Lystring! De galna

"Unfair"

"Stop Breathing"

"Cut Your Hair"

Vad El Jesus de Magico nu gjort, med LP:n Scalping the Guru, är att möta det behovet, eller ska jag säga kravet. Men de lyckas göra det på ett helt annat sätt än förväntat. Vad El Jesus de Magico också gjort, är att utveckla sin ljudbild, förstora sitt egna musikaliska fält i vilket de rör sig. Det psykedeliska Columbussoundet har tagit sig ännu en tvist, bort från sitt ursprung i lika delar Thomas Jefferson Slave Apartments som Mike Rep & The Quotas. Det vi hör på Scalping The Guru är en mutation. Inte på långa vägar en slutprodukt, får man hoppas.

Columbus Discount Records, etiketten som i våras släppte Scalping The Guru i 300 ex, beskriver LP:n som något av El Jesus de Magicos "Jim Shepard-skiva". För er som inte känner igen namnet kan sägas att Shepard är en legendarisk profil i Columbus undergroundscen, lika betydelsefull för stadens musikaliska output som någon annan - hans två band Vertical Slit och V3 är bland de bästa från 90-talet. Dessutom gjorde han albumet The Room Isn't Big Enough med "supergruppen" Ego Summit (bestående av Ron House från Great Plains och TJSA, Tommy Jay och Mike Rep).

Men nu ska jag inte gräva ner mig i undergroundhistoria. Vad det gäller Scalping The Guru låter den inte alls särskilt lik Jim Shepard, den slutsatsen dras också i Columbus Discount-texten, men Shepard känns ändå som en bra referenspunkt. Det är ju ändå närmare V3 än t.ex. Guided by Voices, som gjorde låten "Scalping The Guru", vars titel El Jesus då har lånat.

För alla er som ofta finner, att den nya musik som av musikjournalister beskrivs som 'kraut' nästan alltid är långsam ambient techno och inte en modern variant av Motorik; Scalping The Guru är skivan för er. LP:n må aldrig nå de hypnotiska, nästan funkiga höjderna som återfinns på klassiska skivor av Neu! och Can, men den är hyperrytmisk, exalterande, sinnesvidgande. Samtidigt är det nu lätt, med de föregående adjektiven i minnet, att missta El Jesus de Magico för ett stoner rock-band, typ Acid Mothers Temple. Helt fel ute. Det är här någonstans som Pavement-delen av "Amon Duul meets Pavement"-jämförelsen kommer in. Trumspelet får mig ofta att tänka på Gary Youngs säregna rytmmönster. På många ställen skriker gitarrerna "Steve Malkmus! Steve Malkmus!". Basspelet är så där organiskt som Mark Ibolds kunde vara ibland. Stundtals låter bandet som ett mer expansivt och repetitivt Built to Spill. Nej, El Jesus de Magico har inte gett upp sin indierock än.

LP:n både börjar och slutar med 11-minutershistorier - hederligt växande, långsamt crescenderande. Det ger ett kraftfullt, själslugnande intryck. "Summer of Luhv" är tvärtom nervig, nästan störande - ett omvänt "Shaft"-beat står mot cykliska gitarrer à la Polvo i ett par minuter innan sången når sitt välförtjänta crescendo i solig dur, fullt jämförbart med refrängen i Cans "Tango Whiskeyman".

Allsammans slutar, i "Whistle Colk - Elhoim City", med ett efterhängset groove, åter igen spridandes ett själslugn. Likt ett eftermäle av ett allvarligt utbrott, långsamt avtagande och fallandes ner i en ljudbild som liknar en dämpad, bedövad variant av John Lennons vision om "Tomorrow Never Knows" - tusen tibetanska munkar som mässar på toppen av ett berg. Med den föreställningen avrundas Scalping The Guru, och jag kan inte låta bli att tycka att det hela känns väldigt cykliskt.

Leaves of Grass (1855), Walt Whitman

Inte säker på vad jag egentligen tänkte skriva om Peaking Lights. De gör någon form av tvistad ambient. Fast mycket, mycket bättre än vad den meningen utgör det som. Peaking Lights har iallafall släppt en LP, Imaginary Falcons, på Night-People. Den är mästerlig, bör tilläggas. Jag väljer så gärna det här över något som helst från de senaste tio årens elektronika. Det är bara så... simpelt. Skivan är mest ljudmattor, vibrerande, sprakande, oscillerande, på färd iväg från lyssnaren. Och inte så mycket mer. Jag har inte hört en skiva med så här stor rikedom av idéer och känsla på väldigt länge. Som de säger, Peaking Lights: "All the Good Songs Have Been Written".

http://www.myspace.com/peakingfix

http://www.night-people.org/

Dull Knife har också släppt en Dan Melchior-sjua nyligen. Melchior, med sitt Das Menace, är en aktuell man i vår; S-S Records, som tidigare gett ut LPs av bland annat Cheveu och Los Llamarada (vars LP Take The Sky från förra året jag fortfarande inte lyckats hitta!), släppte just en dubbel-LP med Melchior. För oss som gillade förra årets Christmas for the Crows är det goda nyheter.

Samtidigt som Melchior-dubbeln släppte S-S den nya Nothing People-LPn. Har ännu inte hört den; tydligen skiljer den sen ganska drastiskt från förra årets debut Anonymous, en topp 20-LP. Ja, Late Night ska vara lugnare, mer introvert; och ja, titelspåret är en Syd Barret-cover!

Vivian Girls håller på att färdigställa uppföljaren till förra årets självtitlade debut, som var bland mina tre favoritsläpp förra året. LPn väntas på In the Red i september; för de som inte orkar vänta finns en ny singel uppe för pre-order på Rough Trades webshop.

Appropå In the Red; de alltid lika produktiva the Oh Sees är aktuella med LPn Help på just In the Red. Senare i vår kommer fulllängdare med både TV Ghost och Blank Dogs. Siktar In the Red på världsdominans i år?

Efter ett ganska anonymt 2008 siktar Columbus-bandet Psychedelic Horseshit (vars trummis Rich Horseshit medverkar på RTFO Bandwagon-LPn) på ett betydligt mer aktivt 2009; bandet planerar hela fyra släpp under året. Först ut är en EP på Woodsist vid namn Shitgaze Anthems. Känner jag bandet rätt, så lär det vara en passande titel. Ytterligare en EP, Acid Test, ges ut på Troubleman. Bandet kommer också att bidra med "Beached Wails"-sjuan till Columbus Discount Records' singelklubb. Slutligen planeras en LP på Siltbreeze senare i höst. Ännu en kaxig titel: Too Many Hits.

Förutom Psychedelic Horseshit-LPn har Siltbreeze fullt upp med skivsläpp i vår; det jag ser fram emot allra mest är återutgivningarna av tre LPs från Nya Zeeländska kultlegendarerna Axemen. Sist ut blir mästerverket Three Virgins, Three Versions, Three Visions från 1985.En 88-minuters dubbel-LP med hörbara referenser till allt från Swell Maps och the Fall till V-3 och Mike Rep.

Vad det gäller aktuella band ger man ut Eat Skulls nya LP, den på förhand hyllade Wild and Inside, den 14:e april. Senare kommer också en efterlängtad LP av Tyvek.

De senaste två åren har Almost Ready Records gjort sig ett namn genom The World's Lousy WIth Ideas-samlingen. Konceptet har hittills varit att tre, fyra "lovande" band spelat in varsin låt exklusivt för en World's Lousy-samling. Sedan har detta getts ut på sjutumsvinyl, med omslag personligen designade av banden själva.

Men nu har konceptet expanderats till LP-formatet. Volym åtta i World's Lousy-serien är en niospårs-LP, med exklusiva låtar från Vivian Girls, Blank Dogs, Times New Viking, Pink Reason, Tyvek, The Oh Sees, Sic Alps, Intelligence och Guinea Worms. Måste måste måste införskaffas, såklart.

Jerkwave Tapes, som hittils gett ut kassetter av bland annat Nice Face och Dead Luke, planerar något så udda som en kassettklubb; band som Peaking Lights och the Second Family Band deltar i den s.k. "Summer of Psychedelic Tape Club".

I övrigt vad det gäller kassetter, så är Florida-baserade TeePee mästaren över formatet så här långt i år. Just Jerkwave tapes har av TeePee gett ut både S.S. Norway och Voodoo; båda utmärkta släpp som visar upp projektets mer experimentella sida. Hozac-sjuan Heal är även den värd att lyssna på. Dessutom släpps ytterligare en sjua, Exist, som en del av Hozac-singelklubben.

Av den nya musik jag hört hittills i år, så har jag fastnat för El Jesus de Magicos makalösa Scalping the Guru, utgiven på Columbus Discount. Bandet är ännu ett levande bevis på "the psychedelic Columbus sound"; deras krautiga noiserock kompletterar Times New Vikings mer direkta sidor och Psychedelic Horseshits röriga ljudbild.

Även Akron/Familys nya album, Set 'Em Wild, Set 'Em Free (på etiketten Dead Oceans), är alldeles utmärkt. Mer av den psykedeliska sydstatsrock som lät så förbannat bra på 2007 års Love is Simple.

Utöver allt detta, finns det en del band som säkerligen kommer att släppa något i år. Jag hoppas på LPs från både The German Measles och Estrogen Highs. Grass Widow-tolvan på Make A Mess Records, som jag berättade om så tidigt som i oktober, borde också vara på gång. Det ska också bli väldigt intressant att se huruvida powerpop-trion The Rantouls kan följa upp den superba debut-EPn med en lika fantastisk LP.

Fan. De kan inte ha funnits på riktigt. Det är inte möjligt. 

Patti Smith rockar på vår egen bakgård. SVT2, 1976. 

Jaha. Ett år. Nu bör det ju rimligtvis följa någon form av utvärdering, reflektering, konstaterande i stor skala. Ett utbyte av subjektiva sanningar. Jag kan ju konstatera att det där tidiga inlägget om Spiritualized känns lite avlägset nu. Men annars står jag för det mesta. No Wave-boken är fortfarande helt briljant. New York Citys ödsliga nihilism är lika närvarande som mellan sida A och sida B på Talking Heads Fear of Music, eller som i ett par kapitel i Simon Reynolds nya Totally Wired, uppföljaren till post-punkencyklopedin Rip It Up And Start Again. Jag hoppas på något ännu bättre än Rip It Up.

När jag ändå är inne på "Rips", så är Times New Vikings Rip It Off  en fantastisk rock'n'rollröra. När jag nu lyssnar på den, så inser jag vilken tur jag haft. Att hitta ett band som Times New Viking, menar jag. Och Blank Dogs, Vivian Girls, El Jesus De Magico, Tyvek, German Measles, Brilliant Colors, Grass Widow, Little Girls, Zola Jesus, U.S. Girls och Circuit Des Yeux. Och alla de andra tidlösa band som för närvarande bara existerar som två sånger och ett par skrivna rader på MySpace, och som en tanke om en hypotetisk sjutummare i bakhuvudet på Lane Mayer, Tom Lax, Todd Killings, Larry Hardy, Jeremy Earl eller någon annan av de amerikanska rockbesatta som driver små bolag just nu. Nu vet jag också vilka de där namnen är. Att Lane Mayer driver Die Stasi, som gav ut förra årets bästa samlingsskiva, innehållandes helt ny musik dessutom, XXperiments. Att Tom Lax är ett geni. Geniet bakom Siltbreeze, den Philadelphiabaserade etiketten som gett ut Dead C, Terminals, Thomas Jefferson Slave Apartments och Strapping Fieldhands. Och som hade ett fantastiskt 2008, med topp 5-skivor av både Sic Alps och Eat Skull. Dessutom gav han ut en Los Llamarada-LP. Som tydligen är yummy. Hmm. Jag vet också att Todd Killings driver Hozac Records, som 2008 sålde fler Gold Edition Seven Inches än något annat skivbolag i hela världen. Och en massa människor blev alldeles till sig. Inte dåligt för en pytteliten, en-mansdriven etikett från en källare i Chicago, Illinois. I år kör de en singelklubb; tio sjutummare av lika många olika band som alla är något skruvade.

Lika tacksam är jag för all den musik som inte gavs ut under 2008, men ändå hittade in i mitt iTunes. Det var Charles Wright & the Watts 103rd Street Rhythm Band och deras Express Yourself. Kanske den bästa souljazz-LPn jag hört. Det var även Patti Smiths Horses, med all den nihilistiska stålthet och grace som världen kan erbjuda. Det var Al Greens I'm Still in love with You. Och det var Beatles, Neil Young, Bob Dylan, Pavement och Fall. Igen. Rubber Soul blev pophistoriens bästa LP. Kanske. Jag har ännu inte bestämt mig. Får se hur det blir, framåt hösten på Last 50 Orders, då vi närmar oss topp 10.

Och just nu är det "Our Singer", Pavement. "All the groovy ones"; sjunger Malkmus. En uppmaning, med ett osynligt utropstecken släpandes efter sig. Det är kanske mig han ropar till. Och säkert en helvetes massa andra, men det är inte viktigt.

 "you shall above all things be glad and young

For if you're young,whatever life you wear     

it will become you; and if you are glad    

whatever's living will yourself become.    

Girlboys may nothing more than boygirls need:    

i can entirely her only love

whose any mystery makes every man's    

flesh put space on;and his mind take off time     

that you should ever think,may god forbid    

and (in his mercy) your true lover spare:    

for that way knowledge lies,the foetal grave    

called progress,and negation's dead undoom.    

 I'd rather learn from one bird how to sing    

than teach ten thousand stars how not to dance" 

Finns den där videoupptagningen verkligen på riktigt? Det går väl egentligen inte, kan inte vara så. Ingen människa kan sjunga så vackert, så fulländat. Inget band kan spela så bra. Ingen känsla kan vara så stark. Otis.

Den här bloggen kommer såklart att finnas kvar. Jag kommer dock inte att hinna med att uppdatera den lika ofta som förr.