trashy?
2. Eat Skull - Sick to Death (Siltbreeze)
Woodsist-etiketten må ha fyra LPs på den här listan, men får ändå se sig slagen av Tom Lax Philadelphiabaserade Siltbreeze-etikett. Under 80- och 90- talen gav Lax ut musik av indielegender som The Dead C, Guided by Voices, Thomas Jefferson Slave Apartments, Harry Pussy, Sebadoh, Mike Rep and the Quotas, The Terminals, Strapping Fieldhands och The Pin Group. Men runt 2000 slutade Siltbreeze nästan helt att ge ut skivor. Lax ansåg att den amerikanska undergroundscenen inte längre var tillräckligt intressant för att han skulle hålla igång Siltbreeze, och aktiviteten saktade därefter ner.
Men 2005 beslutade Tom Lax sig för att starta upp etiketten igen för att kunna ge ut Times New Vikings debut-LP Dig Yourself. Han fortsatte att ge ut LPs och singlar av andra spännande band, och 2007 var ett av Siltbreezes bästa år någonsin, med grymma skivor från Pink Reason, Sapat, Psychedelic Horseshit och Times New Viking.
Men 2005 beslutade Tom Lax sig för att starta upp etiketten igen för att kunna ge ut Times New Vikings debut-LP Dig Yourself. Han fortsatte att ge ut LPs och singlar av andra spännande band, och 2007 var ett av Siltbreezes bästa år någonsin, med grymma skivor från Pink Reason, Sapat, Psychedelic Horseshit och Times New Viking.
2008 har dock varit ännu bättre. Och den största anledningen till det är Eat Skulls Sick to Death. Först och främst, vem hade trott att en grupp med namnet Eat Skull skulle göra en av årets absolut bästa popskivor? En skiva som dessutom heter Sick to Death? Inte jag iallafall.
Eat Skulls debut-LP är en ytterst schizofren historia, det märks redan från början. Inledande 'Beach Brains' är paranoid noiserock av det mest skrämmande slaget. Första textraden lyder 'I live next door to a power plant', och utropas med skrämsel i rösten. Sen kommer en antirefräng från helvetet, som sedan hoppar direkt in i en ny kaotisk vers. Jag är såld. Redan här kan jag inte låta bli att fascineras av Eat Skull. Kommer de kunna hålla upp det här över 14 låtar? frågar jag mig. Och följdfrågan blir såklart; Hur kommer det låta?
Men följande 'Alarms' är helt annorlunda. Bandmedlemmarna själva gör den ganska lata, extremt överanvända men ändå passande jämförelsen till girlgroupsoundet hos Ronettes, Marvelettes, Shirelles osv. Fast i rockkontext. Om 'Beach Brains' höll mig i skräck så får 'Alarms' mig att sjunga med direkt.
Resten av Sick to Death är utformad precis så här. Brutal noiserock bor vägg i vägg med den Velvetsinfluerade rocken. Med kombon "Cartoon Beginning", som låter som en bortglömd Fall-rockabilly cirka Grotesque, och den art-psykedeliska "Waiting for the Hesitation" tror man att LPn ska gå i en mer lyssnarvänlig riktning. Men nej. Enter "Puker Corpse". Helt klart årets bästa titel. Ackord och melodier staplade på varandra i en hejdlös massa. Något som låter som en slidegitarr på speed. Charmigt.
Det intressanta med Sick to Death är att den sammanfattar all den musik som släppts de senaste 20 åren på Siltbreeze alldeles utmärkt. Nu när jag tänker på det, så låter 'Beach Brains' väldigt mycket Dead C. Vissa delar av LPn lånar fritt från Strapping Fieldhands. 'Ghost List' påminner om ett amerikanskt The Terminals. Spår som 'Survivable Spaces' och 'Punk Trips' rekonstruerar Siltbreezes 2000-tal, med drag av både Times New Vikings eufori och Pink Reasons svärta. Samtidigt finns det låtar som inte låter som något annat än just Eat Skull. Den humoristiskt betitlade 'I Licked the Spider' som till slut kommer till en catchig refräng.
Som bäst blir det mot slutet; "Shredders on Fry" är något så bisarrt som trashig indiepop. Tre olika toner på en xylofon som varieras. "New Confinement" är en fin duett som inte alls känns malplacerad, särskilt inte efter en annan "ballad" som avslut på skivan. Pojken som heter Rob och flickan som heter Beren (o man ska vara löjlig) mässar "New confinement, it's happening now, new confinement", och det är åh så vackert. Att det kan sluta så.
Eat Skulls debut-LP är en ytterst schizofren historia, det märks redan från början. Inledande 'Beach Brains' är paranoid noiserock av det mest skrämmande slaget. Första textraden lyder 'I live next door to a power plant', och utropas med skrämsel i rösten. Sen kommer en antirefräng från helvetet, som sedan hoppar direkt in i en ny kaotisk vers. Jag är såld. Redan här kan jag inte låta bli att fascineras av Eat Skull. Kommer de kunna hålla upp det här över 14 låtar? frågar jag mig. Och följdfrågan blir såklart; Hur kommer det låta?
Men följande 'Alarms' är helt annorlunda. Bandmedlemmarna själva gör den ganska lata, extremt överanvända men ändå passande jämförelsen till girlgroupsoundet hos Ronettes, Marvelettes, Shirelles osv. Fast i rockkontext. Om 'Beach Brains' höll mig i skräck så får 'Alarms' mig att sjunga med direkt.
Resten av Sick to Death är utformad precis så här. Brutal noiserock bor vägg i vägg med den Velvetsinfluerade rocken. Med kombon "Cartoon Beginning", som låter som en bortglömd Fall-rockabilly cirka Grotesque, och den art-psykedeliska "Waiting for the Hesitation" tror man att LPn ska gå i en mer lyssnarvänlig riktning. Men nej. Enter "Puker Corpse". Helt klart årets bästa titel. Ackord och melodier staplade på varandra i en hejdlös massa. Något som låter som en slidegitarr på speed. Charmigt.
Det intressanta med Sick to Death är att den sammanfattar all den musik som släppts de senaste 20 åren på Siltbreeze alldeles utmärkt. Nu när jag tänker på det, så låter 'Beach Brains' väldigt mycket Dead C. Vissa delar av LPn lånar fritt från Strapping Fieldhands. 'Ghost List' påminner om ett amerikanskt The Terminals. Spår som 'Survivable Spaces' och 'Punk Trips' rekonstruerar Siltbreezes 2000-tal, med drag av både Times New Vikings eufori och Pink Reasons svärta. Samtidigt finns det låtar som inte låter som något annat än just Eat Skull. Den humoristiskt betitlade 'I Licked the Spider' som till slut kommer till en catchig refräng.
Som bäst blir det mot slutet; "Shredders on Fry" är något så bisarrt som trashig indiepop. Tre olika toner på en xylofon som varieras. "New Confinement" är en fin duett som inte alls känns malplacerad, särskilt inte efter en annan "ballad" som avslut på skivan. Pojken som heter Rob och flickan som heter Beren (o man ska vara löjlig) mässar "New confinement, it's happening now, new confinement", och det är åh så vackert. Att det kan sluta så.
Kommentarer
Trackback
