apokalyps?
4. The Dutchess and the Duke - She's the Dutchess, He's the Duke (Hardly Art/Sub Pop)
Om man frågar mig om årets bästa "människor-med-akustiska-gitarrer"-grupp, så blir svaret varken Fleet Foxes eller Bon Iver. Nej, årets bästa folkpopalbum har duon The Dutchess and the Duke gjort. She's the Dutchess, He's the Duke börjar med en av förra årets bästa singel-A-sidor, "Reservoir Park", som spelats in i ny version (dock inte mycket som skiljer sig) och lagts först på LPn. Det är en fantastisk låt, där gruppens manlige medlem Jesse Lortz berättar en sagolik berättelse i verserna, och får hjälp av gruppens kvinnliga medlem Kimberly Morrison i refrängen. I mitten kommer ett (anti)-solo från en förvånansvärt tyst elgitarr. Låten hoppar och skuttar runt i dryga tre minuter, innan den avslutas med trippla refränger. Pust.
Sedan fortsätter vägen mot perfektion. "Out of Time" balanserar fint mellan dur och moll, och man vet aldrig hur nästa refräng kommer att låta. "Ship Made of Stone" är uppbygd enligt en simpel figur, precis som det mesta på She's the Dutchess, He's the Duke, och gungar fram på det stora havet tills skeppet, i den sista refrängen, sjunker. "Strangers" har verser som i sin nonchalanta aggressivitet påminner om tidiga Stones, och en underbar, förlösande refräng med den avslutande textraden "So maybe we're not strangers anymore".
I år har jag många gånger lyssnat på ett nytt album och verkligen gillat A-sidan. Sedan har jag vänt till B-sidan och funnit att kvaliten minskat direkt. Ta t ex Portisheads Third, som har en nästan perfekt A-sida, men "bara" en bra B-sida. Faktum är att de flesta skivorna på den här listan är s.k. "front heavy". Men med She's the Dutchess, He's the Duke är det annorlunda.
"Mary", B-sidan till "Reservoir Park", har fått plats även på LPn, tidigt på andra sidan. Den får mig främst att tänka på Dylan, runt Bringing It All Back Home. "Mary" är länken mellan "She Belongs to Me" och "Love Minus Zero - No Limit"; poetisk och bestämd ("You put this pain in my heart, you put this shame in my soul"), men samtidigt ödmjuk och
rentav tacksam ("And you gave me fingers and hands and hair, and you did it without even trying"). De avslutande orden "I ain't gonna say your name no more" upprepas tills de verkligen lämnat avtryck. "I Am Just A Ghost" är skakande, rörande och slutar tvärt. Och den följs av sin totala motsats, den paradoxalt betitlade "Armageddon Song", som är en glad, pigg uptempolåt. Men låttiteln reflekterar ändå den svagt apokalyptiska känslan i låtar som "Reservoir Park" och "I Am Just A Ghost". "Armageddon Song" slutar med att Jesse Lortz och Kimberly Morrsion lämnar oss med de betryggande orden "Now I've got you by my side, I'm feeling all right." Helt enkelt, allt kommer att bli bra till slut. Och av sådan simpel logik kan man bara bli varm i hjärtat av.
Sångerna på She's the Dutchess, He's the Duke kanske inte har Dylans avancerade lyrik, Stones' kraftfullhet eller den brittiska 60-talsfolkscenens (Fairport Convention, Bert Jansch, Pentangle, The Incredible String Band) starka folkmusikrötter. Men D & D lyckas istället plocka ur en gnutta av essensen hos alla de där olika grupperna, och göra musik på det. She's the Dutchess, He's the Duke är en alldeles utmärkt debut i sin lilla folkpop-verklighet. Men ibland , när man lyssnar på "Reservoir Park" eller "Mary", undrar man hur The Dutchess and the Duke skulle göra sig med ett fullt band. Kanske till nästa gång.
"Mary"
