Lystring! De galna

Jag har alltid varit extra förtjust i simpla poplåtar. I grund och botten tror jag att alla människor är det. Men det är först på sistone som denna förtjusning slagit ut rejält. Kanske är det en reaktion på alla de hundratals gånger jag lyssnat på Radioheads Kid A mitt i den tomma natten, eller alla höstdagar med Jeff Buckleys Grace i mina lurar. Krångliga artister båda två. Borde kanske kallas progressiva. 

Tidpunkten för detta var någon gång vintern 2006. Jag fortsatte sedan vidare på samma förutbestämda stig. En stig som många tidigare vandrat. Hörde Mogwais monstruösa "Christmas Steps" på min kusins bärbara dator någon helg. Två månader senare var Come On Die Young det bästa sedan skivat bröd. Jag läste en bok om DJ Shadows Endtroducing... och snöade genast in mig på föregående decenniums electronica och dansmusik.

De krångligaste (och mest pretentiösa, hävdar vissa) av alla, isländska Sigur Rós, kom till mig likt en förkylning om vintern. Jag satt på 422:an med "Hoppipolla" hoppandes och dansandes likt älvor i öronen. Allt omkring mig var vulkaner, isbjörnar och isländska sjöar. Instängd i min egna lilla värld av komplicerad musik.

Och på det viset tycktes det pågå. My Bloody Valentine. Liars. Spacemen 3. Aphex Twin. Men långsamt började det enkla och poppiga att ta över. 

Neutral Milk Hotel, som jag vid flera tillfällen på bloggen hyllat som om de vore meningen med livet, var ett av de band som jag började fatta tycke för. Och vad bestod de av? En drömsk Georgiakille som snickrade ihop lättsmälta popfriggebodar dekorerade med vackra nonsenstexter vid sin akustiska gitarr. That's it. Eller nästan.

Och vad var Pavement, egentligen? Jo, ett ungt popsnöre som var en riktig fena på att skriva låtar och ett antal grabbar med Replacements-Tshirts som han kunde spela med. Medlemmarna i Pavement talade alla samma enkla språk. 

Det var inte förrän Malkmus och Co. började krångla till det på sista albumet Terror Twilight som man märkte att bandet inte länge hade samma slagkraft. En slagkraft som har sitt ursprung i the Velvet Underground. Som fanns hos Neutral Milk Hotel. Hos Sebadoh. The Clean. Mudhoney. Hüsker Dü. (Jag kan fortsätta hela dagen.) Som fortfarande finns hos Dinosaur Jr. Eller som förnyas i Times New Vikings garageanthems.

Under de senaste sex månaderna har jag utvecklat någon slags besatthet i att finna något som kan liknas vid ett popmästerverk. Pavement är det närmaste jag kommit hittills, och det är väldigt nära. Denna jakt på de perfekta tre minuterna har nu lett mig till Paisley Underground, en musikscen som ägde rum i början och mitten av 80-talet i Californien. Band som the Dream Syndicate, Bangles och the Rain Parade tog sextiotalets garage, pop och psykedelia och satte dessa stilar i ett nytt perspektiv. The Velvet Underground var, precis som i många andra musikscener, den huvudsakliga influensen. Det samma gäller Robyn Hitchcocks band Soft Boys och deras klassiska LP Underwater Moonlight. Det låter mycket Byrds och Beach Boys, men inte på sättet det låter Byrds och Beach Boys i en del av dagens "Pitchforkade" indie (Panda Bear, Caribou, osv.). 

Bilden ovan är det fantastiska omslaget från tidigare nämnda the Rain Parades debut-LP Emergency Third Rail Power Trip. Bara efter ett fåtal lyssningar ser Emergency alltmer ut som ett av 80-talets gömda mästerverk. Musiken är varken ansträngd eller ansträngande, utan bara skön att lyssna på. I den aspekten påminner det mig om mina Nya Zeeländska favoriter, the Verlaines. Precis som med the Verlaines så har jag ännu inte hört något från the Rain Parade som inte är bra. Nu är det dags för the Dream Syndicates debut The Days of Wine And Roses. Perfect sound forever, var det väl någon som sade?

"She

 She

 She can let You Down"

 

- "What's She Done to Your Mind", The Rain Parade