Lystring! De galna

Hotellrum nummer 53
När jag vaknar på hotellrummet är jag väldigt pirrig. Jag kan fortfarande inte tro att jag ska få se My Bloody Valentine på scen om mindre än tolv timmar. Denna nervositet sitter i under hela dagen. Fast den går i perioder. Som mest förväntansfull inför konserten är jag när jag inte ser något band och det är tyst utanför mitt huvud. Då sätter tankarna i gång. "...Tänk om de spelar 'Paint a Rainbow'... Eller kanske 'Drive it All Over Me'... 'Come in Alone', då? Kör de den?"

Mamar Kassey @ Astoria, 16.00

Jag är i Astoriatältet för dagens första konsert. Lokalen är halvfull sådär vid fyra på eftermiddagen.

In på scenen träder fem afrikanska män. De är klädda i stora, vita dräkter. Kanske är det folkdräkter av något slag.

Dessa fem män är från Niger och medlemmar i gruppen Mamar Kassey. Under den timmeslånga konserten spelar de en jazzig världsmusik, med tydliga afrikanska rötter.

Det är väldigt varmt inne i tälten och jag är inte riktigt på humör för denna typ av musik just för tillfället, men ändå känner jag mig tvungen att röra mig i takt till musiken. Om inte av rytmen i själva musiken, så avgruppledaren Yacouba Momonuis ständiga leende. Han strålar av glädje, men inte på det sättet som innebär att man hoppar runt på scen och jublar. Nej, Momouni står med världens största smil och sjunger till oss. Och på så sätt sprider han sin glädje vidare.

I Mamar Kasseys värld handlar det inte bara om musiken, utan att få människor att må bra.

Efter tio minuter kommer två kvinnliga dansöser in på scen.Till musiken framför de en underlig dans som inte liknar något jag sett tidigare. Emellanåt sjunger de två backupsång. I dessa stunder är Mamar Kassey som allra bäst; när de kan förflytta dig till andra platser i tanken, få dig att glömma alla väggar omkring dig, såväl mentala som fysiska.

Något jag sett flera gånger under konserter här på festivalen är band som tappar energin mot slutet. I Astoriatältet vid fem på eftermiddagen är det tvärt om. Jag tappar energin, och med det också en del av intresset. Dessutom håller inte de sista tre låtarna samma kvalitet som de sju, åtta som spelats innan.

När jag går mot tältutgången märker jag att i stort sett alla jag möter har leenden på läpparna. De verkar glada, lyckliga. På gott humör efter en konsert i glädjens tecken. Mission completed, Mamar Kassey.

Solomon Burke @ Arena, 19.00

Där sitter han på sin kungatron, Solomon Burke. Den gamle soullegenden. Han har varit med sen sextiotalet, med drygt trettio skivor bakom sig. Vid det här laget har Solomon skaffat sig 21 barn. Och hela 83 barnbarn! Eller som han säger det själv: "A collection of 83 grandchildren." Det är tydligen en samling.



Denna kväll spelar Solomon och hans tiomannaband endast covers. Bara. De gör Otis Reddings "(Sitting on) The Dock of the Bay", Little Richards "Tutti Frutti", Chuck Berrys "Johnny B. Goode". Några verkligen klassiska nummer.
Till en början är det rätt trevligt, dels för att det är otroligt starka covers som alla i publiken sjunger med i, och dels för att bandet är grymt.



Men efter en sisådär sex, sju låtar, då jag inser att "the king of rock'n'soul" bara kommer spela sina gamla favoritlåtar, med i stort sett samma ackordgångar, så tröttnar jag. Det spelar ingen roll hur mycket publiken än jublar och sjunger med, hur mycket Solomon Burke säger att han älskar oss alla eller hur förbaskat bra bandet spelar. Vill jag lyssna på de låtar som spelas så väljer jag mycket hellre originalen.


My Bloody Valentine @ Arena, 21.00

Det var inte så högt ändå, va? Även fast jag ser en del som sätter händerna för öronen under oljudskavalkaden på slutet (mer om det senare), så är det ingen som rusar bort från Arenascenen med blod rinnandes ur öronen, som legenden säger att folk gjorde på de tidiga MBV-spelningarna. Visst, Roskildeledningen har säkert sagt till bandet att sänka ljudnivån lite. Utrustad med ett par ordentliga öronproppar är det därför en trivsam tillställning.

Någon i publiken måste antingen ha lyckats lägga vantarna på My Bloody Valentines setlista för dagen eller besitta en stark inituitiv förmåga. En halvtimme innan irländarna drar igång skriker han nämligen ut melodin till "I Only Said", en låt från 1991 års Loveless. Och visst är det den bandet inleder med. Just melodin är ett genidrag, enkel fullständigt briljant. Det enda problemet jag har med "I Only Said" är att slutet pågår alltför länge, vilket är ännu tydligare live.

Sedan startar en shoegaze-hitparad utan dess like; "Only Shallow", "Thorn", "Come in Alone", "Sueisfine", "When You Sleep", "Blown A Wish", "Slow", "(When You Wake) You're Still in a Dream", "To Here Knows When", "Lose My Breath". Det bästa är att det inte bara är material från mästerverket Loveless, utan setlistan är utspridd över hela deras karriär. Anledningen till att jag främst nämner Loveless-låtar är helt enkelt för att det är den MBV-skivan jag lyssnat på mest.

Många låtar överträffar dessutom originalen. "Slow" är mycket kraftfullare än på skiva. Särskilt refrängen.

Vid många tillfällen blir jag rejält överraskad; eftersom MBV på skiva hade som vana att lägga sången lågt i ljudbilden och eftersom Kevin Shields och Belinda Butchers röster är mycket lika varandra, så har jag fått bygga mig en egen uppfattning själv om vem som sjunger vad. Och därför blir jag ställd när Shields börjar sjunga "Thorn", istället för Belinda Butcher, som jag trodde sjöng den låten. "Thorn" är också en sådan låt som fullständigt sopar banan med den inspelade versionen. "Out of this world", skulle någon amerikan sagt.

Men inget, INGET, kommer ens i närheten av det monster till popsång som får avsluta My Bloody Valentines set. Under bandets glansdagar i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet hade de som vana att avsluta sina konserter med en ytterst speciellt version av "You Made Me Realise", titelspåret från en lysande EP som släpptes 1988. I låten finns ett parti på kanske 30 sekunder där "stämningen" byggs upp inför refrängen av rent oljud. Live sträcktes de där 30 sekunderna ut till allt mellan 5 och 50 (!) minuter.
Denna tradtition finns kvar när irländarna nu återförenas. Jag kan inte beskiva glädjen som bubblar upp inombords när jag märker att nästa låt är "You Made Me Realise". Om man glömmer oljudsdelen är det en sagolik poplåt som jag med största säkerhet återkommer till senare här på bloggen.

Som med alla sådana 'sagolika poplåtar' ("Be My Baby", "I Love Perth", "Academy Fight Song", "God Only Knows", m.m) så känns allt med den så självklart. Melodin hade inte kunnat vara på något annat sätt, ackorden är som gjorda för att bindas till varandra. Och sången är perfekt.

På samma sätt känns det live. För mig är det inte på något vis underligt eller ens ovanligt att My Bloody Valentine står och dödar sinaförstärkare med väggar av distat oljud i nästan en halvtimme. Det känns närmast som en självklarhet.

Kanske är det just därför  "You Made Me Realise" är så oerhört vacker. Inget i mittliv fram till det ögonblicket kan liknas med "You Made Me Realise" live på Roskildefestivalen 2008. Allt bleknar och ruttnar bort i jämförelse.

För mig blir det allt tydligare att det enda sättet att beskiva starka musikaliska upplevelser som denna är att använda sig av naturfenomen som metaforer. Kaoset i "You Made Me Realise" känns som en jordbävning (alternativt ett åskväder), omringat av två isiga vinterstormar. Jag tycker lite synd om trummisen Colm McOscoig. Han slår på trummorna som aldrig förr under "You Made Me Realise", men han hörs bara lågt i bakgrunden. Som ett fallande löv i den blåsiga och regniga julinatten. Eller är det ett hus som åskan river ner?

Jag kommer aldrig mer bli mitt gamla jag efter ikväll. Allt har förändrats. Allt är annorlunda nu. Jag kommer att återgå till det normala livet, men med vetskapen om något riktigt stort. Kanske har jag äntligen förstått musik fullt ut.

Neil Young @ Orange, ca. 22.40 (ursprunglig starttid 21.30, dock försenad med ungefär 30 minuter)

Efter 80 fantastiska minuter med My Bloody Valentine springer jag i full fart över hela festivalområdet bort till Orange-scenen för att se Neil Young. När jag kommer har han precis avslutat den första 'delen' av konserten på sex, sju låtar, där han visat upp sina breda kunskaper i hur man bäst rockar sönder en publik på över 50 000 åskådare. Jag hör på jublet att han tydligen kan sin läxa.

Nu går han över i ett lugnare, akustiskt parti. Han spelar 'Mother Earth' på sin orgel. En låt jag bara känner igen vagt. Det är i alla fall helt makalöst. Young har fortfarande rösten kvar efter 40 år. Den där rösten som sliter i mitt hjärta varje gång jag hör den. Den har ingen like i populärmusiken idag, och har väl heller aldrig haft. Hade jag bara fått höra Neil Youngs röst på festivalen i år så hade jag ändå varit nöjd.

Sedan följer 'Heart of Gold', 'Unknown Legend" och 'Needle & The Damage Done'. Alla i publiken kan dessa. 'Old Man' är det också många som kan, vilket förvånar mig. Låten blir det akustiska partiets höjdpunkt. 'Heart of Gold' får ursäkta.

Nu känner herr Young att publiken fått tillräckligt med finkänslighet och lågmäldhet för kvällen. Någon hänger på honom den svarta Les Paulen, och så igång med rockandet igen.

Det som följer kan inte beskivas rättvist av mig, det får någon annan göra. Dels för att jag inte vet vad låtarna heter, dels för att jag inte finner de rätta orden. Neil Young, 62 år gammal, hoppar runt på scen och slår på gitarren, skapar oljud. Drar solo efter solo. Han rockar skiten ur oss alla helt enkelt. Men samtidigt har han tid att sjunga, vilket han gör som en gud. "No Hidden Path", från senaste Chrome Dreams II, sträcks ut till drygt tjugo minuter. Och det blir aldrig tråkigt. Det blir aldrig rockigt pretentiöst. Precis som med My Bloody Valentines "You Made Me Realise" för mindre än en timme sen är jag fullt intresserad under hela låten.

Här visar också Young, precis som Radiohead gjorde två kvällar innan, hur överväldigande ljudet är på scen Orange. Aldrig för starkt, bara mäktigt.

När Neil Young avslutar "No Hidden Path" med att sjunga orden 'Ocean sky, sea of blue, let the sun wash over you', för att sedan gå av scen, är jag helt mörbultat, slagen gul och blå. Game over. Mr. Young har vunnit på knock out, ropas det ut i högtalarna. Jag vet inte om jag någonsin kommer att återhämta mig. Aldrig trodde jag att man kunde bli så här utmattad av musik. Men det gick visst.

Men inte är det väl slut, va? Nej nej, det kommer mer. Young med musiker kliver in på scenen igen. Dags för extranummer. På sin Les Paul börjar den 62-årige kanadensaren spela en låt som jag känner igen. Men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är för något. Det är först vid tredje textraden, "And though the news was rather sad.", som jag inser att det är Beatles' "A Day in the Life". Han har gjort sin egen tolkning av låten på sin senaste turné, och nu har turen kommit till Roskildefestivalens besökare att få höra spektaklet.

En cover på "A Day in the Life" är inte lite vågad. Det är helt omöjligt att återskapa låten i sin originalform, ens om man har en galen orkester på hundra man till sitt förfogande. Och att göra en egen tolkning slutar oftast i ren katastrof.
Men Young överträffar nästan originalet. I den andra orkester-freak-outen slår han våldsamt på gitarren igen. Fast nu är det på något vis annorlunda. När han riktar sin svarta Les Paul mot publiken, samtidigt som han tömmer den på feedback, slår av strängar och, mitt i allt det underbara kaoset, sjunger Lennons ordlösa melodi, känns det som om han alldeles snart kommer ramla ner och dö. Detta är hans sista ord, en sista gärning.

Om ni har läst vad jag skrivit om Radioheads och My Bloody Valentines konserter här på Roskilde förstår ni att det har varit de största konsertögonblicken i mitt liv. Glöm de två, Neil Young var ännu bättre.

Folk drömmer ofta om det omöjliga, det ouppnåeliga. Jag brukade drömma om en lyckad cover på "A Day in the Life". Så på ett sätt gick mina drömmar i uppfyllelse under Neil Youngs Roskildekonsert. Det var makalöst bra. Bandet spelade fantastiskt. Och Young var helt och hållet galen. Man undrar ju vad han käkar till frukost.

Raveonettes @ Arena, 24.00 / Liars @ Pavilion, 24.00

Raveonettes - tråkiga


Liars - energiska

Danska Raveonettes brukar ofta jämföras med de skotska åttiotalslegenderna Jesus & Mary Chain. Samma associationer, samma influenser, samma sortsrockminimalistiska ljudbild. Dessutom ser sångaren Sune Rose Wagner ut som den förlorade, tredje Reid-brodern. Han som inte fick vara med i Jesus & Mary Chain för att han var för liten.

När jag ser danskarna på den stora Arenascenen känns dock JAMC långt borta.  Visst, ackordgångar och rytmmönster har snotts fritt både från skottarna och andra band från den tiden. Men Raveonettes saknar helt energin och originaliteten. Medan 'Mary Chain' använde sig av suggestiva (o)ljud och ytterst få ackord för att skapa en så ärlig musik som möjligt, så använder Raveonettes samma metoder för att gömma sig. Precis som hos Suicide tio år tidigare låg JAMC's texter helt blottade i förgrunden, öppna för tolkning. Mer ärligt kan det inte bli. Men texterna som Sune Rose Wagner får ur sig ligger säkra bakom en ganska uttjatad ljudbild. Det är många som gör så här nuförtiden. The Mary Onettes. Scarlett Johansson på sin debutskiva. Mest är det väl för att de växte upp och avgudade Jesus & Mary Chain. Scarlett har till och med gästat Jesus & Mary Chain på scen och sjungit med i bandets klassiker "Just Like Honey".

Ett band som däremot tagit influenserna åt rätt håll är amerikanska Liars, sedan några år tillbaka baserade i Berlin. De har Jesus & Mary Chains intensitet och känsla för rundgång. De är också kaotiska. Men framförallt kan de skriva poplåtar på oförglömliga samma sätt som bröderna Jim och William Reed kunde. Det kan inte Raveonettes.

När jag såg Liars sent förra året på Debaser var det omelodiöst och migränframkallande. Den lilla lokalen passade inte bandet. Nu när bandet står på Pavilion-scenen (som må vara Roskildes minsta, men större än Debaser) är de mycket bättre än sist. De bjuder på en mycket ambient och avslappnad version av "Let's Wrestle Mt. Heart Attack" från 2006 års utmärkta Drum's Not Dead. "Plaster Casts of Everything" får alla att hoppa omkring av entusiasm. Men framför allt så är det "The Other Side of Mt. Heart Attack" som gör intryck på mig.
På skiva är det en vacker kärleksballad, verkligen i stil med JAMC. På Debaser blev det en falsksjungen och slarvig mardröm. Här på Roskilde blir det dock den vackra godnattvisa den alltid varit. Angus Andrew sjunger för en gångs skull helt rent.

Efter en timmes godnattsaga säger Liars godnatt. Sagan de har läst handlar om hur man tar vara på en musikalisk influens.

No Age @ Pavilion, 02.00


PunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrock
PunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrock
PunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrock
PunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrock
PunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrock
PunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrockPunkrock




- Dag Tre, Roskildefestivalen 2008


Och så var det slut. Fine. End. Inget mer. Inget mer Roskilde. För i år, i alla fall. Det har varit makalöst kul. Säkert 10, 12 konserter, varav 6 eller 7 bland de bästa liveshower jag sett.
Fantastiskt väder, en ständig sol. Resan var trevlig. Inget gick fel, allt funkade perfekt.
Om jag har tur är jag i Slottsskogen mellan sjunde och nionde augusti och går på Way Out West. Men det är inget jag kan lova.

Nu tar jag en liten paus. Hela Roskildebloggandet har varit påfrestande. Ett ständigt skrivande, redigerande, skickande mellan datorer, och så vidare.
Men jag skiver ju hela tiden.  I framtiden blir det nog några recensioner, en del YouTube-videos, texter om film och poesi. Och min egen musik! Det blir kul. Vänta bara.