Lystring! De galna

Hotellrum nummer 53
När jag vaknar på hotellrummet är jag väldigt pirrig. Jag kan fortfarande inte tro att jag ska få se My Bloody Valentine på scen om mindre än tolv timmar. Denna nervositet sitter i under hela dagen. Fast den går i perioder. Som mest förväntansfull inför konserten är jag när jag inte ser något band och det är tyst utanför mitt huvud. Då sätter tankarna i gång. "...Tänk om de spelar 'Paint a Rainbow'... Eller kanske 'Drive it All Over Me'... 'Come in Alone', då? Kör de den?"

Mamar Kassey @ Astoria, 16.00

Jag är i Astoriatältet för dagens första konsert. Lokalen är halvfull sådär vid fyra på eftermiddagen.

In på scenen träder fem afrikanska män. De är klädda i stora, vita dräkter. Kanske är det folkdräkter av något slag.

Dessa fem män är från Niger och medlemmar i gruppen Mamar Kassey. Under den timmeslånga konserten spelar de en jazzig världsmusik, med tydliga afrikanska rötter.

Det är väldigt varmt inne i tälten och jag är inte riktigt på humör för denna typ av musik just för tillfället, men ändå känner jag mig tvungen att röra mig i takt till musiken. Om inte av rytmen i själva musiken, så avgruppledaren Yacouba Momonuis ständiga leende. Han strålar av glädje, men inte på det sättet som innebär att man hoppar runt på scen och jublar. Nej, Momouni står med världens största smil och sjunger till oss. Och på så sätt sprider han sin glädje vidare.

I Mamar Kasseys värld handlar det inte bara om musiken, utan att få människor att må bra.

Efter tio minuter kommer två kvinnliga dansöser in på scen.Till musiken framför de en underlig dans som inte liknar något jag sett tidigare. Emellanåt sjunger de två backupsång. I dessa stunder är Mamar Kassey som allra bäst; när de kan förflytta dig till andra platser i tanken, få dig att glömma alla väggar omkring dig, såväl mentala som fysiska.

Något jag sett flera gånger under konserter här på festivalen är band som tappar energin mot slutet. I Astoriatältet vid fem på eftermiddagen är det tvärt om. Jag tappar energin, och med det också en del av intresset. Dessutom håller inte de sista tre låtarna samma kvalitet som de sju, åtta som spelats innan.

När jag går mot tältutgången märker jag att i stort sett alla jag möter har leenden på läpparna. De verkar glada, lyckliga. På gott humör efter en konsert i glädjens tecken. Mission completed, Mamar Kassey.

Solomon Burke @ Arena, 19.00

Där sitter han på sin kungatron, Solomon Burke. Den gamle soullegenden. Han har varit med sen sextiotalet, med drygt trettio skivor bakom sig. Vid det här laget har Solomon skaffat sig 21 barn. Och hela 83 barnbarn! Eller som han säger det själv: "A collection of 83 grandchildren." Det är tydligen en samling.



Denna kväll spelar Solomon och hans tiomannaband endast covers. Bara. De gör Otis Reddings "(Sitting on) The Dock of the Bay", Little Richards "Tutti Frutti", Chuck Berrys "Johnny B. Goode". Några verkligen klassiska nummer.
Till en början är det rätt trevligt, dels för att det är otroligt starka covers som alla i publiken sjunger med i, och dels för att bandet är grymt.



Men efter en sisådär sex, sju låtar, då jag inser att "the king of rock'n'soul" bara kommer spela sina gamla favoritlåtar, med i stort sett samma ackordgångar, så tröttnar jag. Det spelar ingen roll hur mycket publiken än jublar och sjunger med, hur mycket Solomon Burke säger att han älskar oss alla eller hur förbaskat bra bandet spelar. Vill jag lyssna på de låtar som spelas så väljer jag mycket hellre originalen.


My Bloody Valentine @ Arena, 21.00

Det var inte så högt ändå, va? Även fast jag ser en del som sätter händerna för öronen under oljudskavalkaden på slutet (mer om det senare), så är det ingen som rusar bort från Arenascenen med blod rinnandes ur öronen, som legenden säger att folk gjorde på de tidiga MBV-spelningarna. Visst, Roskildeledningen har säkert sagt till bandet att sänka ljudnivån lite. Utrustad med ett par ordentliga öronproppar är det därför en trivsam tillställning.

Någon i publiken måste antingen ha lyckats lägga vantarna på My Bloody Valentines setlista för dagen eller besitta en stark inituitiv förmåga. En halvtimme innan irländarna drar igång skriker han nämligen ut melodin till "I Only Said", en låt från 1991 års Loveless. Och visst är det den bandet inleder med. Just melodin är ett genidrag, enkel fullständigt briljant. Det enda problemet jag har med "I Only Said" är att slutet pågår alltför länge, vilket är ännu tydligare live.

Sedan startar en shoegaze-hitparad utan dess like; "Only Shallow", "Thorn", "Come in Alone", "Sueisfine", "When You Sleep", "Blown A Wish", "Slow", "(When You Wake) You're Still in a Dream", "To Here Knows When", "Lose My Breath". Det bästa är att det inte bara är material från mästerverket Loveless, utan setlistan är utspridd över hela deras karriär. Anledningen till att jag främst nämner Loveless-låtar är helt enkelt för att det är den MBV-skivan jag lyssnat på mest.

Många låtar överträffar dessutom originalen. "Slow" är mycket kraftfullare än på skiva. Särskilt refrängen.

Vid många tillfällen blir jag rejält överraskad; eftersom MBV på skiva hade som vana att lägga sången lågt i ljudbilden och eftersom Kevin Shields och Belinda Butchers röster är mycket lika varandra, så har jag fått bygga mig en egen uppfattning själv om vem som sjunger vad. Och därför blir jag ställd när Shields börjar sjunga "Thorn", istället för Belinda Butcher, som jag trodde sjöng den låten. "Thorn" är också en sådan låt som fullständigt sopar banan med den inspelade versionen. "Out of this world", skulle någon amerikan sagt.

Men inget, INGET, kommer ens i närheten av det monster till popsång som får avsluta My Bloody Valentines set. Under bandets glansdagar i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet hade de som vana att avsluta sina konserter med en ytterst speciellt version av "You Made Me Realise", titelspåret från en lysande EP som släpptes 1988. I låten finns ett parti på kanske 30 sekunder där "stämningen" byggs upp inför refrängen av rent oljud. Live sträcktes de där 30 sekunderna ut till allt mellan 5 och 50 (!) minuter.
Denna tradtition finns kvar när irländarna nu återförenas. Jag kan inte beskiva glädjen som bubblar upp inombords när jag märker att nästa låt är "You Made Me Realise". Om man glömmer oljudsdelen är det en sagolik poplåt som jag med största säkerhet återkommer till senare här på bloggen.

Som med alla sådana 'sagolika poplåtar' ("Be My Baby", "I Love Perth", "Academy Fight Song", "God Only Knows", m.m) så känns allt med den så självklart. Melodin hade inte kunnat vara på något annat sätt, ackorden är som gjorda för att bindas till varandra. Och sången är perfekt.

På samma sätt känns det live. För mig är det inte på något vis underligt eller ens ovanligt att My Bloody Valentine står och dödar sinaförstärkare med väggar av distat oljud i nästan en halvtimme. Det känns närmast som en självklarhet.

Kanske är det just därför  "You Made Me Realise" är så oerhört vacker. Inget i mittliv fram till det ögonblicket kan liknas med "You Made Me Realise" live på Roskildefestivalen 2008. Allt bleknar och ruttnar bort i jämförelse.

För mig blir det allt tydligare att det enda sättet att beskiva starka musikaliska upplevelser som denna är att använda sig av naturfenomen som metaforer. Kaoset i "You Made Me Realise" känns som en jordbävning (alternativt ett åskväder), omringat av två isiga vinterstormar. Jag tycker lite synd om trummisen Colm McOscoig. Han slår på trummorna som aldrig förr under "You Made Me Realise", men han hörs bara lågt i bakgrunden. Som ett fallande löv i den blåsiga och regniga julinatten. Eller är det ett hus som åskan river ner?

Jag kommer aldrig mer bli mitt gamla jag efter ikväll. Allt har förändrats. Allt är annorlunda nu. Jag kommer att återgå till det normala livet, men med vetskapen om något riktigt stort. Kanske har jag äntligen förstått musik fullt ut.

Neil Young @ Orange, ca. 22.40 (ursprunglig starttid 21.30, dock försenad med ungefär 30 minuter)

Efter 80 fantastiska minuter med My Bloody Valentine springer jag i full fart över hela festivalområdet bort till Orange-scenen för att se Neil Young. När jag kommer har han precis avslutat den första 'delen' av konserten på sex, sju låtar, där han visat upp sina breda kunskaper i hur man bäst rockar sönder en publik på över 50 000 åskådare. Jag hör på jublet att han tydligen kan sin läxa.

Nu går han över i ett lugnare, akustiskt parti. Han spelar 'Mother Earth' på sin orgel. En låt jag bara känner igen vagt. Det är i alla fall helt makalöst. Young har fortfarande rösten kvar efter 40 år. Den där rösten som sliter i mitt hjärta varje gång jag hör den. Den har ingen like i populärmusiken idag, och har väl heller aldrig haft. Hade jag bara fått höra Neil Youngs röst på festivalen i år så hade jag ändå varit nöjd.

Sedan följer 'Heart of Gold', 'Unknown Legend" och 'Needle & The Damage Done'. Alla i publiken kan dessa. 'Old Man' är det också många som kan, vilket förvånar mig. Låten blir det akustiska partiets höjdpunkt. 'Heart of Gold' får ursäkta.

Nu känner herr Young att publiken fått tillräckligt med finkänslighet och lågmäldhet för kvällen. Någon hänger på honom den svarta Les Paulen, och så igång med rockandet igen.

Det som följer kan inte beskivas rättvist av mig, det får någon annan göra. Dels för att jag inte vet vad låtarna heter, dels för att jag inte finner de rätta orden. Neil Young, 62 år gammal, hoppar runt på scen och slår på gitarren, skapar oljud. Drar solo efter solo. Han rockar skiten ur oss alla helt enkelt. Men samtidigt har han tid att sjunga, vilket han gör som en gud. "No Hidden Path", från senaste Chrome Dreams II, sträcks ut till drygt tjugo minuter. Och det blir aldrig tråkigt. Det blir aldrig rockigt pretentiöst. Precis som med My Bloody Valentines "You Made Me Realise" för mindre än en timme sen är jag fullt intresserad under hela låten.

Här visar också Young, precis som Radiohead gjorde två kvällar innan, hur överväldigande ljudet är på scen Orange. Aldrig för starkt, bara mäktigt.

När Neil Young avslutar "No Hidden Path" med att sjunga orden 'Ocean sky, sea of blue, let the sun wash over you', för att sedan gå av scen, är jag helt mörbultat, slagen gul och blå. Game over. Mr. Young har vunnit på knock out, ropas det ut i högtalarna. Jag vet inte om jag någonsin kommer att återhämta mig. Aldrig trodde jag att man kunde bli så här utmattad av musik. Men det gick visst.

Men inte är det väl slut, va? Nej nej, det kommer mer. Young med musiker kliver in på scenen igen. Dags för extranummer. På sin Les Paul börjar den 62-årige kanadensaren spela en låt som jag känner igen. Men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är för något. Det är först vid tredje textraden, "And though the news was rather sad.", som jag inser att det är Beatles' "A Day in the Life". Han har gjort sin egen tolkning av låten på sin senaste turné, och nu har turen kommit till Roskildefestivalens besökare att få höra spektaklet.

En cover på "A Day in the Life" är inte lite vågad. Det är helt omöjligt att återskapa låten i sin originalform, ens om man har en galen orkester på hundra man till sitt förfogande. Och att göra en egen tolkning slutar oftast i ren katastrof.
Men Young överträffar nästan originalet. I den andra orkester-freak-outen slår han våldsamt på gitarren igen. Fast nu är det på något vis annorlunda. När han riktar sin svarta Les Paul mot publiken, samtidigt som han tömmer den på feedback, slår av strängar och, mitt i allt det underbara kaoset, sjunger Lennons ordlösa melodi, känns det som om han alldeles snart kommer ramla ner och dö. Detta är hans sista ord, en sista gärning.

Om ni har läst vad jag skrivit om Radioheads och My Bloody Valentines konserter här på Roskilde förstår ni att det har varit de största konsertögonblicken i mitt liv. Glöm de två, Neil Young var ännu bättre.

Folk drömmer ofta om det omöjliga, det ouppnåeliga. Jag brukade drömma om en lyckad cover på "A Day in the Life". Så på ett sätt gick mina drömmar i uppfyllelse under Neil Youngs Roskildekonsert. Det var makalöst bra. Bandet spelade fantastiskt. Och Young var helt och hållet galen. Man undrar ju vad han käkar till frukost.

Raveonettes @ Arena, 24.00 / Liars @ Pavilion, 24.00

Raveonettes - tråkiga


Liars - energiska

Danska Raveonettes brukar ofta jämföras med de skotska åttiotalslegenderna Jesus & Mary Chain. Samma associationer, samma influenser, samma sortsrockminimalistiska ljudbild. Dessutom ser sångaren Sune Rose Wagner ut som den förlorade, tredje Reid-brodern. Han som inte fick vara med i Jesus & Mary Chain för att han var för liten.

När jag ser danskarna på den stora Arenascenen känns dock JAMC långt borta.  Visst, ackordgångar och rytmmönster har snotts fritt både från skottarna och andra band från den tiden. Men Raveonettes saknar helt energin och originaliteten. Medan 'Mary Chain' använde sig av suggestiva (o)ljud och ytterst få ackord för att skapa en så ärlig musik som möjligt, så använder Raveonettes samma metoder för att gömma sig. Precis som hos Suicide tio år tidigare låg JAMC's texter helt blottade i förgrunden, öppna för tolkning. Mer ärligt kan det inte bli. Men texterna som Sune Rose Wagner får ur sig ligger säkra bakom en ganska uttjatad ljudbild. Det är många som gör så här nuförtiden. The Mary Onettes. Scarlett Johansson på sin debutskiva. Mest är det väl för att de växte upp och avgudade Jesus & Mary Chain. Scarlett har till och med gästat Jesus & Mary Chain på scen och sjungit med i bandets klassiker "Just Like Honey".

Ett band som däremot tagit influenserna åt rätt håll är amerikanska Liars, sedan några år tillbaka baserade i Berlin. De har Jesus & Mary Chains intensitet och känsla för rundgång. De är också kaotiska. Men framförallt kan de skriva poplåtar på oförglömliga samma sätt som bröderna Jim och William Reed kunde. Det kan inte Raveonettes.

När jag såg Liars sent förra året på Debaser var det omelodiöst och migränframkallande. Den lilla lokalen passade inte bandet. Nu när bandet står på Pavilion-scenen (som må vara Roskildes minsta, men större än Debaser) är de mycket bättre än sist. De bjuder på en mycket ambient och avslappnad version av "Let's Wrestle Mt. Heart Attack" från 2006 års utmärkta Drum's Not Dead. "Plaster Casts of Everything" får alla att hoppa omkring av entusiasm. Men framför allt så är det "The Other Side of Mt. Heart Attack" som gör intryck på mig.
På skiva är det en vacker kärleksballad, verkligen i stil med JAMC. På Debaser blev det en falsksjungen och slarvig mardröm. Här på Roskilde blir det dock den vackra godnattvisa den alltid varit. Angus Andrew sjunger för en gångs skull helt rent.

Efter en timmes godnattsaga säger Liars godnatt. Sagan de har läst handlar om hur man tar vara på en musikalisk influens.

Solen sken mot oss hela dagen. Kunde det bli bättre än så här?, frågade jag mig. Antagligen inte, svarade solen.

Hej, Sol.


Band of Horses @ Arena, 16.00

Att jag är en halvtimme sen till Band of Horses Arena-spelning gör inte så mycket. När man kommer in mitt i en låt som "The Funeral" så fastnar uppmärksamheten direkt. Efter detta gör Seattle-bandet, som har två skivor i ryggen, allt för att hålla den uppmärksamheten uppe. Med låtar som"Ode to the LRC" och "No One's Gonna Love You" sparar man inte direkt på krutet.

Men snart känns det som de snygga låtarna tagit slut. Sångaren Ben Bridwell, för dagen i pannband och svarta solglasögon, hamnar framför lapsteelen. Jag får känslan av att han och bandet tappar något på vägen dit.

Det som håller uppe dessa lite sämre nummer är Bridwells röst, ännu vackrare live än på skiva. Här hör man tydligt att han är bandets kärna; utan Ben Bridwell skulle inte Band of Horses fungera.

Det ska sägas att Band of Horses denna dag sannerligen har med sig publiken. När Bridwell tar en klunk öl utbryter ett stort jubel, och mellan låtarna är det som om bandet och publiken tyst konverserar med varandra.

Mot slutet plockar bandet fram en del starka låtar igen, samtidigt som publiken är helt med på noterna. I slutnumret ”Monsters” blir det som allra bäst; här läggs bandets tråkiga indierock-sidor åt sidan för att göra plats åt en countryrock värdig CCR eller Neil Youngs Crazy Horse.




Det är så här Band of Horses ska låta. Inte som ”your average O.C. band”.

Samtidigt finns också en själfullhet, lite soulkänsla, i de sista numren. Och visst ser Ben Bridwell ut lite som en indierockerns Stevie Wonder när han, med typiskt Wonderska svarta solbrillor, skakar och snurrar huvudet när han sjunger på äkta Wonder-maner.

Vieux Farka Touré @ Odeon, 18.00

Vad kallar man någon som är från Mali, egentligen? Är personen 'malian', eller kanske 'malinesisk'? Eller möjligen 'malier'? Och vad heter språket man talar i Mali? Malinesiska? Ända sedan Vieux Farka Tourés lysande spelning på festivalen har jag frågat ett dussintal välutbildade människor om detta, och alla har svarat mig med ett blankt ansikte.





Men det där är av mindre betydelse. Desto viktigare är Vieux Farka Touré själv, denna häpnandsväckande musiker från Mali, och de fyra andra bandmedlemmarna. De samlar influenser från världens alla hörn, men har ändå ett fast grepp om sin varma hemkontinent. Musiken går inte riktigt att sätta in i ett fack eller genrebestämma, för en gångs skull. Skönt. Bara musiken och lyssnaren, inga onödiga regler eller någon ordning. 



Heja Island!

Vieux, som är son till hyllade Ali Farka Touré, har inte den största publiken till sitt förfogande, så här på fredagseftermiddagen. Han lyckas ändå få i gång ett groove, både på scen och i publiken. Basisten är den absolut bästa jag sett. Hans basgångar är det dansande, julpyntade skelettet i bandets polyrytmiska musikkropp. Det är framförallt basspelet som får mig att tänka på Talking Heads; i de stunderna Heads-sångaren David Byrne och de andra är på väg att spåra ur totalt, men på något sätt håller sig kvar. 
Jag kan också förstå hur denna 'typ' av afrikansk musik influerade krautrocken på sjuttiotalet; upprepade ackordföljder, ett hypnotiskt groove av ett funkigt trumspel och slingrande basslingor som går in i varandra.


Trummis


Basist

Det är en rätt igenom briljant konsert. Alla i bandet bjuder verkligen på sig själva; vi får till och med se lite dans. Och mot slutet går basisten och gitarristen upp bredvid Vieux Farka Touré, och sedan ställer sig de tre längst framme på scen i ett led. Det är ett gäng musiker som har otroligt kul på scen. Just då är det som allra bäst; gränserna mellan rytm och melodi, mellan dans och musik och mellan scen och publik suddas ut. Hela Odéon-scenen blir en blandning av färg, ljud och konstant rörelse.





När jag vid halv fyra på eftermiddagen satte mig inne i Odéon-tältet, som då var tomt så när som på ett tiotal människor, hade jag inga förväntningar på den där Touré-killen från Mali som jag hade hört talas om. De konserterna är de allra bästa; när artisten/bandet kan få överraska, förvåna. Detta var en sådan konsert.

Kings of Leon @ Orange, 19.00




Såg väldigt lite av Kings of Leon, men däremot tog jag en del bilder. Här:




Hmm....




och...



En hals! Titta!


Sunburned Hand of the Man @ Astoria, 20.00

Taket inne i Astoria-tältet


Besökare på Roskildefestivalen 2008, möt Sunburned Hand of the Man.

På sina konserter gör de allt som oftast en helimproviserad show. De spelar på leksaksinstrument, gör konstiga (o)ljud som kan ge dig huvudvärk, skapar galna röster och visar obskyra Ira Cohen-filmer när de spelar live.. Medlemmarna gillar att slå på grenar, hoppa runt, vira in sig istora foliebitar, sådana grejer. Och ibland vet jag inte riktigt vad de gör.

En hockeyklubba? En gitarrhals, kanske?




Egentligen är Sunburned Hand of the Man ett psychfolkigt musikkollektiv från Massachusetts, och har släppt åtminstone 40 olika skivor på LP, CD och sjutummare sedan starten 1997. Jag säger åtminstone, för de 40 skivläppen är vad jag känner till.

Jag ser bara en dryg halvtimme av bandets konsert i det vackra Astoria-tältet. Under denna tid upphör de aldrig att förvåna och överrumpla mig. Det är bara underligt, rätt igenom. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Borde dessa människor söka hjälp på sjukhem, eller hyllas som genier?

Beck Hansen till vänster, va?


Mogwai @ Arena, 21.00

Glasgowbandet Mogwai har egentligen ingen frontman. Detta har gett både journalister och Roskildefestivalens kameramän en del problem. Särskilt kameramännen. Vem ska de filma mest? De verkar ha beslutat sig för att basist/gitarristen Stuart Brathwhite är frontman. Eller så är det för att han bär en svart Public Enemy T-shirt på Arena-scenen som de har valt att filma honom mycket mer än de andra bandmedlemmarna. Tur är väl det, tänker jag, för då får jag gott om tid att fånga Brathwhites ursnygga T-shirt på bild.

Förutom den där tröjan är det inte mycket i Mogwai som sticker ut, får någon att höja på ögonbrynen. Hade jag inte vetat att de var medlemmar i ett rockband så hade jag säkert ha misstagit Brathwhite och de andra för fem universitetsstudenter, med extrajobb som skivbutiksbiträden.

Men så fort de fem börjar spela på sina instrument märker man att detta inte är ett gäng anonyma popsnören. Nej, Mogwai gör grandios musik, på det sättet som får en att känna närvaron av något mörkt och ont.
Denna kväll spelar de inget jag känner igen. Men det spelar ingen roll; ska jag vara helt ärlig låter många av Mogwais låtar likadant. Det samma gäller deras skivor. Inom den genre som kallas post-rock är utrymmet litet att göra något nyskapande eller annorlunda.

Mogwai är på topp i kväll; ljudet är starkt, melodierna är vackrare än vanligt och bandmedlemmarna verkar glada över att vara tillbaka på dansk festivalmark. Och kärleken är ömsesidig; Arena-scenen är fullproppad. Men trots detta blir Mogwais spelning en hyfsat intim tillställning.

När de har spelat tre, fyre låtar går Mogwai in i ett lugnare parti. Då är det som om publiken för första gången ”tillåts” släppa på koncentrationen och intresset. Vi får fokusera på något annat ett tag. Jag driver iväg från musiken, ser mig omkring i lokalen... och blir totalt överrumplad när bandet för första gången slår på maxvolym och drar i gång ett av deras helvetesklimax, större och mäktigare än någonsin tidigare.
Allt går på full gas, och alla åskådande kan bara stirra på figurerna på scen och fascineras av vad som händer. Låten, ”Like Herod” får jag veta att den heter i efterhand, har jag aldrig hört förut. Bandet tillåter den pendla mellan melankoliskt lugn och stormigt klimax i upp emot 20 minuter. Luften är elektrisk när Mogwai efter det sista av fyra utbrott lägger ifrån sig sina instrument på scengolvet och går av scen. Det har knappt gått 55 minuter.

Just detta som ”Like Herod” exemplifierar är vad som gör Mogwai så intressanta; i sina bästa stunder kan de skapa en närmast strömförande musik. Till skillnad från andra post-rockare (tillika bristande Mogwai-kopior) som Mono eller Explosions in the Sky kan de ta sin musik ytterligare ett snäpp och nå höjder som skrämmer övriga.

Hade My Bloody Valentine varit från kyliga Skottlandistället för Irland och saktat ner det hela en aning, då hade de låtit precis som Mogwai gör ikväll, den 4 juli 2008 på Roskildefestivalens Arena-scen.

Grinderman @ Orange, 22.30

Det var en gång fyra stora, läskiga män, som tillsammans spelade i bandet Grinderman.

Den ena, Martyn P. Casey hade stora solbrillor och såg tuff ut. Han spelade bas, men också gitarr ibland när det behövdes. När han gick på gatorna i staden brukade folk titta konstigt på honom, som om han var märklig på något sätt.

Den andra mannen, Jim Sclavunos, var ännu tuffare och hade ett stort skägg också. Så fort han hamrade på sina trummor började det att åska, vilket fick folk att undra. När han gick på gatan så ryggade folk tillbaka; med sitt skägg och tuffa utseende skrämde han alla.

Warren Ellis hette den tredje mannen. Förutom att spela på en massa underliga stråkinstrument så kunde han göra konstiga oljud och bidra med sin mullriga stämma. Hans skägg var ännu större, och lite grått dessutom, så han såg ut som en viking, tyckte många. När folk mötte honom på stadens gator brukade de långsamt gå därifrån. Men det fick inte märkas; då kanske Warren Ellis kom och åt upp dig.

Men störst och läskigast av alla var Nick Cave. Han hade skippat skägget, men hans mustasch fick honom att likna en farlig valross. Eller möjligvis som Harry Potters Uncle Vernon, minus trettio kilo och den råbrittiska dialekten. I australiensisk tappning.

Alla var jätterädda för Nick Cave. Det ryktades om att han hade ätit upp tre musikkritiker på en gång, sedan de kritiserat hans första Birthday Party-skiva. Nick Cave hade en grötig, kraftfull stämma som fick huden att vända ut på sig själv som fort man hörde den. Och inte nog med det; ur sin gamla gitarr kunde han få ur vilka oljud som helst. E av de ytterst få människor som kommit hem levande från en Grinderman-konsert har med lättad röst konstaterat "Tack och lov att han skippade oljudet. Annars skulle jag inte leva idag."

Många tror att Grinderman en dag kommer att sluka världen. Vi får alla be för att detta inte inträffar, och att vi kan leva vidare som vanligt.

Slut



P.S. Här får ni lite bilder till sagan!



















Goldfrapp @ Arena, 23.30

Sextio minuters svettiga beats, snygga arrangemang, ambitiös instrumentation, kraftfulla låtar och en rosaklädd Alison Goldfrapp. Hey, hey. Calm down. Det var riktigt bra, synd bara att jag var så trött i benen. Kunde knappt stå upp. Och sen kunde jag ju inga låtar, så det var svårt att sjunga med i de där 'nu-ska-alla-i-publiken-sjunga-med-för-alla-kan-ju-den-här'-låtarna.




Trevlig avrundning på dagen. Som varit helt otrolig. Åtta timmars musikaliskt bombardemang. Upp med den vita flaggan. War's over. Godnatt.

Jag älskar att åka tåg. Har alltid gjort. Det är något med den lugnande tystnaden, den sövande atmosfären och den känsla  av frihet och äventyr som framkallas av att röra sig framåt i hög hastighet. Men på ”Pågatåget” mellan Gärsnäs och Köpenhamn i morse kändes det inte som jag var på väg ut i något stort äventyr. Mer som en sömnig resa, vilket det kanske var. Ungefär halvvägs till Malmö klev fyra trötta, skånska småungar som alla smaskade på varsin fruktklubba. Någonstans inom mig vaknade den där neurotikern som släpps fram ibland. Jag försökte somna om igen.

Efter tåg och taxi flera gånger om var vi slutligen utanför festivalområdet. Eftersom det är första festivalbesöket hade vi inte tänkt på att det var lågn kö vid ingången. Där stod vi och väntade säkert en och en halv timme. Under den tiden spelade både Duffy och Teitur. Men det gjorde inget att vi missade det; i kön träffade vi två göteborgare som vi pratade musik och festivaler med.

MGMT @ Odeon, 19.30

Jag hinner till Odeon-scenen precis i tid för att se MGMT sparka igång med ”Of Moons, Birds & Monsters”. Det är en grandios syn som tar lite tid att vänja sig vid. Brooklyn-duon är i livesättning förstärkt av tre ytterligare musiker, och det märks direkt vilket skillnad detta gör, rent dynamiskt. Bandet tillåts verkligen ta ut svängarna i de kraftfulla låtarna, som i ”Electric Feel”, vilket tillsammans med ”The Handshake” är konsertens höjdpunkter. I dessa nummer är MGMT som bäst. De lyckas bygga vidare på materialet på debuten Oracular Spectacular, och det låter helt fantastiskt.

Men låtarna som kräver mer finkänslighet och finess blir rent utsagt tama på denna stora scen. ”Pieces of What” är inte kul att lyssna på, då den är ännu mer ihålig än på debutskivan. MGMT rycker dock upp sig på slutet, med låtar som semi-hitten ”Time to Pretend” och med ett långt, psykedeliskt jam.

Ändå slutar det hela på en låg punkt; avslutande ”Kids”  blir tråkig och långrandig, och jag går innan låten är slut.

Lovande, men inte utan brister.

Radiohead @ Orange, 22.00

De som säger att Radiohead inte kan utöva publikfrieri, de ljuger.

Under ”Paranoid Android” lyses scenen upp i blått, vitt, rött och en massa andra färger på ett sätt jag aldrig sett förut. Det går bara med att likna med ett fyrverkeri. De hundratals orgelpipeliknande rör som hänger från taket blixtrar i rött. Bakom dessa finns skärmar som visar bandmedlemmarna från sex olika kameravinklar.

Skärmarna finns även i storlek massiv storbilds-TV på sidorna av scenen. De är konstverk i sig; under de allra mest intensiva konsertögonblicken kompletterar de bandets musik på ett aldeles utmärkt sätt. Ibland bryter häftiga effekter in i bilderna och bandmedlemmarna blir bara otydliga skuggor på skärmarna, och det visuella kaoset får ta över och dansa tillsammans med ”Jigsaw Falling Into Place”, ”The National Anthem”, ”My Iron Lung”.

Jag står någonstans på festivalområdet, en bit från scenen, när jag hör en enorm våg av applåder. Radiohead kommer in på scen. Någonstans startar ett tvistat, smutsigt beat. Jag kan höra publiken klappa med i rytmen. Ja, det är ”15 Step”. Det blir en bra öppningslåt. Bandet känns piggt och aktivt redan i första låten.

Sedan följer några sega nummer. ”Nude” är inte lika himmelsk som på skiva och ”There there” får aldrig upp farten. ”All I Need” må vara bättre i liveform när baslinjen blir mer lättsmält i Colin Greenwoods händer, men crescendot känns lite tomt.

Sedan får dock Thom Yorke, Jonny Greenwood och de andra upp ångan. ”Pyramid Song”. ”Arpeggi”. ”The Gloaming”, som är rent utsagt gudomlisk. När den kickas igång av Phil Selways energiska trumspel och Colin Greenwoods retro-funkiga baslinje är det bara att bocka och buga. Och sedan tar Oxfordgrabbarna över fullständigt.

Efter detta har jag ingen riktigt uppfattning i vilken ordning låtarna spelas.

”Everything In Its Right Place” känns i hela kroppen, in till minsta cell. ”Idioteque” får en stor del av publiken att röra på fötterna ordentligt. ”Dollars & Cents” är oemotståndligt jazzig och ”My Iron lung” har jag aldrig hört en bättre version av. ”Bodysnatchers” blir Velvet Underground-oljud i slutet, men det är det vackraste oljud som någonsin studsat mot de gröna, danska kullarna. Värt att notera i efterhand är att detta var det enda tillfället som ljudet blev för starkt under de två timmar Radiohead dominerade Orange-scenen; öronproppar behövdes inte.

Detta är en kväll jag kommer minnas länge. Efter varje låt stod jag bara och skakade på huvudet. När hela publiken sjöng med Thom Yorke i refrängen till ”Karma Police” säkert tre tusen gånger, så var det mitt livs allra största musikaliska ögonblick.

Okej, det kanske inte blev någon ”How to Disappear Competely”, ”Morning Bell” eller ”Climbing Up The Walls”. Vi fick inte höra ”No Surprises” eller ”Fake Plastic Trees”. Men å andra sidan hade jag inte förväntat mig det heller. Jag väntade mig en stark konsert, och det blev det verkligen.

Ikväll var Radiohead gudar på scen. Ikväll skakade de hela Roskilde. Ikväll visade Radiohead varför de är mitt och många, många andras absoluta favoritband.


- Dag Ett, Roskildefestivalen 2008