In some maniacs dream
What's on the turntable, Mister?
Tyvärr kommer jag inte att kunna fixa länkar till dessa album eller låtar, men det mesta jag listar går att hitta genom en vanlig Googlesökning. När det gäller enstaka spår är också siten www.hypem.com ett bra redskap. Anyway, I present to you for the first time:
The Verlaines: You're Just Too Obscure For Me...
Detta är något unikt. Hur kan 18 simpla poplåtar från en Nya Zeeländsk popprofessor klicka med mig på ett sånt här sätt? Spelar ingen roll, det är bara att absorbera musiken som om den vore de sista solstrålarna på jorden. Och är det något som denna samlingsplatta verkligen är så är det solljus. Även om han sjunger om kärleksproblem och pyromaner, så verkar allt vara frid och fröjd i sångaren Graeme Downes värld. Det smittar av sig.
Jag kan verkligen inte svara på vilket som är bästa spåret eller något sånt, men det är där storheten i fantastiska skivor som denna ligger; jämnheten. Clash-pianot och stråkorkestern i "C.D., Jimmy Jazz & Me" är nog ändå det som berör mig mest, men inget häromkring är så röjigt som "Lying in State" och inget så bombastiskt som refrängen till "Dirge".
Ja, det doftar mycket Clash. Men samtidigt är nog You're Just Too Obscure For Me... den skiva jag skulle ge till Belle & Sebastian om jag ville höra en riktigt inspirerad platta från deras håll. Verlaines musik talar en massa olika språk. Jag har precis lärt mig att tyda ett av språken.
Pavement: Crooked Rain, Crooked Rain
Jag är just nu på väg ut ur en omfattande Pavementperiod som varat hela det första kvartalet och lite till. Men CRCR sitter forfarande kvar i kroppen likt en höstsnuva som vägrar ge sig. Den kommer nog alltid att göra det.
När jag funderar kring denna skivas höjdpunkter tänker jag genast på "Gold Sounds" Californiska sentimentalpop. Tralala-indien i "Cut Your Hair" borde undertecknad vid normalt tillstånd avfärda med en skakning på huvudet. Men höstsnuvan är uppenbarligen kvar. Öppnande "Silence Kid" är kanske allra bäst med sin smittsamma melodi och stökiga avslutning.
Helt klart en klassiker.
Shocking Pinks: Dance the Dance Electric
Dance the Dance Electric. Vilket namn. De tillhörande ljuden är också av det extraordinära slaget.
Jag skulle nog inte få några konstiga blickar om jag sade att skivan är till hälften en slags Phil Elverumsk furupop. På den andra halvan trängs svängiga discopunk-rytmer i A Certain Ratio-klass med industriellt mangel med en konstrocktvist som bara The Fall kan matcha. Låter det klurigt och jobbigt? Det är det inte.
Bäst är "It's Hard to Breathe", som låter som om A Place To Bury Strangers gjorde soundtracket till nästa Ellen Page-film. "Peaceout" är det spåret som starkast framkallar the Dance Electric med sina discoövertoner. Låten skulle lika gärna kunna vara från 1984 och inte 2004.
The Avalanches: "Frontier Psychiatrist"
Om Autechre är som ett avsnitt av SNL, ja då är detta en speciell Seinfeld-episod, party mode. Låten rymmer såväl hästgnägg och en gospelkör på Morricone-humör som one-liners nog för en hel film.
Vid behov av ytterligare övertygan finns den grymma videon några inlägg bak.
.
'Om det nu vore så väl att någon bröt sig in enbart för att stjäla maten."
That boy needs therapy
He's crazy in the coconut!
vår!
Jag ligger på gräsmattan och tittar upp mot den blåa skyn. Förundras av allt detta.
Nej, det är inte en svensk feelgood-film. Det här är äkta vara. Vi välkomnar våren.
You're just too obscure for me
"Asked me why I never wrote you a song
When you thought you'd given me enough to work on."The Verlaines är allt. Graeme Downes är Gud.
Detta bara fyra dagar efter att jag hörde bandet för första gången. Något speciellt är det ju, helt klart.
Jag bränner "Verlaines"-spellistor till alla jag känner och skriver textrader från "Death and the Maiden" på väggarna i arbetslagsrummet. Besatt av en popdröm som finns på riktigt.
Get to thee garage
Mr. Blank Dog, eller Mike Sniper som han egentligen heter, är något av Amerikas svar på Burial. Under sin nuvarande moniker Blank Dogs gör han lo-fiaktig syntpunk som doftar lika mycket Cabaret Voltaire som Generation X. Jag väntar fortfarande på den första BD-singeln på CD, eftersom allt hittills släppts på vinyl och kassett (!). Musiken är det enda vi vet om denne Mr. Blank Dog. Och i en värld av Facebook och Perez Hilton så är det ganska skönt att det får vara så.
Blank Dogs är synnerligen en stor del av den växande garagepunkscenen i USA. Band som Television Ghost, Factums, Pink Reason och Eat Skull har samlat ihop en hyfsad publik, både på hemmaplan och i Europa.
Det handlar om band som släpper sjutummare på obskyra bolag, tryckta i några hundra exemplar som säljs slut på två dagar. Eller, som i Blank Dogs fall, knappt gör några spelningar alls.
Trots detta kan musiken fascinera och glädja en så oerhört. Jag dör inombords varje gång jag hör syntarna i introt till Blank Dogs "Water Into Ice". "Leaving The Light On", från samma tolvtummare (som jag för övrigt äger ett exemplar av), skulle kunna göras om av valfritt Pitchforkhajpat band till en stor indiehit. Och Television Ghosts "The Nihilist" är Wire och Wipers tillsammans i en tidskapsel från slutet av sjuttiotalet.
Åter till Blank Dogs, då. Förra året släpptes en massa olika vinylsinglar- och EP's, alla på olika bolag. I år kommer dessutom en fullängdare, två kassetter, 3-4 sjutummare och någon slags box med all singlar. Just nu försöker jag bygga upp ett register över alla dessa skivsläpp, men det är inget jag rekommenderar. Något jag dock uppmuntrar är att införskaffa något av Blank Dogs eller av de andra banden. Nedan följer en gäng länkar till MySpacesidor, skivbolagssidor och till en blogg där man kan ladda ner allt som finns av Blank Dogs plus en massa annat. Leta er sedan vidare därifrån och upptäck denna fantastiska musikscen. En musikscen som är JUST NU.
www.blankdogs.blogspot.com - För dig som vill höra Blank Dogs. Gå ner till botten av sidan, där finns direktiv.
www.myspace.com/blankdogtime - Blank Dogs' MySpacesida.
www.myspace.com/televisionghost - Television Ghosts MySpacesida.
www.myspace.com/secondculture - Pink Reasons MySpacesida.
www.myspace.com/psychedelichorseshit - Psychedelic Horseshits MySpacesida (Ignorera bandnamnet!)
www.myspace.com/timesnewviking - Times New Vikings MySpacesida.
www.myspace.com/factums - Factums' MySpacesida.
www.myspace.com/religi0usknives - Religious Knives' MySpacesida.
http://www.daggermanrecords.com/
http://www.troublemanunlimited.com/
.
Post-Punk
- This wheel spins letting me off,
It's not the lack of trying,
Can't put my finger on it.
You can't help being hard up,
Can't trust the gods we trusted,
Don't think that's any insurance. -
It's not the lack of trying,
Can't put my finger on it.
You can't help being hard up,
Can't trust the gods we trusted,
Don't think that's any insurance. -
Jag älskar post-punk. Så är det bara. Från Gang of Fours starkt politiska texter och agressiva gitarrsound och Wires konstrockexperiment, till hyllade Joy Division och Mark E. Smith's obskyra och poetiska problembarn The Fall, som bara fortsätter och fortsätter att spela.
Dessa band är väldigt olika varann, men alla framkallar samma reaktion hos mig. Jag känner en vilja att röra mig omkring till musiken, dansa runt tills jag är helt slut. Samtidigt finns det något väldigt intimt och svårdefinierat i låtarna, som i Joy Division's "Atmosphere". Så mycket känsla proppat i något som varar en så kort tid.
Ja, det bästa sättet att beskriva post-punk är "fullproppat".
Decadence and anarchy
He said, he smiled
Something to dance to
A certain style
Smile.
spiritualiserad?
"I love you like I love the sunrise in the morning,
I miss you like I miss the water when I'm burning,
I didn't mean to hurt you dear,
the words just came out wrong,
Now I'm broken down and lonely,
and I can't get along."
Så här kan man känna sig ibland. Tack och lov för Jason Pierce.
No!
I slutet av 1970-talet, nånstans vid sidan om punken, växte en film-och musikscen fram i New York.
På Lower East Side började plötsligt avantgardister och Velvet Underground-fans skaka hand och skapa konst. Kända namn som Lydia Lunch, Glenn Branca, James Chance och Arto Lindsay var alla med i band från denna nihilistiska rörelse.
När sedan Brian Eno "upptäckte" dessa band och bestämde sig för att producera en skiva, No New York, med fyra av dessa, DNA, Mars, James Chance & The Contortions och Teenage Jesus & the Jerks, så var No Wave i full gång. Många av stadens ledande musikskribenter hyllade plattan, och banden blev allt mer populära på de lokala klubbarna.
Men en sådan destruktiv och intensiv scen kunde inte bli långlivad. DNA blev det sista No Wave-bandet att spilttras år 1982, fem år efter att No New York släppts.
Men arvet lever vidare än i dag. Arto Lindsay har släppt framgångsrika soloplattor där band som Animal Collective medverkat. Sonic Youth har samarbetat med Lydia Lunch på skivan Bad Moon Rising och medlemmarna Thurston Moore och Lee Ranaldo har en gång i tiden varit en del av Glenn Branca's gitarrorkester.
Och nu har scenen insipirerat till en omfattande bok, No Wave av Marc Masters.
I boken berättas det om ett Lower East Side tomt och öde som en spökstad. Här låg hyran på de sunkiga lägenheterna ofta under 100 dollar i månaden. Det fanns inga butiker och inga bilar körde runt på natten. Jody Harris från James Chance & The Contortions berättar att han stundtals levde på 10 dollar i veckan.
Här fanns en mötesplats för människor med helt olika bakgrunder, men med ett mål: att skapa. Snart fanns en hel drös av band. Det var inte nödvändigt att kunna spela för att haka på och göra musik. Språket som behövdes fanns redan där, alla förstod varann. Det behövdes inga häftiga melodier eller treackordslåtar, utan fokus låg på stämning och upprepning. I boken finns ett passande exempel: gitarren var inget instrument, utan en pensel.
För mig, som avgudar mystiken i scener och rörelser som denna, känslan att "Någonting stort har hänt här", så är denna bok en ren bibel. Komplett med intervjuer med alla från tidsperioden och bilder på klubbarna, banden och personerna. Detta är guld.
No Wave
Marc Masters
Black Dog Publishing
16
Klappar.
Kort.
Glada släktingar på telefon.
Och en känsla att man har så oerhört mycket att göra.
Grattis!
Lystring! De galna
På denna blogg kommer det skrivas om lite musik, lite film, lite sport kanske? Vi får se...
Välkomna, iallafall!
