Lystring! De galna

3. Vivian Girls - Vivian Girls (Mauled by Tigers/In The Red Records)





Vad är det som avbildats på omslaget? Jag har för mig att det kan vara en del av Brooklyn, sett från någons fönster. Det ser ungefär ut som Williamsburg när jag var där, ganska ödsligt. Nu kontrasterar ju de färgglada färgerna tomheten i bilden, så det ser inte särskilt ödsligt ut. Det är lite som om den som gjorde omslaget har tagit något trasigt och fult och försökt göra glatt och fint. Ungefär så skulle man också kunna beskriva Vivian Girls' musik. Med ena foten i MoWax, Motown, Motala (okej, inte riktigt, men de låter faktiskt lite som Brown), och andra i de senaste två decenniernas indierock (jangle, shoegaze, 80-talets punk) gör de musik som för en gångs skull stämmer överens med genrebeskrivningen på MySpace ("Punk/Shoegaze/Surf"); kraftigt reverbbelagda gitarrer, frigående postpunkbas och tredelade vokalstämmor. De som kallar stämmorna för "gulliga" är fel ute, The Ronettes var gulliga, inte Vivian Girls. I "My Baby Wants Me Dead" (som typiskt nog inte finns med på Vivian Girls) är de fruktansvärt skrämmande. Det skulle kunna vara en B-skräckis. Men nej, det är Vivian Girls. Och stundtals, som i "No" (den finns däremot med här), är det ganska falskt. Fast det blir så sjukt snyggt ändå. Ni vet hur Mark E. Smith knappt kan hålla en ton, fast han låter bra ändå. Så är det med "No".

Upon discovering the Vivian Girls: "All The Time" heter första låten. Jaha. Lyssnar. Total sonisk anstormning direkt. Hänsynslöst. Trumbankande från helvetet. Melodier från himlen. "Such a Joke". Mer linjär, postpunkig. Fortfarande blåst av stolen. "Wild Eyes". Det ska tydliggöras att jag inte gillade "Wild Eyes" från början. Men som alla stora poplåtar stärktes den varje gång jag lyssnade. "Going Insane" är jag fortfarande inte säker på om jag gillar. Men sen. Sen. Sen plockar de fram det stora popartilleriet. "Tell The World" följd av "Where Do You Run To". Det är ungefär som "God Only Knows" och "I Know There's An Answer" på Pet Sounds. Så bra. "Tell The World" är samma typ av anstormning som "All The Time" eller "Wild Eyes", men det finns något mer. En ännu bättre melodi, och ett (om möjligt) än mer energiskt utförande. "Where Do You Run To" bygger mer på samspelet mellan de tre kvinnliga rösterna och den fallande harmoniken. Det är iallafall årets bästa låtpar.

Efter detta kommer ett par, tre spår som flyger förbi. Först tror man att de inte lämnar något spår alls. Men senare förstår man att denna del av skivan står för den kompromisslösa, svettiga och ögonblickliga punkrocken. Utan "Never See Me Again", "No" och "Damaged" skulle Vivian Girls inte vara komplett.

Avslutande "I Believe in Nothing", ja, titeln talar väl för sig själv, är ett nihilistiskt porträtt. Men istället för den aggresivitet som ofta följer med nihilism i punk och no wave, så är "I Believe in Nothing" stillsam och väldigt vacker. Det blir ett perfekt slut på årets mest förtjänta hypeobjekt.