Lystring! De galna

your messed up world will thrill me

Alison, I'm lost'

Det är nog tjugonde gången denna kväll jag lyssnar på "Alison". Tar mig om och om igen genom knappt fyra minuter av drömlik pop. Lätt är det inte, med en sådan laddad låt. 

Det i Neil Hampsteads röst, som av utomstående skulle kunna tolkas som uttråkad och oinspirerad, blir istället en slags metafor för hela shoegazegenren; något dovt och fint som lägger sig likt en storm mitt i vintern. Fast det är inte kyligt och blåsigt som i en vinterstorm. Jag fylld inombords av en lycka på lagom hög värme. Perfekt badkarsvärme. "Precis lagom varmt", konstaterar jag och kliver sedan ner i badkaret.

Överlag har jag varit ganska dålig på att, i mina blogginlägg, förklara vilka band jag pratar om. Här handlar det såklart om Slowdive. Låten är från den gudomliga Souvlaki, Readingbandets andra album. 

Jag är övertygad om att populärmusik aldrig någonsin kommer att låta på detta sättet igen. Troligen är det anledningen till att melankolin kommer rusande likt halv fyra-tåget. Men jag lugnar mig snart. Jag intalar mig själv att det inte gör någonting, vilket är helt sant. Så länge jag har "Alison", "When The Sun Hits", "Machine Gun", "40 Days" och de andra. 

Alldeles för en stund sen försökte jag förklara för min käre morbror vad shoegaze var för något. Men det behövs inga förklaringar. Inga citat, inga beskrivningar, ingen information, inget prat. Det räcker med att spela "Alison". Alla kommer att förstå.