Lystring! De galna -

Från garaget, del 1: Goodnight Loving berättar den amerikanska sagan

Under en tid framöver, med början idag, kommer jag att skriva om den pågående garagerockscenen, under samlingsnamnet ”Från garaget”. Denna ’scen’ är i grunden från USA, men det finns även en drös talangfulla band och intressanta skivbolag i Europa, främst från Frankrike men också från länder som Storbritannien och Italien. Och vem vet, kanske dyker det upp en text om de svenska garagerockarna.

Jag vet inte hur många delar det kommer att bli. Kanske 5, kanske 30. Men en sak är säker; det finns extremt mycket att skriva om. Efter varje artikel följer lite nödvändig information samt en del länkar; till MySpace-sidor, till skivbolag och distributörer, osv.

I denna första del berättar jag om countrydoftande Goodnight Lovings popmusikaliska resor genom Amerikas vildmarker.

Ett

Kanske är det för att min pappa spelat så mycket country ihemmet under min uppväxt som jag har så svårt för just den musikstilen. Det är bara Johnny Cash som jag riktigt kunnat ta till mig. För det är något medsydstatsdialekten, de lite buffliga arrangemangen och de oftast klichéfylldatexterna som får mig att rysa till inombords. Och inte av välbehag. Helt enkelt så gillar jag inte country.

Därför verkar det ganska underligt att jag för tillfället älskar den countrydoftande garagepopen på Goodnight Lovings Crooked Lake mer än något annat. Hade jag varit fjorton igen, slagit på skivan och hört ”Another Foggy Yesterday” är jag rädd att skivan hade hamnat i skräphögen direkt. Men saker förändras med tiden. Crooked Lake känns istället som det livssoundtrack jag väntat på sedan jag först hörde Cloud Cults They Live on the Sun. Ett logiskt steg i riktning mot popmusikalisk perfektion. En resa till de platser the Velvet Underground besökte i slutet av sextiotalet, vildmarkerna där Pavement blev fast under hela nittiotalet. Just Pavement har influerat bandet starkt, känns det som. Det ekar av ”Range Life” över hela LPn. Men den tydligaste referenspunkten är ändå Pavements sena plattor, som Terror Twilight, och Stephen Malkmus soloskivor.

Musiken är dock inte begränsad till att bara påminna om the Velvet Underground och Pavement. Långt ifrån. Nej, Crooked Lake-LPn är en musikalisk blender, tillverkad någonstans mitt i Amerika. Med otrolig precision rör Goodnight Loving i lika delar soul, punk, conutry, blues, garagerock och independentrock, och skapar något alldeles eget.

Ibland snackas det om band som Band of Horses och My MorningJacket som någon slags musikalisk motsvarighet till den amerikanska ’livet’; hela USA omvandlat till toner, rytmer och ord, sammanfattat på tre minuter i en poplåt.

Men jag tycker att Goodnight Loving är ett mycket bättre exempel. Låtar som ”Talking Tall” och ”21st Century Post-Apocalyptic Worried Rant” kan inte vara skrivna någon annanstans än på en halvtom bar ett par mil utanför Oklahoma. Eller Memphis, för den delen.

På samma sätt som Burial eller Throbbing Gristle porträtterar det gråa, regniga England och Neu! eller Kraftwerk berättar en detaljerad saga i ljud om Tyskland, så är Crooked Lake de Förenta Staterna på drygt 32 minuter.

Diskografi

Cemetery Trails LP (2007) Dusty Medical Records

Crooked Lake LP (2007) Dusty Medical Records

Drafted into War / Life Ain't So Great 7'' (2007) Contaminated Records

Up North Girl 7'' (2008) Bancroft Records

Länkar

http://www.myspace.com/thegoodnightloving

http://www.dustymedical.com

http://www.contaminatedrecords.com

http://www.smashintransistors.homestead.com (Bancroft Records hemsida. Kolla in "intervjun" med Blank Dogs!)

2008-06-28 @ 12:53:10 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Otis!

På SVT2, med svensk text! "My Girl". Helt makalöst! Är han inte helt gudabenådad?

2008-06-23 @ 21:32:29 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

pancake factor #2

"Heroin"

Vackert och utlämnande. Lou Reed är Lou Reed. John Cale är John Cale. Inför en förväntansfull publik. Reed låter som om han vandrat nerför New Yorks gator i 340 år, stått med tjugosex dollar i hörnet vid Lexington Avenue och 125:e gatan i en evighet. Han har dragit historien säkert tretusen gånger förut. Men ändå låter det så färskt. Nästan nyfött. Det är bara Lou och John mot publiken nu.

2008-06-19 @ 23:59:45 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

take me to the river

Originalversionen av "Take Me To The River", framförd av Al Green. Denna video är från någon slags TV-sändning på sjuttiotalet. Låten släpptes först på skivan Al Green Explores Your Mind från 1974.

Talking Heads-versionen. Just detta är ett klipp från konsertfilmen Stop Making Sense; från 1984. Exakt tio år efter att Al Green skrev låten.

"Take Me To River" är med stor sannolikhet är den ultimata soullåten. Kanske är det inte soul, kanske är det funk eller något annat, men det spelar ingen roll. En låt Spector och Holland-Frazier-Holland bara kunde drömma om.

Men frågan är om inte Talking Heads version är snäppet vassare. Lite bättre. Lite större. Lite mäktigare.

I det himmelska ögonblicket som Byrne tillåts komma in i låten, efter att ha hållits tillbaka av körsångerskorna i drygt en minut, med raden "I don't know why I love her like I do", går det nästan inte att lyssna. Trycket inom mig är för stort. Jag känner precis som Al Green och som David Byrne. Varenda textrad, varje ord absorberar jag.

"Love me till I can't make no more of it." En önskan. En tillbedjan. En bön.

Jag är snart där nere vid floden.

"I don't know why I love her like I do
All the changes you put me through
Take my money, my cigarettes
I haven't seen the worst of it yet
I wanna know that you'll tell me
I love to stay
Take me to the river, drop me in the water
Take me to the river, dip me in the water
Washing me down, washing me down

I don't know why you treat me so bad
Think of all the things we could have had
Love is an ocean that I can't forget
My sweet sixteen I would never regret

I wanna know that you'll tell me
I love to stay
Take me to the river, drop me in the water
Push me in the river, dip me in the water
Washing me down, washing me

Hug me, squeeze me, love me, tease me
Till I can't, till I can't, till I can't take no more of it
Take me to the water, drop me in the river
Push me in the water, drop me in the river
Washing me down, washing me down

I don't know why I love you like I do
All the troubles you put me through
Sixteen candles there on my wall
And here am I the biggest fool of them all

I wanna know that you'll tell me
I love to stay
Take me to the river and drop me in the water
Dip me in the river, drop me in the water
Washing me down, washing me down."

2008-06-19 @ 23:40:55 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

pancake factor #1

"Vicious", Lou Reed

"Vicious
You hit me with a flower
You do it every hour
Ohh, baby youre so vicious"

2008-06-19 @ 23:02:09 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

the end to the rock'n'roll era

"Pigs, they tend to wiggle when they walk
The infrastructure rots
And the owners hate the jocks
With their agents and their dates

If the signatures are checked
Youll just have to wait

And were counting up the instants that we save
Tired nation so depraved
From the cheap seats see us
Wave to the camera
It took a giant ramrod
To raze the demon settlement"

"Stereo". Den för mig så speciella låten. Pavements allra sista guldkantade ögonblick. Deras svansång, skulle man kunna säga. Innan bandet föll in i ingenmansland på sista skivan, den identitetskrisande Terror Twilight.

Men tillbaka till "Stereo". Som om det vore en komprimerad "Best of"-samling så samlar Stephen Malkmus allt som jag brukar förknippa med Pavement i en enda låt; mäktiga refränger med Malkmusskrik och feta powerackord, textrader med en fyndighet att döda för och den oerhört lyckliga stämningen som alltid funnits i Pavements musik. En musikalisk eufori. En fullständig lycka i toner och bokstäver.

Brighten the Corners, skivan "Stereo" är med på, är faktiskt inte så oinspirerad och rentav tråkig som vissa hävdar. "Shady Lane" är något unikt i Pavements massiva register; en lättsam popballad som inte försöker vara mycket alls. Inga trick. Ingen kryptisk lyrik. "Embassy Row" är ren krut, en kraftig bomb av rock'n'roll, och spår som "Date with IKEA", "Old to Begin" och "Type Slowly" bevisar att Pavement år 1997 kunde skapa lika vacker rockmusik som de kunde fem eller tio år tidigare.

På andra halvan svalnar Malkmus och de andra lite, och sjunker ner i samma träsk som de aldrig tog sig igenom på Terror Twilight. Låtarna går in i varandra och det går inte riktigt att känna igen Pavement längre. Då vet man att det är dags att stänga av.

2008-06-13 @ 15:17:24 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

accident and emergency

Sov sött, Jason

När jag fick höra talas om att Jason Pierce skulle släppa ett nytt Spiritualized-album började jag genast längta efter nya spejsade garagegrooves och gospelballader.

Av de två senaste skivorna hade jag fått känslan av att Pierce tappat bort sig någonstans i den amerikanska södern och sedan inte hittade tillbaka. Visst, Let It Come Down från 2001 hade några klassiska låtar ("Anything More", "I Didn't Mean To Hurt You" och framförallt mäktiga "Lord Can You Hear Me"), men den var så ostigt producerad att jag fick lust att stänga av skivspelaren ibland. Uptempo-numren kändes tomma och platta, och balladerna blev lätt överblåsta. Och 2003 års Amazing Grace ska vi inte ens tala om.

Nu skulle kanske Spiritualized hitta tillbaka till den "spacegospelrock" som präglade de tre första skivorna.

Några månader senare. Jag är fylld av förväntan över Songs in A&E, det nya Spiritualized-albumet som just släppts. Kanske ännu ett storslaget, vemodigt mästerverk? Men när jag nu lyssnar på resultatet är det som om ingenting har hänt. Allt är oförändrat.

Jason Pierce har aldrig riktigt varit en storslagen låtskrivare i klass med förebilderna Iggy Pop och Lou Reed. Möjligen på 1997 års Ladies and Gentlemen, We're Floating in Space och det följande livealbumet. Medan Pop och Reed ständigt förnyat sitt låtskrivande och levererat klassiska låtar tillsynes utan slut, så står Pierce fortfarande på samma himmelska äng ute vid havet som han gjorde 1990 när bandet startade. Bara små detaljer har ändrats. Melodierna är nästan de samma; harmoniken och instrumentationen likaså. Detta märks extra tydligt på Songs in A&E, där mycket är enkelt gjort, nästan helt avskalat. Redan på Amazing Grace skvallrades det om en saknad av kreativitet (låtarna byggde på variationer av riffet från "Electricity, en låt på Ladies and Gentlemen), men det är som sagt här som Pierce svaghet som låtskrivare blottas.

Efter att det första av "Harmony"-spåren (de finns utspridda över hela skivan) inlett skivan drar den ljuva "Sweet Talk" igång. Det är en alldeles underbar melodi, men jag tycker mig ha hört just denna melodi säkert hundra gånger på tidigare plattor. När Pierce sjöng om sina problem med droger och alkohol tidigare i karriären (till exempel i makalösa "Medication" från Pure Phase) så var jag uppriktigt intresserad av vad han hade att säga. Men när låten "Death Take Your Fiddle" inleds med textraden "I think I'll drink myself into a coma" så tänker jag "Jaha" och skakar sedan på huvudet.

Detta är nog den ojämnaste Spiritualized-skivan hittils; "Baby I'm Just A Fool" lyckas med konststycket att innehålla både musikalisk och textmässig smörja, och "Yeah Yeah", med sitt tråkiga riff, skulle passa bättre in på Amazing Grace.

Så finns också låtar som "Soul on Fire" och "You Lie You Cheat". Den sistnämnda är det svängigaste (och därmed bästa) Spiritualized gjort sedan "Come Together" 1997. I versen finns ett oerhört driv (det s.k. "Spiritualized-drivet") och refrängen har prytts med en av Pierce allra finaste melodier. Här visar han att hans sånger fortfarande kan gå direkt in i hjärtat, trots att bara tre ackord används.

Samma sak gäller semi-vaggvisan "Don't Hold me Close"; jag gillade Jason Pierce röst som mest när den var sådär ren och klar i mitten av nittiotalet, men idag är rösten så vackert ömklig att mina ögon tåras. Det spelar ingen roll att låten lånar melodin från Ladies and Gentlemen's titelspår. Man vill bara krama om den arma mannen och tacka honom för alla de vardagsögonblick han förgyllt.

Det är ett gäng bra låtar som snickrats ihop till Songs in A&E, och produktionen är utmärkt. Kanske bättre än någonsin tidigare på en Spiritualized-skiva. Man har gjort ett ordentligt jobb med att fylla ut ljudbilden till 100% och använt flera olika 'sound'; allt låter helt annorlunda på en snabb och rockig låt som "You Lie You Cheat" än vad det gör på de fina balladerna.

Men detta är inget jag kommer att lyssna på särskilt mycket på i framtiden, förutom när jag är på Spiritualized-humör. Och även då blir det antagligen bara "You Lie You Cheat" eller "Soul on Fire". Jag väljer hellre den mer varierade Ladies and Gentlemen We're Floating in Space eller den poppiga debuten Lazer Guided Melodies.

"Oh, Lord

Help me out

I'd take my life, but I'm in doubt

Just where my soul will lie

Deep in the earth or up high in the sky

Lord, can you hear me when I call?"

- Lord Can You Hear Me, Spiritualized

Diskografi

Lazer Guided Melodies (1992)

Det poppiga Spiritualized. Här reflekteras mycket av samtiden (Mercury Rev, shoegaze), och det märks att Jason ännu inte glömt Spacemen 3-tiden.

Fucked Up Inside (1993)

Sämre av de två livealbumen. På dessa liveinspelningar märks att bandet ännu var långt från fullfjädrat.

Pure Phase (1995)

En mognare platta. Skulle kunna ses som en "mellanalbum" inklämd mellan två klassiker, men i min bok står Pure Phase upp riktigt väl mot Lazer och Ladies. Innehåller "Medication", kanske den bästa Spiritualized-låten.

Ladies and Gentlemen, We're Floating in Space (1997)

Fulländad. Här kom allt till sin spets. Distade munspel. Garagerock. Hjärteskärande ballader. 15-minutersjam. Psykedelia. Soul. Ladies har allt.

Royal Albert Hall, October 10 1997 (1998; Livealbum)

Min personliga favorit. Pierce och kompani tillsammans med ett gigantiskt liveband. De river av en kraftfull version av "Come Together". "Broken Heart" är bräckligare än någonsin. De proppar in så mycket psykedelia i gospeln "Oh Happy Day" att den nästan spricker. Och där, precis vid bristningsgränsen, i landet mellan fina gospelsånger och psykedeliskt jammande, är Spiritualized som allra bäst.

Let It Come Down (2001)

Jason Pierce goes Phil Spector. Ett hundratal musiker proppas in i en Londonsk studio. Pierce skriver sina finaste ballader. Plockar fram en gammal Spacemen 3-låt. Synd bara att han glömde att producera ordentligt.

Amazing Grace (2003)

Inte mycket att ha, säger många. Säger jag. Inledande "This Little Life Of Mine" är ännu en höjdpunkt i Spiritualizeds karriär, men sedan är det rakt utför.

Songs in A&E (2008)

Pierce använder fortfarande samma skrynkliga recept som för femton år sen, vilket gör skivan lite tråkig. Ändå betydligt bättre än Amazing Grace, och i klass med Pure Phase och Let It Come Down.

2008-06-11 @ 22:05:21 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

stuck inside of mobile with the memphis blues again

Jag vet inte vad det är med denna låt som jag älskar. Varför går jag jämt runt och sjunger den smått monotona refrängen? Varför måste jag jämt lyssna på den? Varför har jag försökt att memorera alla verserna?

Sångmässigt är det långt ifrån Dylans bästa insats, men ändå är det hans naggande, komiska röst som är den stora behällningen. Sedan är arrangemanget helt makalöst; orgeln flyter omkring i ljudbilden likt ett löv som skjutsas nerför en flod. Trummorna är som en frisk fläkt.

Låten klockar in på nästan 8 minuter, men man blir aldrig "trött" av att lyssna på den, vilket kan vara fallet med andra långa låtar (särskilt Dylans). Den blir heller aldrig tråkig eller utdragen tack vare Dylans otroliga lyrik.

Folk pratar ofta om "Like A Rolling Stone" som den bästa Dylan-låten (tillika en av tidernas bästa). Eller om "Visions of Johanna". Eller möjligtvis "Blowin' in the Wind". "Stuck Inside of Mobile With the Memphis Blues Again" är en låt som brukar glömmas bort i sådana sammanhang. Det borde vara brottsligt att glömma en sådan låt.

2008-06-07 @ 11:38:35 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

look at Mary, she goes round and round

Jag har alltid varit extra förtjust i simpla poplåtar. I grund och botten tror jag att alla människor är det. Men det är först på sistone som denna förtjusning slagit ut rejält. Kanske är det en reaktion på alla de hundratals gånger jag lyssnat på Radioheads Kid A mitt i den tomma natten, eller alla höstdagar med Jeff Buckleys Grace i mina lurar. Krångliga artister båda två. Borde kanske kallas progressiva.

Tidpunkten för detta var någon gång vintern 2006. Jag fortsatte sedan vidare på samma förutbestämda stig. En stig som många tidigare vandrat. Hörde Mogwais monstruösa "Christmas Steps" på min kusins bärbara dator någon helg. Två månader senare var Come On Die Young det bästa sedan skivat bröd. Jag läste en bok om DJ Shadows Endtroducing... och snöade genast in mig på föregående decenniums electronica och dansmusik.

De krångligaste (och mest pretentiösa, hävdar vissa) av alla, isländska Sigur Rós, kom till mig likt en förkylning om vintern. Jag satt på 422:an med "Hoppipolla" hoppandes och dansandes likt älvor i öronen. Allt omkring mig var vulkaner, isbjörnar och isländska sjöar. Instängd i min egna lilla värld av komplicerad musik.

Och på det viset tycktes det pågå. My Bloody Valentine. Liars. Spacemen 3. Aphex Twin. Men långsamt började det enkla och poppiga att ta över.

Neutral Milk Hotel, som jag vid flera tillfällen på bloggen hyllat som om de vore meningen med livet, var ett av de band som jag började fatta tycke för. Och vad bestod de av? En drömsk Georgiakille som snickrade ihop lättsmälta popfriggebodar dekorerade med vackra nonsenstexter vid sin akustiska gitarr. That's it. Eller nästan.

Och vad var Pavement, egentligen? Jo, ett ungt popsnöre som var en riktig fena på att skriva låtar och ett antal grabbar med Replacements-Tshirts som han kunde spela med. Medlemmarna i Pavement talade alla samma enkla språk.

Det var inte förrän Malkmus och Co. började krångla till det på sista albumet Terror Twilight som man märkte att bandet inte länge hade samma slagkraft. En slagkraft som har sitt ursprung i the Velvet Underground. Som fanns hos Neutral Milk Hotel. Hos Sebadoh. The Clean. Mudhoney. Hüsker Dü. (Jag kan fortsätta hela dagen.) Som fortfarande finns hos Dinosaur Jr. Eller som förnyas i Times New Vikings garageanthems.

Under de senaste sex månaderna har jag utvecklat någon slags besatthet i att finna något som kan liknas vid ett popmästerverk. Pavement är det närmaste jag kommit hittills, och det är väldigt nära. Denna jakt på de perfekta tre minuterna har nu lett mig till Paisley Underground, en musikscen som ägde rum i början och mitten av 80-talet i Californien. Band som the Dream Syndicate, Bangles och the Rain Parade tog sextiotalets garage, pop och psykedelia och satte dessa stilar i ett nytt perspektiv. The Velvet Underground var, precis som i många andra musikscener, den huvudsakliga influensen. Det samma gäller Robyn Hitchcocks band Soft Boys och deras klassiska LP Underwater Moonlight. Det låter mycket Byrds och Beach Boys, men inte på sättet det låter Byrds och Beach Boys i en del av dagens "Pitchforkade" indie (Panda Bear, Caribou, osv.).

Bilden ovan är det fantastiska omslaget från tidigare nämnda the Rain Parades debut-LP Emergency Third Rail Power Trip. Bara efter ett fåtal lyssningar ser Emergency alltmer ut som ett av 80-talets gömda mästerverk. Musiken är varken ansträngd eller ansträngande, utan bara skön att lyssna på. I den aspekten påminner det mig om mina Nya Zeeländska favoriter, the Verlaines. Precis som med the Verlaines så har jag ännu inte hört något från the Rain Parade som inte är bra. Nu är det dags för the Dream Syndicates debut The Days of Wine And Roses. Perfect sound forever, var det väl någon som sade?

"She

She

She can let You Down"

- "What's She Done to Your Mind", The Rain Parade

2008-06-06 @ 16:56:42 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()