Lystring! De galna

Vad El Jesus de Magico nu gjort, med LP:n Scalping the Guru, är att möta det behovet, eller ska jag säga kravet. Men de lyckas göra det på ett helt annat sätt än förväntat. Vad El Jesus de Magico också gjort, är att utveckla sin ljudbild, förstora sitt egna musikaliska fält i vilket de rör sig. Det psykedeliska Columbussoundet har tagit sig ännu en tvist, bort från sitt ursprung i lika delar Thomas Jefferson Slave Apartments som Mike Rep & The Quotas. Det vi hör på Scalping The Guru är en mutation. Inte på långa vägar en slutprodukt, får man hoppas.

Columbus Discount Records, etiketten som i våras släppte Scalping The Guru i 300 ex, beskriver LP:n som något av El Jesus de Magicos "Jim Shepard-skiva". För er som inte känner igen namnet kan sägas att Shepard är en legendarisk profil i Columbus undergroundscen, lika betydelsefull för stadens musikaliska output som någon annan - hans två band Vertical Slit och V3 är bland de bästa från 90-talet. Dessutom gjorde han albumet The Room Isn't Big Enough med "supergruppen" Ego Summit (bestående av Ron House från Great Plains och TJSA, Tommy Jay och Mike Rep).

Men nu ska jag inte gräva ner mig i undergroundhistoria. Vad det gäller Scalping The Guru låter den inte alls särskilt lik Jim Shepard, den slutsatsen dras också i Columbus Discount-texten, men Shepard känns ändå som en bra referenspunkt. Det är ju ändå närmare V3 än t.ex. Guided by Voices, som gjorde låten "Scalping The Guru", vars titel El Jesus då har lånat.

För alla er som ofta finner, att den nya musik som av musikjournalister beskrivs som 'kraut' nästan alltid är långsam ambient techno och inte en modern variant av Motorik; Scalping The Guru är skivan för er. LP:n må aldrig nå de hypnotiska, nästan funkiga höjderna som återfinns på klassiska skivor av Neu! och Can, men den är hyperrytmisk, exalterande, sinnesvidgande. Samtidigt är det nu lätt, med de föregående adjektiven i minnet, att missta El Jesus de Magico för ett stoner rock-band, typ Acid Mothers Temple. Helt fel ute. Det är här någonstans som Pavement-delen av "Amon Duul meets Pavement"-jämförelsen kommer in. Trumspelet får mig ofta att tänka på Gary Youngs säregna rytmmönster. På många ställen skriker gitarrerna "Steve Malkmus! Steve Malkmus!". Basspelet är så där organiskt som Mark Ibolds kunde vara ibland. Stundtals låter bandet som ett mer expansivt och repetitivt Built to Spill. Nej, El Jesus de Magico har inte gett upp sin indierock än.

LP:n både börjar och slutar med 11-minutershistorier - hederligt växande, långsamt crescenderande. Det ger ett kraftfullt, själslugnande intryck. "Summer of Luhv" är tvärtom nervig, nästan störande - ett omvänt "Shaft"-beat står mot cykliska gitarrer à la Polvo i ett par minuter innan sången når sitt välförtjänta crescendo i solig dur, fullt jämförbart med refrängen i Cans "Tango Whiskeyman".

Allsammans slutar, i "Whistle Colk - Elhoim City", med ett efterhängset groove, åter igen spridandes ett själslugn. Likt ett eftermäle av ett allvarligt utbrott, långsamt avtagande och fallandes ner i en ljudbild som liknar en dämpad, bedövad variant av John Lennons vision om "Tomorrow Never Knows" - tusen tibetanska munkar som mässar på toppen av ett berg. Med den föreställningen avrundas Scalping The Guru, och jag kan inte låta bli att tycka att det hela känns väldigt cykliskt.