"unluckily for a death,
Waiting with phoenix under
The pyre yet to be lighted of my sins and days,
And for the woman in shades
Saint carved and sensual among the scudding
Dead and gone, dedicate forever to my self
Though the brawl of the kiss has not occured,
On the clay cold mouth, on the fire
Branded forehead, that could bind
Her constant, nor the winds of love broken wide
To the wind the choir and cloister
Of the wintry nunnery of the order of lust
Beneath my life, that sighs for the seducer's coming
In the sun strokes of summer,"
En av de fantastiska sakerna med poesi är att det kan tolkas på så många olika sätt. Och ingen av dessa tolkningar behöver vara korrekt. På så sätt är poesin väldigt subjektiv.
Texten ovan är ett utdrag ur Dylan Thomas' Unluckily for a death från 1945. En otroligt vacker men svårtolkad dikt som Thomas skrev till sin Caitlin.
Jag är en ren nybörjare när det gäller poesi, så jag kämpar fortfarande men att försöka förstå denna, den andra Thomasdikt jag läst. Men jag märker att inget är så härligt som när jag börjar förstå, börjar lära mig vad det handlar om. Jag blir lycklig, ovetandes varför. Är jag lycklig över kunskapen eller över det vackra i språket? Kanske både och?
Underligt, tänker jag och fortsätter vidare.
The pyre yet to be lighted of my sins and days,
And for the woman in shades
Saint carved and sensual among the scudding
Dead and gone, dedicate forever to my self
Though the brawl of the kiss has not occured,
On the clay cold mouth, on the fire
Branded forehead, that could bind
Her constant, nor the winds of love broken wide
To the wind the choir and cloister
Of the wintry nunnery of the order of lust
Beneath my life, that sighs for the seducer's coming
In the sun strokes of summer,"
En av de fantastiska sakerna med poesi är att det kan tolkas på så många olika sätt. Och ingen av dessa tolkningar behöver vara korrekt. På så sätt är poesin väldigt subjektiv.
Texten ovan är ett utdrag ur Dylan Thomas' Unluckily for a death från 1945. En otroligt vacker men svårtolkad dikt som Thomas skrev till sin Caitlin.
Jag är en ren nybörjare när det gäller poesi, så jag kämpar fortfarande men att försöka förstå denna, den andra Thomasdikt jag läst. Men jag märker att inget är så härligt som när jag börjar förstå, börjar lära mig vad det handlar om. Jag blir lycklig, ovetandes varför. Är jag lycklig över kunskapen eller över det vackra i språket? Kanske både och?
Underligt, tänker jag och fortsätter vidare.
Kommentarer
Trackback
