in on the kill taker
!
sista, jag lovar
http://www.myspace.com/kidromance
Vad är det med mig idag? Jag hittar en massa band...
utöver detta...
...måste jag upplysa om The German Measles. Ett band från Brooklyn. En LP på Blank Dogs' helt nya etikett Captured Tracks är utlovat. Behöver jag säga att jag längtar?
http://www.myspace.com/germanmeasles
Brilliant Colors
http://www.myspace.com/brilliantcolorssanfrancisco
http://www.makeamessrecords.com/
Brilliant Colors är ännu ett band från San Francisco, CA. Och de är precis lika bra som Grass Widow eller Ganglians. Runt nyåret kommer en sjutummare på Make-A-Mess, som också är på väg att släppa den där Grass Widow-tolvan som jag tjatade om förut. Dessutom har de också gett ut en LP med Traditional Fools nyss. Och det fjärde bandet som är signat till etiketten är Nodzzz! Länge leve San Francisco.
.
Ganglians

Här: http://www.myspace.com/ganglian
(Tack Gorillan, för tipset!)
fall friday
Fall-schema för fredag;
Hex Enduction Hour (1982)
This Nation's Saving Grace (1985)
Bend Sinister (1986)
The Unutterable (2000)
Live at the Witch Trials (1979)
Room to Live (Undiluted Sland Truth!) (1982)
Ska försöka se High Fidelity och En gång till Sam. också. Bon chance.
nyheter
Tydligen ska Lockett Pundt från Deerhunter, som gjorde b la "Agoraphobia" på senaste skivan Microcastle, släppa en soloskiva till våren under monikern Lotus Plaza. The Floodlight Collective heter skivan som kommer den 23 mars på Kranky. Bradford Cox gästar på trummor. Det ska bli spännande att höra var Pundt kan komma med en soloskiva. Gillar hans Deerhunter-låtar väldigt mycket. Får se om det håller över en hel skiva.
"Strange Lights"
för övrigt
...kan jag säga att The Fall fortfarande är det enda jag lyssnar/lyssnat på den här veckan. Jag har aldrig förr haft en vecka då jag lyssnat uteslutande på bara ett band, men någon gång ska ju bli den första. The Fall är också ett sånt band som man inte strölyssnar på lite då och då. Nej, det kommer alltid särskilda perioder då jag är riktigt Fall-besatt. Som nu. Härmed döper jag vecka 49 till The Fall-vecka. Tisdag är dessutom den mest Fall-iga dagen av alla, så just nu känns det extra speciellt.
De två första Fall-LP:erna Live at the Witch Trials och Dragnet blir bara bättre och bättre för varje lyssning, och som jag tog upp i förra inlägget låter även 90- och 00-talsskivorna förvånansvärt bra. Jag önskar trevlig fortsättning på Fall-veckan!
spectre vs. rector
Lyssnar på The Fall igen, och det är så där underbart som det bara kan bli med just The Fall. Jag tror jag gillar Extricate. Ytterligare ett namn att lägga till listan över bra Fall-skivor. Helt otroligt. Mellan 1979 och 1986, från debuten Live at the Witch Trials till mörka Bend Sinister, gjorde Mark E. Smith och co. hela 9 makalösa skivor, plus ett par, tre andra, "bra" skivor. Räkna till det också en handfull riktigt bra album de senaste 20 åren, plus ett trettiotal klassiska singlar som inte släppts på albumen, och du har ett av tidernas bästa band....och de håller fortfarande på. I år kom LP #27, Imperial Wax Solvent, och den är mega. Mega. Kanske inte så där 1982-klassiskt The Fall, eller varför inte 1978-klassiskt Fall, och inte heller samma grej som på The Unutterable för några år sen. Men det är ändå Mark E. Smith, och en Mark E. Smith i högform dessutom. Plus ett av de bästa "kompbanden" han haft på länge.
Det är något speciellt med The Fall, jag vet det.
"Good evening. We are The Fall and we are from the first world."
Och så till slut...deras debutsingel.
grass widow
För närvarande plöjer jag igenom den sjätte upplagan av Mike MacGonigals zine Yeti, med artiklar/intervjuer med band som Vivian Girls, Sic Alps, Eat Skull, Sun City Girls, den forne Half Japanese-medlemmen Jad Fair och framför allt en grym långintervju med kiwilegenderna The Clean, som dök upp här på bloggen för några dagar sen. Men det som verkligen fångat min uppmärksamhet är skivan som kommer med på köpet. Eller mer specifikt, öppningslåten på den skivan.

Första gången jag lade skivan i stereon driftade jag iväg till ett annat rum medan skivan startade. Jag kom genast tillbaka till rummet, dragen mot de häpnandsväckande ljuden. Vad var detta? Det lät lite som Vivian Girls, ganska mycket faktiskt. Fast det där ihåliga, riktade soundet, det lät mer som något ur DIY-katalogen; kanske en bortglömd Desperate Bicycles-låt, eller något med Beyond The Implode? Fast de hade ingen kvinnlig sångare...
Jag tittar i zinet för att stilla min växande nyfikenhet. Grass Widow. Så heter de. Låten heter "To Where". Den är nog det bästa jag hört av 2000-talsmusik. Och jag har ännu inte lyssnat en hel gång på den. Stereon står pausad, 2:06 in i första låten.
Jag kollar upp Grass Widow på Myspace. De är från San Francisco, Ca. De har låtttitlar som "Celebrate the Mundane", "Out of Body Experience", "Rattled Call" och "Yellow Balloons". De har blås på sina låtar. Blåsorkester, alltså. De är med 99% säkerhet art school-studenter. DE HAR INTE SLÄPPT NÅGON MUSIK ÄN, förutom en blygsam kassett. Jag vill ha den där kassetten. Det ska komma en tolvtummare på Make A Mess, och den ska komma "soon". Jag får en känsla av att jag kommer att kolla Grass Windows MySpace-sida varje dag tills den där vinylen kommer. Och jag kommer fortsätta efter det. I all evighet.

Lyssna själva. Det kanske inte låter bra till en början, men det sätter sig efter ett tag. Man dras till dem. Å, vad jag älskar denna musikens magnetism.
www.myspace.com/grasswidowmusic
"Mary"
En fin låt från ett av årets bästa skivsläpp.
skulle göra en grej om guided by voices "tractor rape chain", men det fanns ingen bra youtube-video....ack ack.
guided by voices är, när de träffar rätt, ett av världens allra bästa rockband. och "alien lanes" och "bee thousand" är på många ställen helt lysande. 'tractor rape chain' kan vara deras allra bästa sång, i konkurrens med "alien lanes"-kombon 'game of pricks' och 'a good flying bird'. refrängen bara lyser, och man påminns än en gång att den där robert pollard verkligen kunde skriva poplåtar.
musik har aldrig varit så begränsad, så instängd i sin lilla fantasibubbla, och samtidigt så antemisk och upplyftande som här. det är musik för både introverta loners och fans av stadiumrock. så jag hoppas att alla rites of spring-fantaster en dag kan skaka hand med u2-fanatiker, och därmed frambringa något som kan liknas med musikpreferentiell fred. amen.
breakfast in cemetary
classic
i got a thing, y'know?
Lyssna på den gitarren.
doublehappys
djup fascination
jämför, snälla:
går det att säga vilken som är bäst?
svaret är nog nej.