What's on the turntable, Mister?
Tyvärr kommer jag inte att kunna fixa länkar till dessa album eller låtar, men det mesta jag listar går att hitta genom en vanlig Googlesökning. När det gäller enstaka spår är också siten www.hypem.com ett bra redskap. Anyway, I present to you for the first time:
The Verlaines: You're Just Too Obscure For Me...
Detta är något unikt. Hur kan 18 simpla poplåtar från en Nya Zeeländsk popprofessor klicka med mig på ett sånt här sätt? Spelar ingen roll, det är bara att absorbera musiken som om den vore de sista solstrålarna på jorden. Och är det något som denna samlingsplatta verkligen är så är det solljus. Även om han sjunger om kärleksproblem och pyromaner, så verkar allt vara frid och fröjd i sångaren Graeme Downes värld. Det smittar av sig.
Jag kan verkligen inte svara på vilket som är bästa spåret eller något sånt, men det är där storheten i fantastiska skivor som denna ligger; jämnheten. Clash-pianot och stråkorkestern i "C.D., Jimmy Jazz & Me" är nog ändå det som berör mig mest, men inget häromkring är så röjigt som "Lying in State" och inget så bombastiskt som refrängen till "Dirge".
Ja, det doftar mycket Clash. Men samtidigt är nog You're Just Too Obscure For Me... den skiva jag skulle ge till Belle & Sebastian om jag ville höra en riktigt inspirerad platta från deras håll. Verlaines musik talar en massa olika språk. Jag har precis lärt mig att tyda ett av språken.
Pavement: Crooked Rain, Crooked Rain
Jag är just nu på väg ut ur en omfattande Pavementperiod som varat hela det första kvartalet och lite till. Men CRCR sitter forfarande kvar i kroppen likt en höstsnuva som vägrar ge sig. Den kommer nog alltid att göra det.
När jag funderar kring denna skivas höjdpunkter tänker jag genast på "Gold Sounds" Californiska sentimentalpop. Tralala-indien i "Cut Your Hair" borde undertecknad vid normalt tillstånd avfärda med en skakning på huvudet. Men höstsnuvan är uppenbarligen kvar. Öppnande "Silence Kid" är kanske allra bäst med sin smittsamma melodi och stökiga avslutning.
Helt klart en klassiker.
Shocking Pinks: Dance the Dance Electric
Dance the Dance Electric. Vilket namn. De tillhörande ljuden är också av det extraordinära slaget.
Jag skulle nog inte få några konstiga blickar om jag sade att skivan är till hälften en slags Phil Elverumsk furupop. På den andra halvan trängs svängiga discopunk-rytmer i A Certain Ratio-klass med industriellt mangel med en konstrocktvist som bara The Fall kan matcha. Låter det klurigt och jobbigt? Det är det inte.
Bäst är "It's Hard to Breathe", som låter som om A Place To Bury Strangers gjorde soundtracket till nästa Ellen Page-film. "Peaceout" är det spåret som starkast framkallar the Dance Electric med sina discoövertoner. Låten skulle lika gärna kunna vara från 1984 och inte 2004.
The Avalanches: "Frontier Psychiatrist"
Om Autechre är som ett avsnitt av SNL, ja då är detta en speciell Seinfeld-episod, party mode. Låten rymmer såväl hästgnägg och en gospelkör på Morricone-humör som one-liners nog för en hel film.
Vid behov av ytterligare övertygan finns den grymma videon några inlägg bak.
Kommentarer
Trackback
