hands are covered in cake
Serve me the sky tonight
Oh, come, come be my waitress and serve me tonight
serve me the sky with a big slice of lemon
We're the heirs to the glimmering world
We're the heirs to the glimmering world
my definition of rock and roll
Howl
dragging themselves through the negro streets at dawn looking for an angry fix,
angelheaded hipsters burning for the ancient heavenly connection to thestarry dynamo in the machinery of night,
who poverty and tatters and hollow-eyed and high sat up smoking in the supernatural darkness of cold-water fiats 'doating across the tops of cities contemplating jazz,
who bared their brains to Heaven under the El and saw Mohammedan angels staggering on tenement roofs illuminated,
who passed through universities with radiant cool eyes hallucinating Arkansas and Blake-light tragedy among the scholars of war,
who were expelled from the academies for crazy & publishing obscene odes on the windows of the skull,
who cowered in unshaven rooms in underwear, burning their money in wastebaskets and listening to the Terror through the wall,
who got busted in their pubic beards returning through Laredo with a belt of marijuana for New York,
who ate fire in paint hotels or drank turpentine in Paradise Alley, death, or purgatoried their torsos night after night.
destructive urges
Television, ca. 1977
Pop noir
På ytan kan A Place To Bury Strangers se ut att vara ganska ensidiga, ännu ett band som tagit mycket inspiration från shoegazegenren och därför rör sig inom en väldigt begränsad zon. Men studerar man deras självbetitlade debut lite närmare hittar man fler sidor av detta band, som kallats New Yorks mest högljudda.
Det finns spår av en slags post-"Zen Arcade"-punk i t ex "Missing You", som även flörtar tydligt med både Jesus & Mary Chain och My Bloody Valentine. Och "To Fix the Gash in Your Head" är nog det närmaste fyra killar från NYC kommit att låta som Throbbing Gristle.
"Another Step Away" målar upp en Mary Chainsk bild av en mardrömsplågad Phil Spector, medan jag tänker på Cocteau Twins utrustade med massiva overdrivepedaler i låten "The Falling Sun". Att Trent Reznor valt ut bandet som ett av förbanden på Nine Inch Nails nästa turné är inte svårt att förstå när man hör "My Weakness".
Det är här, på andra legenders axlar, som bandet kan vila säkert. Men just därför blir skivan heller aldrig riktigt spektakulär. Visst, låtar som "Missing You" och "Another Step Away" är i klass med de bästa låtarna på Loveless och Psychocandy, men så länge som APTBS inte stiger ut ur skuggan och etablerar något eget så kan det aldrig bli mer än grymma låtar här och där.
"The Falling Sun" - A Place To Bury Strangers
miracle man
"Now that your picture's in the paper being rhythmically admired
and you can have anyone that you have ever desired,
all you gotta tell me now is why, why, why, why.
Welcome to the workin' week.
Oh I know it don't thrill you, I hope it don't kill you.
Welcome to the workin' week.
You gotta do it till you're through it so you better get to it.
and you can have anyone that you have ever desired,
all you gotta tell me now is why, why, why, why.
Welcome to the workin' week.
Oh I know it don't thrill you, I hope it don't kill you.
Welcome to the workin' week.
You gotta do it till you're through it so you better get to it.
All of your family had to kill to survive,
and they're still waitin' for their big day to arrive.
But if they knew how I felt they'd bury me alive.
Welcome to the workin' week.
Oh I know it don't thrill you, I hope it don't kill you.
Welcome to the workin' week.
You gotta do it till you're through it so you better get to it.
I hear you sayin', "Hey, the city's alright,
when you only read about it in books.
Spend all your money gettin' so convinced
that you never even bother to look.
Sometimes I wonder if we're livin' in the same land,
Why d'you wanna be my friend when I feel like a juggler
running out of hands?"
and they're still waitin' for their big day to arrive.
But if they knew how I felt they'd bury me alive.
Welcome to the workin' week.
Oh I know it don't thrill you, I hope it don't kill you.
Welcome to the workin' week.
You gotta do it till you're through it so you better get to it.
I hear you sayin', "Hey, the city's alright,
when you only read about it in books.
Spend all your money gettin' so convinced
that you never even bother to look.
Sometimes I wonder if we're livin' in the same land,
Why d'you wanna be my friend when I feel like a juggler
running out of hands?"
För övrigt...
...Kan jag inte låta bli att tycka att hela Tago Mago ger väldigt tydliga signaler om att Holger Czukay, Damo Suzuki och de andra i Can var höga som fjortonvåningars betonghus när de skrev och spelade in låtarna.
Något annat är inte riktigt rimligt.
Men Tago Mago är, hursomhelst, ett alldeles fantastiskt album. Mycket har och göra med det jag brukar (läs: brukade) se som det stora problemet med vissa skivor: jammandet. Detta har nu vänts till en fördel, då den repetitiva krautfunken aldrig vill ta slut. Att det sedan finns så många sköna ljud och effekter på denna platta visar bara ännu mer vilka genier Can var.
nöjd? ja.
Här sitter jag då, en vinylkopia av "Closer" fattigare.
Men Neu!'s "Hallogallo" får mig snart på andra tankar. Detta pulserande, vibrerande krautjam ger en känsla av att snabbt röra sig framåt på en motorväg utan ände i solnedgången.
I detta ögonblick är det mycket svårt att tänka på något annat än just denna ändlösa motorväg. Det bara finns där, ogenomträngligt och oundvikligt. Fast det känns inte så. Musiken är det man känner. Och där och då inser jag vad psykedelia verkligen är.
Fulländat.
Me, Mr., My TR
"How can I, How can I, How can I make my body shed for you?"
Stephen Malkmus, hovleverantör av slackerindie mellan åren 1992 och 1999.
11:19 PM
Lång dag. Snart slut. Utsvulten. Dödstrött. Lycklig. Kanske något besviken. Målmedveten och bestämd.
Dags för Seinfeld. Bara att krypa in under täcket i soffan och sträckkolla säsong åtta. Jajamensan!
I belong to the blank generation
Bilden ovan representerar ganska bra vad jag vill säga om Richard Hell och hans Voidoids. Lite kornigt och oslipat, men så snyggt. Skulle någon fråga mig vad punkrock är (var?), så skulle jag ge personen den där bilden. Den är oerhört atmosfärisk, det känns som om man står utanför Max's Kansas City och snackar med Tom Verlaine och Patti Smith om preformance art. På andra sidan gatan står så klart Debbie Harry. Från CBGB's hör man Alan Vegas panikfyllda, flämtande skrisång sticka som knivar, dekorerat av Martin Revs subtila synthobillylandskap.
Detta skulle egentligen handla om Richard Hell & the Voidoids, men ni fattar grejen. Punk and good night, folks.
Where You'll Find Me Now
Medan regnet faller utanför sovrumsfönstret tar Neutral Milk Hotel mig iväg till ett fjärran land där allt bara är ordlös sång och säckpipor. "Är vi på en cirkus?", frågar jag någon av medresenärerna samtidigt som jag undersöker ett rött och gult tält av något slag. Då vi blickar upp i skyn ser vi lindansörer på linor flera hundra meter över marken. Någonstans långt borta kan man höra något som liknar en popmelodi.
När jag trodde att jag var trött på Jeff Mangum så motbevisas jag återigen av In the Aeroplane Over the Sea-skivan, kanske den bästa som någonsin släppts. Debuten On Avery Island är inte heller så pjåkig, har jag märkt. Då tänker jag mest på den sagolika Naomi, den ultramelodiösa Gardenhead/Leave Me Alone och den vintriga April 8th.
Jag har aldrig gillat cirkusar, men av någon anledning applåderar jag forfarande åt denna makalösa föreställning.
Pass the Hatchet, I Think I'm Goodkind
Vad kan man egentligen säga om Yo La Tengo?
submit with honor to a duel
Liquid Swords skiljer sig från alla andra hiphopalbum tack vare RZA:s kalla, suggestiva produktion, som bygger mycket på synthar och, precis som på Wu-Tang Clans plattor, samplingar från gamla samurajfilmer. GZA:s tunga, vältajmade rap slingrar sig runt om alltihop likt en orm. Resultatet blir en iskall, spöklik ljudbild som är raka motsatsen till den livliga och färgglada acid rap som De La Souls 3 Feet High And Rising domineras av.
Bäst är titelspåret, där varenda textrad är minnesvärd, och "Investigative Reports", en låt som får en att känna sig som om man vore på en motorväg tre mil utanför Baltimore en snöig decembernatt. Här dyker RZA:s underbara synthar upp igen. Stundtals påminns jag faktiskt om någon låt från Joy Divisions Closer. Visst, musiken är långt ifrån men det handlar om samma "isiga" stämning.
Sedan Wu-Tang Clans debut Enter the Wu-Tang (36 Chambers) kom ut 1993 så har alla nio originalmedlemmar som soloartister försökt att öveträffa det kollektiva hiphopmästerverket. Ol' Dirty Bastards Return to the 36 Chambers, Methods Mans underskattade Tical, Raekwons Only Built 4 Cuban Linx och Ghostface Killahs Supreme Clientele är alla riktigt bra album, men ingen av de når upp till Enter the Wu-Tangs nivå.
Detta gör dock Liquid Swords. Jag tycker till och med att det är det bättre albumet av de två. Det är mycket tack vare den mästerliga produktionen. Visserligen finns det bästa öppningsspåret någonsin på Enter the Wu-Tang, men Liquid Swords är ett jämnare album. Man påminns jämt om vilken fantastisk rappare GZA är.
Tubadelic
För er som undrar vad som blev av Johnny Rotten. På gott och ont, säger jag bara.
Två enastående skådespelare i sitt svart-vita esse.
"My grammy never gave gifts. She was too busy getting raped by Cossacks."
"Well now you know how I feel."
This is it.
Detta är ett speciellt ögonblick. Under drygt en timme får vi en glimt av en underlig värld. En värld som inte riktigt kan finnas. Jag talar så klart om det australiensiska DJ-kollektivet The Avalanches' hittills enda skiva, Since I Left You.
Since I Left You är som en bortglömd ö ute i Karibien där solen jämt skiner. Här ser man de två medlemmarna i Air arrangera en seglartävling tillsammans med filmregissören John Waters och Colin Blunstone från Zombies, medan Röyksopp bekantar sig med John Martyn borta vid tennisbanorna.
Mitt i alltihop finns den stora klubben, där Dusty Springfield eller Richard & Linda Thompson spelas lika ofta som Daft Punk eller Grandmaster Flash.
Låten "Frontier Psychiatrist", som är albumets bästa, har jag redan nämnt ett antal gånger tidigare. Även titelspåret och efterföljande "Stay Another Season", som samplar Madonnas "Holiday", är bland 2000-talets bästa låtar.
Överlag är det en skiva överfylld med samplingar och massiva klubbeats.
Synd är det ju bara att The Avalanches inte gjort någon mer platta sedan Since I Left You kom 2000. Men man får väl hoppas.
Invisible Conga People
Ja, detta är så bra som namnet antyder.
http://www.myspace.com/invisiblecongapeople
I ain't no acetate prophet
We used to fuss when the landlord dissed us
No heat, wonder why Christmas missed us
Birthdays was the worst days
Now we sip champagne when we thirst-ay
Uh, damn right I like the life I live
'Cause I went from negative to positive
And it's all...
No heat, wonder why Christmas missed us
Birthdays was the worst days
Now we sip champagne when we thirst-ay
Uh, damn right I like the life I live
'Cause I went from negative to positive
And it's all...
On the contrary...
Ska du höra en skiva i år så låt det bli Portishead's Third.
Tänk dig Jeff Buckley i studion med Current 93 och Amon Tobin.
Kan någon stänga av?
När mina polare står och diskuterar skräckfilmer funderar jag lite kring saken. Det är ju detta, verkligheten och allt ofattbart som händer, som är den riktiga skräckisen. Detta borde vi också diskutera.
Jag ser även löpsedlarna. Såklart, hur kan man undvika dem? Bredvid rubriker som skriker ut 'DET VAR 42-ÅRINGEN' och 'HÄR ERKÄNNER HAN' ser jag någon Afronbladetbilaga där hela framsidan ägnas åt läppglans och Hollywoodskådisar. "Så här äter kändisarna". Alltid dessa kändisar. Ibland önskar jag att någon bara kunde stänga av. Men så funkar det ju inte.
