Lystring! De galna

Solen sken mot oss hela dagen. Kunde det bli bättre än så här?, frågade jag mig. Antagligen inte, svarade solen.

Hej, Sol.


Band of Horses @ Arena, 16.00

Att jag är en halvtimme sen till Band of Horses Arena-spelning gör inte så mycket. När man kommer in mitt i en låt som "The Funeral" så fastnar uppmärksamheten direkt. Efter detta gör Seattle-bandet, som har två skivor i ryggen, allt för att hålla den uppmärksamheten uppe. Med låtar som"Ode to the LRC" och "No One's Gonna Love You" sparar man inte direkt på krutet.

Men snart känns det som de snygga låtarna tagit slut. Sångaren Ben Bridwell, för dagen i pannband och svarta solglasögon, hamnar framför lapsteelen. Jag får känslan av att han och bandet tappar något på vägen dit.

Det som håller uppe dessa lite sämre nummer är Bridwells röst, ännu vackrare live än på skiva. Här hör man tydligt att han är bandets kärna; utan Ben Bridwell skulle inte Band of Horses fungera.

Det ska sägas att Band of Horses denna dag sannerligen har med sig publiken. När Bridwell tar en klunk öl utbryter ett stort jubel, och mellan låtarna är det som om bandet och publiken tyst konverserar med varandra.

Mot slutet plockar bandet fram en del starka låtar igen, samtidigt som publiken är helt med på noterna. I slutnumret ”Monsters” blir det som allra bäst; här läggs bandets tråkiga indierock-sidor åt sidan för att göra plats åt en countryrock värdig CCR eller Neil Youngs Crazy Horse.




Det är så här Band of Horses ska låta. Inte som ”your average O.C. band”.

Samtidigt finns också en själfullhet, lite soulkänsla, i de sista numren. Och visst ser Ben Bridwell ut lite som en indierockerns Stevie Wonder när han, med typiskt Wonderska svarta solbrillor, skakar och snurrar huvudet när han sjunger på äkta Wonder-maner.

Vieux Farka Touré @ Odeon, 18.00

Vad kallar man någon som är från Mali, egentligen? Är personen 'malian', eller kanske 'malinesisk'? Eller möjligen 'malier'? Och vad heter språket man talar i Mali? Malinesiska? Ända sedan Vieux Farka Tourés lysande spelning på festivalen har jag frågat ett dussintal välutbildade människor om detta, och alla har svarat mig med ett blankt ansikte.





Men det där är av mindre betydelse. Desto viktigare är Vieux Farka Touré själv, denna häpnandsväckande musiker från Mali, och de fyra andra bandmedlemmarna. De samlar influenser från världens alla hörn, men har ändå ett fast grepp om sin varma hemkontinent. Musiken går inte riktigt att sätta in i ett fack eller genrebestämma, för en gångs skull. Skönt. Bara musiken och lyssnaren, inga onödiga regler eller någon ordning. 



Heja Island!

Vieux, som är son till hyllade Ali Farka Touré, har inte den största publiken till sitt förfogande, så här på fredagseftermiddagen. Han lyckas ändå få i gång ett groove, både på scen och i publiken. Basisten är den absolut bästa jag sett. Hans basgångar är det dansande, julpyntade skelettet i bandets polyrytmiska musikkropp. Det är framförallt basspelet som får mig att tänka på Talking Heads; i de stunderna Heads-sångaren David Byrne och de andra är på väg att spåra ur totalt, men på något sätt håller sig kvar. 
Jag kan också förstå hur denna 'typ' av afrikansk musik influerade krautrocken på sjuttiotalet; upprepade ackordföljder, ett hypnotiskt groove av ett funkigt trumspel och slingrande basslingor som går in i varandra.


Trummis


Basist

Det är en rätt igenom briljant konsert. Alla i bandet bjuder verkligen på sig själva; vi får till och med se lite dans. Och mot slutet går basisten och gitarristen upp bredvid Vieux Farka Touré, och sedan ställer sig de tre längst framme på scen i ett led. Det är ett gäng musiker som har otroligt kul på scen. Just då är det som allra bäst; gränserna mellan rytm och melodi, mellan dans och musik och mellan scen och publik suddas ut. Hela Odéon-scenen blir en blandning av färg, ljud och konstant rörelse.





När jag vid halv fyra på eftermiddagen satte mig inne i Odéon-tältet, som då var tomt så när som på ett tiotal människor, hade jag inga förväntningar på den där Touré-killen från Mali som jag hade hört talas om. De konserterna är de allra bästa; när artisten/bandet kan få överraska, förvåna. Detta var en sådan konsert.

Kings of Leon @ Orange, 19.00




Såg väldigt lite av Kings of Leon, men däremot tog jag en del bilder. Här:




Hmm....




och...



En hals! Titta!


Sunburned Hand of the Man @ Astoria, 20.00

Taket inne i Astoria-tältet


Besökare på Roskildefestivalen 2008, möt Sunburned Hand of the Man.

På sina konserter gör de allt som oftast en helimproviserad show. De spelar på leksaksinstrument, gör konstiga (o)ljud som kan ge dig huvudvärk, skapar galna röster och visar obskyra Ira Cohen-filmer när de spelar live.. Medlemmarna gillar att slå på grenar, hoppa runt, vira in sig istora foliebitar, sådana grejer. Och ibland vet jag inte riktigt vad de gör.

En hockeyklubba? En gitarrhals, kanske?




Egentligen är Sunburned Hand of the Man ett psychfolkigt musikkollektiv från Massachusetts, och har släppt åtminstone 40 olika skivor på LP, CD och sjutummare sedan starten 1997. Jag säger åtminstone, för de 40 skivläppen är vad jag känner till.

Jag ser bara en dryg halvtimme av bandets konsert i det vackra Astoria-tältet. Under denna tid upphör de aldrig att förvåna och överrumpla mig. Det är bara underligt, rätt igenom. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Borde dessa människor söka hjälp på sjukhem, eller hyllas som genier?

Beck Hansen till vänster, va?


Mogwai @ Arena, 21.00

Glasgowbandet Mogwai har egentligen ingen frontman. Detta har gett både journalister och Roskildefestivalens kameramän en del problem. Särskilt kameramännen. Vem ska de filma mest? De verkar ha beslutat sig för att basist/gitarristen Stuart Brathwhite är frontman. Eller så är det för att han bär en svart Public Enemy T-shirt på Arena-scenen som de har valt att filma honom mycket mer än de andra bandmedlemmarna. Tur är väl det, tänker jag, för då får jag gott om tid att fånga Brathwhites ursnygga T-shirt på bild.

Förutom den där tröjan är det inte mycket i Mogwai som sticker ut, får någon att höja på ögonbrynen. Hade jag inte vetat att de var medlemmar i ett rockband så hade jag säkert ha misstagit Brathwhite och de andra för fem universitetsstudenter, med extrajobb som skivbutiksbiträden.

Men så fort de fem börjar spela på sina instrument märker man att detta inte är ett gäng anonyma popsnören. Nej, Mogwai gör grandios musik, på det sättet som får en att känna närvaron av något mörkt och ont.
Denna kväll spelar de inget jag känner igen. Men det spelar ingen roll; ska jag vara helt ärlig låter många av Mogwais låtar likadant. Det samma gäller deras skivor. Inom den genre som kallas post-rock är utrymmet litet att göra något nyskapande eller annorlunda.

Mogwai är på topp i kväll; ljudet är starkt, melodierna är vackrare än vanligt och bandmedlemmarna verkar glada över att vara tillbaka på dansk festivalmark. Och kärleken är ömsesidig; Arena-scenen är fullproppad. Men trots detta blir Mogwais spelning en hyfsat intim tillställning.

När de har spelat tre, fyre låtar går Mogwai in i ett lugnare parti. Då är det som om publiken för första gången ”tillåts” släppa på koncentrationen och intresset. Vi får fokusera på något annat ett tag. Jag driver iväg från musiken, ser mig omkring i lokalen... och blir totalt överrumplad när bandet för första gången slår på maxvolym och drar i gång ett av deras helvetesklimax, större och mäktigare än någonsin tidigare.
Allt går på full gas, och alla åskådande kan bara stirra på figurerna på scen och fascineras av vad som händer. Låten, ”Like Herod” får jag veta att den heter i efterhand, har jag aldrig hört förut. Bandet tillåter den pendla mellan melankoliskt lugn och stormigt klimax i upp emot 20 minuter. Luften är elektrisk när Mogwai efter det sista av fyra utbrott lägger ifrån sig sina instrument på scengolvet och går av scen. Det har knappt gått 55 minuter.

Just detta som ”Like Herod” exemplifierar är vad som gör Mogwai så intressanta; i sina bästa stunder kan de skapa en närmast strömförande musik. Till skillnad från andra post-rockare (tillika bristande Mogwai-kopior) som Mono eller Explosions in the Sky kan de ta sin musik ytterligare ett snäpp och nå höjder som skrämmer övriga.

Hade My Bloody Valentine varit från kyliga Skottlandistället för Irland och saktat ner det hela en aning, då hade de låtit precis som Mogwai gör ikväll, den 4 juli 2008 på Roskildefestivalens Arena-scen.

Grinderman @ Orange, 22.30

Det var en gång fyra stora, läskiga män, som tillsammans spelade i bandet Grinderman.

Den ena, Martyn P. Casey hade stora solbrillor och såg tuff ut. Han spelade bas, men också gitarr ibland när det behövdes. När han gick på gatorna i staden brukade folk titta konstigt på honom, som om han var märklig på något sätt.

Den andra mannen, Jim Sclavunos, var ännu tuffare och hade ett stort skägg också. Så fort han hamrade på sina trummor började det att åska, vilket fick folk att undra. När han gick på gatan så ryggade folk tillbaka; med sitt skägg och tuffa utseende skrämde han alla.

Warren Ellis hette den tredje mannen. Förutom att spela på en massa underliga stråkinstrument så kunde han göra konstiga oljud och bidra med sin mullriga stämma. Hans skägg var ännu större, och lite grått dessutom, så han såg ut som en viking, tyckte många. När folk mötte honom på stadens gator brukade de långsamt gå därifrån. Men det fick inte märkas; då kanske Warren Ellis kom och åt upp dig.

Men störst och läskigast av alla var Nick Cave. Han hade skippat skägget, men hans mustasch fick honom att likna en farlig valross. Eller möjligvis som Harry Potters Uncle Vernon, minus trettio kilo och den råbrittiska dialekten. I australiensisk tappning.

Alla var jätterädda för Nick Cave. Det ryktades om att han hade ätit upp tre musikkritiker på en gång, sedan de kritiserat hans första Birthday Party-skiva. Nick Cave hade en grötig, kraftfull stämma som fick huden att vända ut på sig själv som fort man hörde den. Och inte nog med det; ur sin gamla gitarr kunde han få ur vilka oljud som helst. E av de ytterst få människor som kommit hem levande från en Grinderman-konsert har med lättad röst konstaterat "Tack och lov att han skippade oljudet. Annars skulle jag inte leva idag."

Många tror att Grinderman en dag kommer att sluka världen. Vi får alla be för att detta inte inträffar, och att vi kan leva vidare som vanligt.

Slut



P.S. Här får ni lite bilder till sagan!



















Goldfrapp @ Arena, 23.30

Sextio minuters svettiga beats, snygga arrangemang, ambitiös instrumentation, kraftfulla låtar och en rosaklädd Alison Goldfrapp. Hey, hey. Calm down. Det var riktigt bra, synd bara att jag var så trött i benen. Kunde knappt stå upp. Och sen kunde jag ju inga låtar, så det var svårt att sjunga med i de där 'nu-ska-alla-i-publiken-sjunga-med-för-alla-kan-ju-den-här'-låtarna.




Trevlig avrundning på dagen. Som varit helt otrolig. Åtta timmars musikaliskt bombardemang. Upp med den vita flaggan. War's over. Godnatt.