Lystring! De galna

Jaha. Ett år. Nu bör det ju rimligtvis följa någon form av utvärdering, reflektering, konstaterande i stor skala. Ett utbyte av subjektiva sanningar. Jag kan ju konstatera att det där tidiga inlägget om Spiritualized känns lite avlägset nu. Men annars står jag för det mesta. No Wave-boken är fortfarande helt briljant. New York Citys ödsliga nihilism är lika närvarande som mellan sida A och sida B på Talking Heads Fear of Music, eller som i ett par kapitel i Simon Reynolds nya Totally Wired, uppföljaren till post-punkencyklopedin Rip It Up And Start Again. Jag hoppas på något ännu bättre än Rip It Up.

När jag ändå är inne på "Rips", så är Times New Vikings Rip It Off  en fantastisk rock'n'rollröra. När jag nu lyssnar på den, så inser jag vilken tur jag haft. Att hitta ett band som Times New Viking, menar jag. Och Blank Dogs, Vivian Girls, El Jesus De Magico, Tyvek, German Measles, Brilliant Colors, Grass Widow, Little Girls, Zola Jesus, U.S. Girls och Circuit Des Yeux. Och alla de andra tidlösa band som för närvarande bara existerar som två sånger och ett par skrivna rader på MySpace, och som en tanke om en hypotetisk sjutummare i bakhuvudet på Lane Mayer, Tom Lax, Todd Killings, Larry Hardy, Jeremy Earl eller någon annan av de amerikanska rockbesatta som driver små bolag just nu. Nu vet jag också vilka de där namnen är. Att Lane Mayer driver Die Stasi, som gav ut förra årets bästa samlingsskiva, innehållandes helt ny musik dessutom, XXperiments. Att Tom Lax är ett geni. Geniet bakom Siltbreeze, den Philadelphiabaserade etiketten som gett ut Dead C, Terminals, Thomas Jefferson Slave Apartments och Strapping Fieldhands. Och som hade ett fantastiskt 2008, med topp 5-skivor av både Sic Alps och Eat Skull. Dessutom gav han ut en Los Llamarada-LP. Som tydligen är yummy. Hmm. Jag vet också att Todd Killings driver Hozac Records, som 2008 sålde fler Gold Edition Seven Inches än något annat skivbolag i hela världen. Och en massa människor blev alldeles till sig. Inte dåligt för en pytteliten, en-mansdriven etikett från en källare i Chicago, Illinois. I år kör de en singelklubb; tio sjutummare av lika många olika band som alla är något skruvade.

Lika tacksam är jag för all den musik som inte gavs ut under 2008, men ändå hittade in i mitt iTunes. Det var Charles Wright & the Watts 103rd Street Rhythm Band och deras Express Yourself. Kanske den bästa souljazz-LPn jag hört. Det var även Patti Smiths Horses, med all den nihilistiska stålthet och grace som världen kan erbjuda. Det var Al Greens I'm Still in love with You. Och det var Beatles, Neil Young, Bob Dylan, Pavement och Fall. Igen. Rubber Soul blev pophistoriens bästa LP. Kanske. Jag har ännu inte bestämt mig. Får se hur det blir, framåt hösten på Last 50 Orders, då vi närmar oss topp 10.

Och just nu är det "Our Singer", Pavement. "All the groovy ones"; sjunger Malkmus. En uppmaning, med ett osynligt utropstecken släpandes efter sig. Det är kanske mig han ropar till. Och säkert en helvetes massa andra, men det är inte viktigt.

 "you shall above all things be glad and young

For if you're young,whatever life you wear     

it will become you; and if you are glad    

whatever's living will yourself become.    

Girlboys may nothing more than boygirls need:    

i can entirely her only love

whose any mystery makes every man's    

flesh put space on;and his mind take off time     

that you should ever think,may god forbid    

and (in his mercy) your true lover spare:    

for that way knowledge lies,the foetal grave    

called progress,and negation's dead undoom.    

 I'd rather learn from one bird how to sing    

than teach ten thousand stars how not to dance"