Lystring! De galna

Jag älskar att åka tåg. Har alltid gjort. Det är något med den lugnande tystnaden, den sövande atmosfären och den känsla  av frihet och äventyr som framkallas av att röra sig framåt i hög hastighet. Men på ”Pågatåget” mellan Gärsnäs och Köpenhamn i morse kändes det inte som jag var på väg ut i något stort äventyr. Mer som en sömnig resa, vilket det kanske var. Ungefär halvvägs till Malmö klev fyra trötta, skånska småungar som alla smaskade på varsin fruktklubba. Någonstans inom mig vaknade den där neurotikern som släpps fram ibland. Jag försökte somna om igen.

Efter tåg och taxi flera gånger om var vi slutligen utanför festivalområdet. Eftersom det är första festivalbesöket hade vi inte tänkt på att det var lågn kö vid ingången. Där stod vi och väntade säkert en och en halv timme. Under den tiden spelade både Duffy och Teitur. Men det gjorde inget att vi missade det; i kön träffade vi två göteborgare som vi pratade musik och festivaler med.

MGMT @ Odeon, 19.30

Jag hinner till Odeon-scenen precis i tid för att se MGMT sparka igång med ”Of Moons, Birds & Monsters”. Det är en grandios syn som tar lite tid att vänja sig vid. Brooklyn-duon är i livesättning förstärkt av tre ytterligare musiker, och det märks direkt vilket skillnad detta gör, rent dynamiskt. Bandet tillåts verkligen ta ut svängarna i de kraftfulla låtarna, som i ”Electric Feel”, vilket tillsammans med ”The Handshake” är konsertens höjdpunkter. I dessa nummer är MGMT som bäst. De lyckas bygga vidare på materialet på debuten Oracular Spectacular, och det låter helt fantastiskt.

Men låtarna som kräver mer finkänslighet och finess blir rent utsagt tama på denna stora scen. ”Pieces of What” är inte kul att lyssna på, då den är ännu mer ihålig än på debutskivan. MGMT rycker dock upp sig på slutet, med låtar som semi-hitten ”Time to Pretend” och med ett långt, psykedeliskt jam.

Ändå slutar det hela på en låg punkt; avslutande ”Kids”  blir tråkig och långrandig, och jag går innan låten är slut.

Lovande, men inte utan brister.

Radiohead @ Orange, 22.00

De som säger att Radiohead inte kan utöva publikfrieri, de ljuger.

Under ”Paranoid Android” lyses scenen upp i blått, vitt, rött och en massa andra färger på ett sätt jag aldrig sett förut. Det går bara med att likna med ett fyrverkeri. De hundratals orgelpipeliknande rör som hänger från taket blixtrar i rött. Bakom dessa finns skärmar som visar bandmedlemmarna från sex olika kameravinklar.

Skärmarna finns även i storlek massiv storbilds-TV på sidorna av scenen. De är konstverk i sig; under de allra mest intensiva konsertögonblicken kompletterar de bandets musik på ett aldeles utmärkt sätt. Ibland bryter häftiga effekter in i bilderna och bandmedlemmarna blir bara otydliga skuggor på skärmarna, och det visuella kaoset får ta över och dansa tillsammans med ”Jigsaw Falling Into Place”, ”The National Anthem”, ”My Iron Lung”.

Jag står någonstans på festivalområdet, en bit från scenen, när jag hör en enorm våg av applåder. Radiohead kommer in på scen. Någonstans startar ett tvistat, smutsigt beat. Jag kan höra publiken klappa med i rytmen. Ja, det är ”15 Step”. Det blir en bra öppningslåt. Bandet känns piggt och aktivt redan i första låten.

Sedan följer några sega nummer. ”Nude” är inte lika himmelsk som på skiva och ”There there” får aldrig upp farten. ”All I Need” må vara bättre i liveform när baslinjen blir mer lättsmält i Colin Greenwoods händer, men crescendot känns lite tomt.

Sedan får dock Thom Yorke, Jonny Greenwood och de andra upp ångan. ”Pyramid Song”. ”Arpeggi”. ”The Gloaming”, som är rent utsagt gudomlisk. När den kickas igång av Phil Selways energiska trumspel och Colin Greenwoods retro-funkiga baslinje är det bara att bocka och buga. Och sedan tar Oxfordgrabbarna över fullständigt.

Efter detta har jag ingen riktigt uppfattning i vilken ordning låtarna spelas.

”Everything In Its Right Place” känns i hela kroppen, in till minsta cell. ”Idioteque” får en stor del av publiken att röra på fötterna ordentligt. ”Dollars & Cents” är oemotståndligt jazzig och ”My Iron lung” har jag aldrig hört en bättre version av. ”Bodysnatchers” blir Velvet Underground-oljud i slutet, men det är det vackraste oljud som någonsin studsat mot de gröna, danska kullarna. Värt att notera i efterhand är att detta var det enda tillfället som ljudet blev för starkt under de två timmar Radiohead dominerade Orange-scenen; öronproppar behövdes inte.

Detta är en kväll jag kommer minnas länge. Efter varje låt stod jag bara och skakade på huvudet. När hela publiken sjöng med Thom Yorke i refrängen till ”Karma Police” säkert tre tusen gånger, så var det mitt livs allra största musikaliska ögonblick.

Okej, det kanske inte blev någon ”How to Disappear Competely”, ”Morning Bell” eller ”Climbing Up The Walls”. Vi fick inte höra ”No Surprises” eller ”Fake Plastic Trees”. Men å andra sidan hade jag inte förväntat mig det heller. Jag väntade mig en stark konsert, och det blev det verkligen.

Ikväll var Radiohead gudar på scen. Ikväll skakade de hela Roskilde. Ikväll visade Radiohead varför de är mitt och många, många andras absoluta favoritband.


- Dag Ett, Roskildefestivalen 2008