättviktig, vilket är det enda jag kan se som negativt. Redan på första lyssningen var jag fast, men jag känner mig redan lite trött på den. Den sitter inte kvar lika länge som Odelay. Men samtidigt är det lättare att lyssna på Modern Guilt, att plocka ut en låt och sedan lyssna på något annat. Medan ett album som Odelay kräver mer koncentration och tålamod. Men det som är imponerande är att Beck under sin karriär lyckas att skapa båda typerna av skivor.
Kommentarer
Trackback
