Lystring! De galna

"Stereo". Den för mig så speciella låten. Pavements allra sista guldkantade ögonblick. Deras svansång, skulle man kunna säga. Innan bandet föll in i ingenmansland på sista skivan, den identitetskrisande Terror Twilight. 

Men tillbaka till "Stereo". Som om det vore en komprimerad "Best of"-samling så samlar Stephen Malkmus allt som jag brukar förknippa med Pavement i en enda låt; mäktiga refränger med Malkmusskrik och feta powerackord, textrader med en fyndighet att döda för och den oerhört lyckliga stämningen som alltid funnits i Pavements musik. En musikalisk eufori. En fullständig lycka i toner och bokstäver.

Brighten the Corners, skivan "Stereo" är med på, är faktiskt inte så oinspirerad och rentav tråkig som vissa hävdar. "Shady Lane" är något unikt i Pavements massiva register; en lättsam popballad som inte försöker vara mycket alls. Inga trick. Ingen kryptisk lyrik. "Embassy Row" är ren krut, en kraftig bomb av rock'n'roll, och spår som "Date with IKEA", "Old to Begin" och "Type Slowly" bevisar att Pavement år 1997 kunde skapa lika vacker rockmusik som de kunde fem eller tio år tidigare.

På andra halvan svalnar Malkmus och de andra lite, och sjunker ner i samma träsk som de aldrig tog sig igenom på Terror Twilight. Låtarna går in i varandra och det går inte riktigt att känna igen Pavement längre. Då vet man att det är dags att stänga av.