The Dark Knight
En mindre tålmodig och öppensinnig biobesökare hade lätt kunnat avfärda nya Batman-filmen The Dark Knight med argumentet att denna film gjorts säkert 38 gånger förut, med i stort sett identiskt persongalleri, en liknande handling, samma "oväntade" vändningar samt likadana moraliska dilemman och frågeställningar.
Men tittar man närmare hittar man något som skiljer sig en del från Stålmannen eller Hulken. Detta är en film med intentioner. The Dark Knight har ett syfte, och det är inte bara är att spela in en rekordsumma pengar.
Visst raddas det upp en del superhjältestereotyper, och en del av filmen går i klichéernas trista färgval.
Men om man bortser från detta (vilket är lätt att göra, tack vare den höga och jämna spänningsnivån), precis som man kan bortse från vissa löjliga, tidstypiska element i Marlon Brandos 50-talsfilmer, så inser man att det här finns saker att ta med sig, att komma ihåg. Jag känner på mig redan nu att en del scener eller stillbilder från filmen är framtida klassiker. Låt mig visa på kanske det bästa exemplet; med ungefär en halvtimme kvar av filmen, går Jokern ut från Gothams sjukhus iklädd sjuksköterska-outfit och med en bombdetonator i handen. Medan han vinglar fram på gatan i någon slags eufori spränger han upp en på sjukhuset planterad bomb i taget.
Jokern, ja. Denna intressanta, bisarra, lite slemmiga figur spelas av Heath Ledger. Detta var ju en av Ledgers sista skådespelarinsatser innan han olyckligt tog sitt liv. Filmpremiären av The Dark Knight har skuggats av detta dödsfall, och antagligen gett filmen mer uppmärksamhet.
Och uppmräksamhet förtjänar den, och framför allt förtjänar Heath Ledgers fantastiska rollgestaltning det. Han tar sig in under skinnet på denna onde brottsling. Han är Jokern, precis som Al Pacino var Tony Montana eller som Daniel Day-Lewis var oljemannen Daniel Plainview nu senast i There Will Be Blood. När någon gestaltar en figur så att denne väcker avsky hos publiken, då tycker jag man har lyckats. För Jokern är verkligen avskyvärd. När han pratar har han en särskild betoning, en sån där "radiopratar-röst", så det låter som han blandar saliv hela tiden eller något liknande.
The Dark Knight är som sagt en tidstypisk film. I framtiden kommer folk att se The Dark Knight och säga till sina barn: "Så här var det på 2000-talet." Filmen representerar vår tid väldigt väl. Det gäller då inte bara utformandet av handling, huvudpersoner och tänkadet kring moral. Den påminner om samtiden på ett helt annat sätt. Hela filmen är nästan som en enda stor metafor för oss, hur vi lever. Filmen bygger på mörka känslor som rädsla, fruktan, osäkerhet, samt en ständigt oroande känsla av att man inte kommer undan. Att det inte finns någonstans att gömma sig.
Vad filmen gör är att den ställer oss frågor, viktiga sådana. Vad händer när vi tappar kontrollen och när inte våra egna regler gäller längre, utan någon annans? Eller så finns det rent av inga regler alls. Vad gör vi när vi inte kan gömma oss för mörkret, för ondskan, när vi inte är säkra någonstans? När tillvaron vänds upp och ner, vad händer då? I filmens värld kanske det kommer en Batman för att rädda oss. Men händer det verkligen i det verkliga livet? Eller, och det är detta vi fruktar, måste vi klara oss själva?
