1. Times New Viking - Rip It Off (Matador Records)
Och så årets bästa skiva. Det var egentligen aldrig något snack om saken. Trots ett tiotal andra skivor som var mycket bra, och tre, fyra stycken alldeles utmärkta, så har Rip It Off varit överlägsen etta hela året. Jag tror att jag visste det redan första gången jag hörde den. Jag minns inte riktigt när eller var eller hur det var. Det enda jag vet är att det verkade vara nåt särskilt med de där Times New Viking. Musiken kanske inte golvade mig första gången. Men jag kommer ihåg hur Rip It Off för varje gång bara blev bättre och bättre. Det gäller fortfarande; när jag lyssnade igår var den bättre än någonsin. Och jag förväntar mig att den kommer vara det även idag.
"The End of All Things"
Jag älskar allt med den här skivan. Sedan ett drygt halvår tillbaka äger jag den på vinyl. Den är fortfarande perfekt, på ett sånt där underbart sätt. Rip It Off är en rockig, kraftfull, euforisk röra som bara kan ha skapats av tre ungdomar med hela världen vid sina fötter och fyllda till bredden av ungdomens charmerande naivitet och allt vad den naiviteten innebär. Här visar Times New Viking att allt är möjligt.
På 31 minuter skrivs historien om, allteftersom Times New Viking på ett makalöst sätt levererar 16 likvärdiga klassiker. Och jag kan inte en enda gång under dessa 31 minuter tänka på referenser, influenser eller liknande tillfällen då jag haft så stark tro på rockmusik. Nej, jag har faktiskt inte en enda tanke i huvudet. Jag är så fokuserad på att snappa upp varenda ljud, att insupa Rip It Off så mycket det går. "Teen Drama". "The Wait". "Drop Out". "Faces on Fire". "Off The Wall". "The Early 80s". "End of All Things". Jag kommer inte glömma en enda av dem, och det där är bara 7 sånger. Alla 16 sånger har fullständigt förändrat mitt sätt att se på musik. Och livet självt. För den bästa musiken, framförallt Times New Vikings, är precis som livet fylld av eufori. Lycka. Glädje. Ja, även sorg och ilska, men det är de lyckliga stunderna vi minns.
"Drop Out" - live
Det finns väldigt många grupper som skapat fantastisk musik, men som jag (och så många andra) alltid kommer att ranka under de inflenser som grupperna haft. Pavement är ett bra exempel; de är en av mina favoritgrupper, med fyra, fem höjdarskivor. Men i min bok är de alltid ett steg under t ex The Fall. Och hur mycket jag än tjatar om det senaste bästa, så finns alltid Revolver eller London Calling högst upp på mina listor. Band blir aldrig lika bra som de originella influenserna. Men det är annorlunda med Times New Viking. Med Rip It Off tar Columbusbandet det enorma klivet in i rockhistorien. De blir en minst lika viktig del av rockhistorien som alla de band som de ser upp till och influerats av. De är inte bara en bisats, en parentes, en produkt av vissa influenser. Times New Viking är inte bara jämnbördiga med influenserna, de är bättre. Därför tycker jag också bättre om Rip It Off än Crooked Rain, Crooked Rain, Hex Enduction Hour eller Revolver.
Året som gick bjöd på en hel drös av amerikanska grupper (de främsta - Sic Alps, Blank Dogs, Vivian Girls, Wavves, Eat Skull - har jag alla listat) som gjorde popmusik med lager av ljud eller annan typ av sonisk obstruktion över. Hur löjligt, pretentiöst, det än låter att beskriva musiken på det sättet, så stämmer det ganska väl. Och Times New Viking bemästrade konsten allra bäst. Jared, Adam och Beth var kungar och drottning av popmusik år 2008. Sanna mina ord.
Woodsist-etiketten må ha fyra LPs på den här listan, men får ändå se sig slagen av Tom Lax Philadelphiabaserade Siltbreeze-etikett. Under 80- och 90- talen gav Lax ut musik av indielegender som The Dead C, Guided by Voices, Thomas Jefferson Slave Apartments, Harry Pussy, Sebadoh, Mike Rep and the Quotas, The Terminals, Strapping Fieldhands och The Pin Group. Men runt 2000 slutade Siltbreeze nästan helt att ge ut skivor. Lax ansåg att den amerikanska undergroundscenen inte längre var tillräckligt intressant för att han skulle hålla igång Siltbreeze, och aktiviteten saktade därefter ner.
Men 2005 beslutade Tom Lax sig för att starta upp etiketten igen för att kunna ge ut Times New Vikings debut-LP Dig Yourself. Han fortsatte att ge ut LPs och singlar av andra spännande band, och 2007 var ett av Siltbreezes bästa år någonsin, med grymma skivor från Pink Reason, Sapat, Psychedelic Horseshit och Times New Viking.
2008 har dock varit ännu bättre. Och den största anledningen till det är Eat Skulls Sick to Death. Först och främst, vem hade trott att en grupp med namnet Eat Skull skulle göra en av årets absolut bästa popskivor? En skiva som dessutom heter Sick to Death? Inte jag iallafall.
Eat Skulls debut-LP är en ytterst schizofren historia, det märks redan från början. Inledande 'Beach Brains' är paranoid noiserock av det mest skrämmande slaget. Första textraden lyder 'I live next door to a power plant', och utropas med skrämsel i rösten. Sen kommer en antirefräng från helvetet, som sedan hoppar direkt in i en ny kaotisk vers. Jag är såld. Redan här kan jag inte låta bli att fascineras av Eat Skull. Kommer de kunna hålla upp det här över 14 låtar? frågar jag mig. Och följdfrågan blir såklart; Hur kommer det låta? Men följande 'Alarms' är helt annorlunda. Bandmedlemmarna själva gör den ganska lata, extremt överanvända men ändå passande jämförelsen till girlgroupsoundet hos Ronettes, Marvelettes, Shirelles osv. Fast i rockkontext. Om 'Beach Brains' höll mig i skräck så får 'Alarms' mig att sjunga med direkt.
Resten av Sick to Death är utformad precis så här. Brutal noiserock bor vägg i vägg med den Velvetsinfluerade rocken. Med kombon "Cartoon Beginning", som låter som en bortglömd Fall-rockabilly cirka Grotesque, och den art-psykedeliska "Waiting for the Hesitation" tror man att LPn ska gå i en mer lyssnarvänlig riktning. Men nej. Enter "Puker Corpse". Helt klart årets bästa titel. Ackord och melodier staplade på varandra i en hejdlös massa. Något som låter som en slidegitarr på speed. Charmigt.
Det intressanta med Sick to Death är att den sammanfattar all den musik som släppts de senaste 20 åren på Siltbreeze alldeles utmärkt. Nu när jag tänker på det, så låter 'Beach Brains' väldigt mycket Dead C. Vissa delar av LPn lånar fritt från Strapping Fieldhands. 'Ghost List' påminner om ett amerikanskt The Terminals. Spår som 'Survivable Spaces' och 'Punk Trips' rekonstruerar Siltbreezes 2000-tal, med drag av både Times New Vikings eufori och Pink Reasons svärta. Samtidigt finns det låtar som inte låter som något annat än just Eat Skull. Den humoristiskt betitlade 'I Licked the Spider' som till slut kommer till en catchig refräng. Som bäst blir det mot slutet; "Shredders on Fry" är något så bisarrt som trashig indiepop. Tre olika toner på en xylofon som varieras. "New Confinement" är en fin duett som inte alls känns malplacerad, särskilt inte efter en annan "ballad" som avslut på skivan. Pojken som heter Rob och flickan som heter Beren (o man ska vara löjlig) mässar "New confinement, it's happening now, new confinement", och det är åh så vackert. Att det kan sluta så.
3. Vivian Girls - Vivian Girls (Mauled by Tigers/In The Red Records)
Vad är det som avbildats på omslaget? Jag har för mig att det kan vara en del av Brooklyn, sett från någons fönster. Det ser ungefär ut som Williamsburg när jag var där, ganska ödsligt. Nu kontrasterar ju de färgglada färgerna tomheten i bilden, så det ser inte särskilt ödsligt ut. Det är lite som om den som gjorde omslaget har tagit något trasigt och fult och försökt göra glatt och fint. Ungefär så skulle man också kunna beskriva Vivian Girls' musik. Med ena foten i MoWax, Motown, Motala (okej, inte riktigt, men de låter faktiskt lite som Brown), och andra i de senaste två decenniernas indierock (jangle, shoegaze, 80-talets punk) gör de musik som för en gångs skull stämmer överens med genrebeskrivningen på MySpace ("Punk/Shoegaze/Surf"); kraftigt reverbbelagda gitarrer, frigående postpunkbas och tredelade vokalstämmor. De som kallar stämmorna för "gulliga" är fel ute, The Ronettes var gulliga, inte Vivian Girls. I "My Baby Wants Me Dead" (som typiskt nog inte finns med på Vivian Girls) är de fruktansvärt skrämmande. Det skulle kunna vara en B-skräckis. Men nej, det är Vivian Girls. Och stundtals, som i "No" (den finns däremot med här), är det ganska falskt. Fast det blir så sjukt snyggt ändå. Ni vet hur Mark E. Smith knappt kan hålla en ton, fast han låter bra ändå. Så är det med "No".
Upon discovering the Vivian Girls: "All The Time" heter första låten. Jaha. Lyssnar. Total sonisk anstormning direkt. Hänsynslöst. Trumbankande från helvetet. Melodier från himlen. "Such a Joke". Mer linjär, postpunkig. Fortfarande blåst av stolen. "Wild Eyes". Det ska tydliggöras att jag inte gillade "Wild Eyes" från början. Men som alla stora poplåtar stärktes den varje gång jag lyssnade. "Going Insane" är jag fortfarande inte säker på om jag gillar. Men sen. Sen. Sen plockar de fram det stora popartilleriet. "Tell The World" följd av "Where Do You Run To". Det är ungefär som "God Only Knows" och "I Know There's An Answer" på Pet Sounds. Så bra. "Tell The World" är samma typ av anstormning som "All The Time" eller "Wild Eyes", men det finns något mer. En ännu bättre melodi, och ett (om möjligt) än mer energiskt utförande. "Where Do You Run To" bygger mer på samspelet mellan de tre kvinnliga rösterna och den fallande harmoniken. Det är iallafall årets bästa låtpar.
Efter detta kommer ett par, tre spår som flyger förbi. Först tror man att de inte lämnar något spår alls. Men senare förstår man att denna del av skivan står för den kompromisslösa, svettiga och ögonblickliga punkrocken. Utan "Never See Me Again", "No" och "Damaged" skulle Vivian Girls inte vara komplett.
Avslutande "I Believe in Nothing", ja, titeln talar väl för sig själv, är ett nihilistiskt porträtt. Men istället för den aggresivitet som ofta följer med nihilism i punk och no wave, så är "I Believe in Nothing" stillsam och väldigt vacker. Det blir ett perfekt slut på årets mest förtjänta hypeobjekt.
4. The Dutchess and the Duke - She's the Dutchess, He's the Duke (Hardly Art/Sub Pop)
Om man frågar mig om årets bästa "människor-med-akustiska-gitarrer"-grupp, så blir svaret varken Fleet Foxes eller Bon Iver. Nej, årets bästa folkpopalbum har duon The Dutchess and the Duke gjort. She's the Dutchess, He's the Duke börjar med en av förra årets bästa singel-A-sidor, "Reservoir Park", som spelats in i ny version (dock inte mycket som skiljer sig) och lagts först på LPn. Det är en fantastisk låt, där gruppens manlige medlem Jesse Lortz berättar en sagolik berättelse i verserna, och får hjälp av gruppens kvinnliga medlem Kimberly Morrison i refrängen. I mitten kommer ett (anti)-solo från en förvånansvärt tyst elgitarr. Låten hoppar och skuttar runt i dryga tre minuter, innan den avslutas med trippla refränger. Pust.
Sedan fortsätter vägen mot perfektion. "Out of Time" balanserar fint mellan dur och moll, och man vet aldrig hur nästa refräng kommer att låta. "Ship Made of Stone" är uppbygd enligt en simpel figur, precis som det mesta på She's the Dutchess, He's the Duke, och gungar fram på det stora havet tills skeppet, i den sista refrängen, sjunker. "Strangers" har verser som i sin nonchalanta aggressivitet påminner om tidiga Stones, och en underbar, förlösande refräng med den avslutande textraden "So maybe we're not strangers anymore".
I år har jag många gånger lyssnat på ett nytt album och verkligen gillat A-sidan. Sedan har jag vänt till B-sidan och funnit att kvaliten minskat direkt. Ta t ex Portisheads Third, som har en nästan perfekt A-sida, men "bara" en bra B-sida. Faktum är att de flesta skivorna på den här listan är s.k. "front heavy". Men med She's the Dutchess, He's the Duke är det annorlunda. "Mary", B-sidan till "Reservoir Park", har fått plats även på LPn, tidigt på andra sidan. Den får mig främst att tänka på Dylan, runt Bringing It All Back Home. "Mary" är länken mellan "She Belongs to Me" och "Love Minus Zero - No Limit"; poetisk och bestämd ("You put this pain in my heart, you put this shame in my soul"), men samtidigt ödmjuk och rentav tacksam ("And you gave me fingers and hands and hair, and you did it without even trying"). De avslutande orden "I ain't gonna say your name no more" upprepas tills de verkligen lämnat avtryck. "I Am Just A Ghost" är skakande, rörande och slutar tvärt. Och den följs av sin totala motsats, den paradoxalt betitlade "Armageddon Song", som är en glad, pigg uptempolåt. Men låttiteln reflekterar ändå den svagt apokalyptiska känslan i låtar som "Reservoir Park" och "I Am Just A Ghost". "Armageddon Song" slutar med att Jesse Lortz och Kimberly Morrsion lämnar oss med de betryggande orden "Now I've got you by my side, I'm feeling all right." Helt enkelt, allt kommer att bli bra till slut. Och av sådan simpel logik kan man bara bli varm i hjärtat av.
Sångerna på She's the Dutchess, He's the Duke kanske inte har Dylans avancerade lyrik, Stones' kraftfullhet eller den brittiska 60-talsfolkscenens (Fairport Convention, Bert Jansch, Pentangle, The Incredible String Band) starka folkmusikrötter. Men D & D lyckas istället plocka ur en gnutta av essensen hos alla de där olika grupperna, och göra musik på det. She's the Dutchess, He's the Duke är en alldeles utmärkt debut i sin lilla folkpop-verklighet. Men ibland , när man lyssnar på "Reservoir Park" eller "Mary", undrar man hur The Dutchess and the Duke skulle göra sig med ett fullt band. Kanske till nästa gång.
På ett sätt är Sic Alps' U.S. EZ den allra mest originella LPn på den här listan, och med största sannolikhet en av de få skivor från 2008 som jag kommer att spela även om fem eller tio år. Medan både Nobunny och Blank Dogs i år gjort på olika sätt poppiga och minnesvärda skivor, så har Sic Alps skapat ett mästerverk som går mycket djupare än enkla popmelodier. För skivans kvalitet ligger inte lika mycket i de korta, lösryckta sångerna som i den bilden just de sångerna ger oss. En bild av en trasig värld, en avbild av något så mörkt att det inte räcker med svarta färgstänk för att förmedla den rätta känslan. Istället bara ett vitt omslag. Mycket av de känslor, tankar och ord jag kopplar till U.S. EZ har med det vita omslaget att göra. Vit som snön. Ja, U.S. EZ upplevs allra bäst i vintermörkret eller i vinterljuset. Vit som den bleka musiken. Ofta bara en gitarr, en stadig rytm från trummorna, ibland utbytt av en total explosion i ljud och känslor. Fast färgen är fortfarande vit. Vit som det starkaste ljussken.
De flesta sångerna på U.S. EZ är korta som i en ögonblicksdröm. De slutar precis när man börjat känna sig hemma i dem, vilket gör att man aldrig riktigt omfamnas av musiken, Istället släpper den dig hela tiden ifrån sig. Jag kommer att tänka på något som jag läst om Wires punkklassiker Pink Flag. Så fort bandet tröttnade på att upprepa en melodi eller en fras, så var låten slut. Det förklarar 21 låtar på 36 minuter. Samma sak gäller U.S. EZ. Den är fragmentarisk och loose ends, men ändå stark och rentav rörande. Som i slutsekunderna av "Inventing a Common Rule", då musiken en gång för alla släpps fri från sina bojor och, likt en fredsduva, flyger upp emot himlen. Vit som fredsduvan. I det ögonblicket blir allt runtomkring vitt, vitt av Gud vet vad. Vitt som den okända oändligheten. Det är svårt att tro att ett band på Siltbreeze kan framkalla den reaktionen. U.S. EZ är frigörelse genom total nedbrytning. Musiken bryts ned till sin allra lösaste och mest ömtåliga form. U.S. EZ är ett destruktivt verk, precis som de allra bästa konstverken.
Varenda sekund är viktig. Varenda sekund är vacker på sitt sätt. Även spåren fyllda av rent oljud har en oerhörd betydelse för helhetsintrycket. Men det finns så klart vissa höjdpunkter. Feedback i bakgrunden av den annars lugna "Bric Jaz" gör sig väldigt snyggt. "Gelly Roll Gum Drop" är en twisted boogie som inte skulle sitta helt fel mellan "I Wanna Destroy You" och "Kingdom of Love" på The Soft Boys' Underwater Moonlight, och "Clubbing for $$" påminner om tidig Tom Waits eller möjligtvis Captain Beefheart.
U.S. EZ innebär en helt ny riktning för Sic Alps, bortom den kraftfulla men endimensionella garagerocken. Hoppas verkligen att de fortsätter på samma spår, för de kan gå hur långt som helst. Jag vill gärna tro att detta bara är början.
"Mater" - live
Sic Alps spelar Pink Floyd - "Interstellar Overdrive"
8. Blank Dogs - On Two Sides (Troubleman Unlimited)
Ska jag vara helt ärlig? Jag trodde inte att Mike Sniper skulle lyckas med Blank Dogs-konceptet över en hel LP. Det är relativt lätt att göra ett par, tre bra låtar på en singel, men för att klara av LP-formatet behövs istället ett tiotal jämnbra spår. Som ni förstår hade jag fel. Dubbelt upp, dessutom. Den här årsbästalistan innehåller inte bara en, men två fullängdare från Blank Dogs.
Soundet på On Two Sides är inte som på de singlar och EPs som Blank Dogs släppte 2007; det är först nu som jämförelser med Joy Division och The Cure känns rimliga. Gitarren, som tidigare legat gömd jämte syntar och bas i ljudbilden, får en större roll på LPn. Låtar som "Blaring Speeches" och "Three Window Room" visar på en ljudbild som tycks rockigare. Dessutom finns här inga riktiga "hits". Det är väl de stora skillnaderna. Annars är mycket som vanligt med Blank Dogs. En sanslös känsla för melodier, kontrasterat av den effektbehandlade, stundtals robotiska rösten.
"Pieces" och "Meltdown Cloud" är det närmaste Blank Dogs kommer punk, medan de täta lagren av syntmattor i "The Crystal Ladies", "The Station" och "Epic Moves" påminner om låtarna från förra årets tolvtummare Diana (The Herald). On Two Sides visar upp en ny bredd i Blank Dogs musik. Snarare än en samling låtar är On Two Sides ett jämnt och varierat album.
7. Nobunny - Love Visions (Bubbledump)
Likt en predikant av rockens allra heligaste budskap ger Nobunny oss tolv powerpoppiller på dryga 22 minuter, som för att visa oss att rockmusiken fortfarande finns hos oss och för att lämna den vidare till en ny generation popmusikälskare.
Love Visions är redan en 2000-talets powerpopklassiker i klass med The Exploding Hearts' Guitar Romantic och King Khan & BBQ Shows eponyma debutalbum.
"Mess Me Up", "Nobunny Loves You" och "I Know I Know" är korta energiknippen till låtar som aldrig slutar engagera och upprymma mig. B-sidan är musikaliskt något ljupare med quasi-boogies som "Don't Know, Don't Care", men ändå fortsätter den smittsamma poppigheten med singeln "Boneyard", "Not That Good", Yolks-covern "Somewhere Knew" och den korta men så vackra "It's True". Den låten är Nobunny i ett nötskal; på Love Visions erbjuder han en kort titt in i pop-paradiset. Men innan vi hunnit vänja oss vid de vackra harmoniseringarna i verserna och den studsande känslan i refrängerna, så är Love Visions slut. Dörren stängs. Men åh, vad härligt det var medan det varade.
6. Beck - Modern Guilt (Interscope)
Ah. För en gångs skull gör Beck ett helljutet album, efter ett antal halvbra sådana. Till och med The Information var ensidig trots de snygga låtarna. Det märks direkt att han är på humör, Beck Hansen. Inledande "Orphans" visar upp en Beck i bästa form, med gästande Cat Power på backup vocals. Följande "Gamma Ray" är en snabb modern rockpärla. Att Jay Reatard gjorde en cover på låten är talande. "Chemtrails" sväller ut till en nutida proggutflykt. En klar höjdpunkt.
Samarbetet med Danger Mouse är definitivt en succé. Alla instrument låter fräscha, med de sprakande trummorna långt fram. Och Beck själv låter, ja, mer Beck än på länge. Snygga melodier och välskrivna texter över hela skivan. Kombinationen "Profanity Prayers" och "Volcano", som får avsluta skivan, är särskilt vass; den ena låten en garagerocklåt ackompanjerad av handklapp och med en grym refräng, den andra en långsamt pulserande vaggvisa, men så snygga harmisar att jag rimligtvis bör falla ner död.
Modern Guilt är en av Becks bästa skivor, i klass med den nu 13 år gamla Odelay. Medn med sina 34 minuter och 10 snabba, lättsinniga låtar är den ganska lättviktig, vilket är det enda jag kan se som negativt. Redan på första lyssningen var jag fast, men jag känner mig redan lite trött på den. Den sitter inte kvar lika länge som Odelay. Men samtidigt är det lättare att lyssna på Modern Guilt, att plocka ut en låt och sedan lyssna på något annat. Medan ett album som Odelay kräver mer koncentration och tålamod. Men det som är imponerande är att Beck under sin karriär lyckas att skapa båda typerna av skivor.
Nu har jag kommit fram till årets mycket starka topp 10.
10. Nick Cave & The Bad Seeds - Dig Lazarus Dig!!! (Mute Records)
Dig Lazarus Dig var, med undantag av ett par Birthday Party-LPs, min introduktion till Nick Cave och hans parallellverklighet. Här finns det bästa som 2008 kan erbjuda när det gäller ren och skär rock'n'roll.
Både Cave och bandet tar ut svängarna ordentligt på Dig Lazarus Dig, och Cave själv är en bättre ordekvilibrist än någonsin tidigare. Titelspåret är en grym inledning, utformad som en gammal garagerock-hit och utsmyckad med en exotisk, poetisk Cave-anekdot om en viss Larry.
"Today's Lesson", med Caves försäkran i refrängen om att "We're gonna have a real good time together", låter som Feelies' "Fa Ce Lá". "Night of the Lotus Eaters" påminner oss alla om att Cave faktiskt samarbetat med Blixa Bargeld från Einsturzende Neubauten, medan "Albert Goes West" skulle kunna vara ett spår på Lou Reeds Transformer.
I "We Call Upon The Author" är vi tillbaka till Caves traditionella låtskrivande; smarta oneliners, ett stadigt groove och en trallvänlig hook.
Men den främsta anledningen till att Dig Lazarus Dig ligger så högt på listan är den sista låten. "More News From Nowhere" är gigantisk, den är mäktigare än något annat jag hört i år. Som om ingen tid alls förflutit sedan "White Light/White Heat" och "Rock and Roll" skapar Cave ett mästerverk i popmusik. Som alla andra klassiska sånger bygger den på en farligt enkel hook, som upprepas efter varje vers. I åtta minuter. Det är väldigt få i pophistorien som klarat av att hålla momentum uppe i upp emot tio minuter. Television gjorde det med "Marquee Moon", Isaac Hayes lyckades med sin tolkning av "Walk On By" och både Dylan och The Fall klarade av det upprepade gånger.
Därmed visar Cave att han tillhör De Riktigt Stora. Han står inte längre vid sidan om, utan bredvid Springsteen, Dylan, Strummer, Smith, Lennon, Cohen och Young som de stora manliga rocksångarna. See for yourself:
9. Grouper - Dragging a Dead Deer Up A Hill (Type Records)
Det känns helt naturligt, så här 10-15 år efter Red House Painters och Slowdive och deras respektive storhetsperioder, att Portlandbon Liz Harris, under monikern Grouper, i år gett ut ett album som innehåller den perfekta blandningen mellan de två 90-talsgiganterna. Och kombinationen slowcore och shoegaze fungerar alldeles utmärkt.
Dragging a Dead Deer Up A Hill öppnas med tre starka spår, den likbleka "Disengaged", nedgrävd i snön. följt av "Heavy Water/I'd Rather Be Sleeping" och "Stuck", som både ger sig in i akustiska landskap. Resten av skivan är i stort sett mer av samma, vilket gör det svårt att skilja låtarna från varandra. Men enformigheten bidrar också till charmen och den dolda mystiken med Grouper.
Liz Harris ömtåliga stämma förgyller låtar som "When We Fall" och "Fishing Bird", och även om musiken inte kommer någonstans så lyckas Harris ändå med att ge den mening och sammanhang; Dragging A Dead Deer Up A Hill är som gjort för kyliga, ensliga vinterpromenader.
Mot slutet kommer några av de starkaste korten fram; "Wind And Snow" är lik "Disengaged" i sitt upprepande av en melodi som aldrig blir gammal. Här blir musiken så påtaglig att det är svårt att lyssna. Till slut är skivan slut.
Dragging A Dead Deer Up a Hill är perfekt för den som för ett ögonblick vill stänga alla kanaler mot omvärlden och bara lyssna till det som växer fram ur den ensamma, spöklika tystnaden, att för en liten stund inneha övertygelsen om att det enda som finns är en röst, en gitarr och en himla massa reverb- och ekoeffekter.
Rolling Stone har gjort sin. Så även Mojo, Uncut, SPIN och alla de andra ledande musikmagasinen. Pitchfork släppte sin lista idag. Nu har turen kommit till mig att presentera 2008 års bästa skivor. Inte så mycket av hela Fleet Foxes-Glasvegas-Bon Iver-No Age-grejen, ni vet, inte bara sånt som står med på alla andra årsbästalistor. Mest skivor som skakat om mig, väckt mig, och fått liv i mig. 2008 har handlat om rock. Ja, för det mesta. Men på ett annorlunda sätt. Rock i dess ursprungliga form, som den ska vara. Anyway...
Först de skivor som inte riktigt kom med på topp 10.
25. Titus Andronicus - The Airing of Grievances (Troubleman Unlimited)
Mitt emellan låttitlar som refererar till Albert Camus och Pieter Brugel samt tonårsromantisering på väldigt hög nivå, gjorde New Jerseys Titus Andronicus en av årets mest intressanta indierock-plattor. Stundtals aggressivt, stundtals lungt. And I know I'm beating a dead horse, men man kunde tro att det var Bright Eyes som sjöng, han och Titus-sångaren låter identiska.
24. Thomas Function - Celebration (Alive)
Låtar som fastnar. Med musik till.
23. U.S. Girls - Introducing (Siltbreeze)
Innehållsförteckning för U.S. Girls - Introducing:
Fräscha sångtitlar ("Lit Fire to This Life", "Forward Troubles Asia", "Jungle Jokes")
Vad jag misstänker är ljudet av att någon slår på ett badkar ("Outta State", "Days")
Ett fantastiskt gitarrljud ("R.I.P. KISN", "National Anthem")
Tidernas bästa Bruce Springsteen-cover ("Don't Understand That Man")
Megan Remys stämma, som är både ljuvlig, spöklik och rentav läskig ("National Anthem", "Prove It All Night")
Allmänt knäpp musik (Hela LPn)
Missförstå mig rätt, det här är skitbra när man är på humör. Och "Don't Understand That Man" är en av årets allra bästa låtar. Men ibland vill man stänga av. Fast bara ibland.
Introducing låter lite som ett Liars på heroin, inlåsta i ett mörkt badrum. Jag ber om ursäkt för den störande jämförelse, men den stämmer.
Kolla också in sjutummaren "Kankakee Memories" på min vän Patricks etikett Cherry Burger Records.
22. Cheap Time - S/T (In the Red)
In the Red släppte mycket bra i år (mer om det senare), och Cheap Times debut-LP var bland det bästa. Enkel powerpop med punkövertoner á la KBD. Typ årets omslag.
21. Crystal Stilts - S/T (Woodsist)
Det fanns en tid då jag var besatt av post-punk. Jag letade ständigt efter den där perfekta korsningen mellan Joy Division och ett tidigt Gang of Four. Det finns mycket bra musik inom genren, men när man väl kommer förbi de "essentiella" grupperna så är det lätt att man sitter där med fyra, fem Chameleons-plattor och är besviken som fan.Hade jag upptäckt Crystal Stilts då, så hade nog den här skivan legat betydligt längre upp på listan. Men just nu är jag ganska så trött på Ian Curtis-imitationer och uppenbara Television Personalities-soundalikes. Men ändå, en bra debutskiva. Jag föredrar denna över LP:n på Slumberland (också från i år), denna har en ljudbild och en fullfjädrad stilistisk idé som jag gillar.
20. King Tuff - Was Dead (Colonel)
Jag trodde det här var Nobunny första gången jag hörde det. Men de är inte jättelika varandra ändå, kaninmannen och Vermonts King Tuff. Was Dead har inte samma mängd rock, men det kompenseras av en sällan skådad känsla för laddade verser och snygga refränger. Allra bäst blir det i "Connection" (som Gentleman Jesse gjort en cover på). Då vill jag bara explodera.
19. The Pink Noise - Dream Code (Sacred Bones)
Rena drömmen för den som någon gång fantiserat om att ha ett band som spelar på leksaksinstrument, gör obskyra litterära referenser i texterna samt lägger ett ton reverb på sången. Deconstructing rock'n'roll and putting it together with plastic tools.
18. Beach House - Devotion (Carpark)
Åh, det här är länge sedan. Tidigt 2008. Kanske februari, mars. Det känns väldigt länge sen. Men så var det ju säkert ett halvår eller mer sedan jag senast lyssnade på Devotion. Att den ändå finns med här på artonde plats måste väl tyda på någon typ av långvarig kvalitet, inte sant? Sånger som "You Came to Me" och "Gila" är vackra, ganska simpla melodier. Devotion är slö, på ett bra sätt.
17. Blank Dogs - The Fields (Woodsist)
Det senaste Blank Dogs-släppet råkar vara ett av hans allra bästa. Här plockas Den Stora Popmaskinen fram, och fram träder trallvänliga (i sammanhanget) melodier, som i "The Other Way" och "Before the Hours". Men tro inte att Blank Dogs skrämmande, spöklika drag har försvunnit för det. Jag blir fortfarande upp bilder av en man som sitter och spelar in på en 4-Track i en mörk, klaustrofobisk källare på näthinnan. Blank Dogs är fortfarande lika bra som på 2007 års Diana (The Herald) 12''.
16. Meneguar - The In-Hour (Woodsist
)
Meneguar är egentligen samma band som Woods, bara att de två medlemmarna bytt instrument. Jag gillar detta mer än Woods. Jag vet inte om det är produktionen, men musiken känns ihopträngt i ett trångt litet hörn, instängd på ett vis. Skrämmande, men ändå inbjudande. För sen sitter man ändå där och sjunger med i refrängen till "Let Us Decide"...
15. Wavves - S/T (Woodsist/Fuck It Tapes)
Redan fyra Woodsist-släpp på listan? Ja, den Brooklyn-baserade etiketten har haft ett kanonår (och nästa ser på förhand ännu bättre ut...). Här är det Wavves som står för noise-poppen. Solklar lo-fi-favorit. Lycklig musik för en ny generation. Jag känner för att resa till Kalifornien och ge mig ut på en skateboard med min Walkman som enda sällskap. Och mer beröm än så kan nog inte Wavves få.
14. The Fall - Imperial Wax Solvent (Castle)
2008 var årets då The Fall kom tillbaka. På riktigt. Visst, de släppte Reformation Post TLC förra året, men den kan inte riktigt räknas eftersom den var medioker. Och även om Fall-skivorna på 2000-talet varit bra allihopa så är det bara The Unutterable från 2000 som lämnat ett starkt intryck på mig. Ja, Imperial Wax Solvent är kanske till och med bättre än The Unutterable.
På något sätt innebär den här skivan den riktiga återkomsten till det gamla Fall-soundet. Det är jazz, punk, rock, om vartannat. När var senast vi såg en 12-minuterslåt på en Fall-skiva, och en helt makalös sådan dessutom? Man får gå ända tillbaka till Hex Enduction Hour från 1982. Att placera "50 Year Old Man" (som faktiskt är 11.37, my fault) som tredje låt, efter en jazzprogg-utflykt i öppningsspåret och en klassisk Fall-rocker som andra låt, är heller inte lite vågat.
Mark E. Smith är på topphumör, det märks. Fyndigare och mer kreativ än vanligt. Fall ska låta så här, experimentellt. Vågar jag kalla Imperial Wax Solvent den bästa Fall-skivan på drygt 20 år? Sen Bend Sinister, då. Javisst.
13. Religious Knives - It's After Dark (Troubleman Unlimited)
Varför är jag inte är särskilt förvånad när jag får reda på att Religious Knives är ett Brooklynband som nyss släppte en skiva på Thurston Moores skivetikett Ecstatic Peace? Det känns förutbestämd. It's After Dark består av sju "låtar" med utgångspunkt i gitarr-och vokalbaserad drone i stil med Pocahaunted. Fast Religious Knives känns mycket mer som ett riktigt band, med starka gitarrer och högljudda trummor. De använder rockkonceptet på ett annorlunda sätt., sluter ögonen, skriker och slår på instrumenten... och landar någonstans mellan rocken och avant-gardet. Så som man vill ha det.
12. Nothing People - Anomymous (S-S Records)
I Nothing Peoples fall, tro inte namnet. Nothing People är verkligen inga nobodies. Inte om man gör en så underbar skiva som Anonymous. Ett tiotal låtar som låter som ett bombastiskt, uppstädat The Birthday Party cirka 1981. Vågar jag säga domedagsrock? Brrrr.
11. Portishead - Third (Island)
Årets comeback. Förvåning var det första jag, och säkert många andra, kände när jag hörde Third för första gången. Men ganska omedelbart började jag att småle. "Vad har de gjort nu då?" frågade man sig och lyssnade nyfiket vidare. Själv satt man där med svaret vid skivans slut; krautexperiment med tydlig Silver Apples-edge ("We Carry On"), akustiska utflykter ("The Rip") och något som skulle kunna liknas vid techno ("Machine Gun"). Samtidigt är Beth Gibbons texter rysligt ärliga och konfrontativa. Kombinationen blir något väldigt vackert.
I dagarna innan det nya året kommer jag att presentera min lista över årets bästa album, med start i morgon. Någon av skivorna ovan är årets bästa. Vilken?
En gång i tiden för ganska länge sedan (1984) bildade ett gäng skottar, lika besatta av obskyr musik som av engelsk ligafotboll, ett band. De gav gruppen namnet Half Man Half Biscuit. Jag älskar HMHB, för de finns verkligen inga andra som de. Ingen annan (förutom ett fåtal, mer om det om en stund) gör en singel som heter "All I Want For Christmas Is A Dukla Prague Away Kit" och handlar om en grannkille som har ett Foosballspel, och dessutom "A Dukla Prague Away Kit" på en spelare. Blir det mer obskyrt, mer nostalgiserande ända ned till benet av uppväxtens minnen?
I alla fall, i den där låten så går de över till att köra slotcarracing. Ni vet, som man gjorde när man var barn. Scalextrica. Supercoolt. (Jag är på väg att plocka ner bilbanan från vinden, förresten.) Sen slutar låten med att raderna "It was a dodgy transformer, again and again". Den är helt sagolik, och anses idag som något av en indieklassiker.
Ett band som man hör tydligt har lyssnat på Half Man Half Biscuit, och särskilt "Dukla Prague Away Kit", är San Fransiscos underliga The Phantom Surfers. De bildades 1988, och släppte ett antal skivor på 90-talet. Den mest framstående (eller ska jag säga minst ouppmärksammade?) LP av dessa är The Exciting Sounds of Model Road Racing från 1997, ett ytterst komiskt konceptalbum om just slotcarracing. På något sätt känns det som gjort för mig.
Musiken låter som ett Kinks på rockhumör blandat med tidiga Chrome; det finns en särskild garagekänsla, det låter muddigt, men inte alltför stökigt. Jag tänker på 60- och 70-talets surfsoundtracks (det finns en utmärkt samlingsskiva, Chairman of the Board: Surf Soundtracks 64'-'74, släppt på Harmless för några år sedan). Det låter mycket så.
Jag har inte lyssnat på något mer av The Phantom Surfers än just den skivan, men jag vet att de bland annat släppte en splitsingel med titeln Northwest Budget Rock Massacre tillsammans med garagerockarna The Mummies. Jag kollade upp The Mummies på Youtube och upptäckte bland annat ovanstående video. Jag är helt golvad av idén att klä ut sig som mumier, och dessutom köra outfitten liksom hela vägen; som man kan se ovan så är bandmedlemmarna mumier på scen också. Jag rekommenderar starkt fullängdaren Never Been Caught från 1992, där bandet poserar på omslaget i mumiekostymerna vid en bil framför en mur (tror jag).
Något med den bilden får mig att tänka på The Cramps. Är det kanske typsnittet på "the Mummies"?
Det är i alla fall så mumievideon är relaterad till Half Man Half Biscuit. End of story.
...måste jag upplysa om The German Measles. Ett band från Brooklyn. En LP på Blank Dogs' helt nya etikett Captured Tracks är utlovat. Behöver jag säga att jag längtar?
Brilliant Colors är ännu ett band från San Francisco, CA. Och de är precis lika bra som Grass Widow eller Ganglians. Runt nyåret kommer en sjutummare på Make-A-Mess, som också är på väg att släppa den där Grass Widow-tolvan som jag tjatade om förut. Dessutom har de också gett ut en LP med Traditional Fools nyss. Och det fjärde bandet som är signat till etiketten är Nodzzz! Länge leve San Francisco.
Ganglians är från Sacramento. De har en EP på gång snart. Och en dubbel-LP. Nån av dessa kommer att släppas på Woodsist (Blank Dogs, Wavves, Crystal Stilts, Sun Araw, osv.). De är iallafall riktigt bra.
Tydligen ska Lockett Pundt från Deerhunter, som gjorde b la "Agoraphobia" på senaste skivan Microcastle, släppa en soloskiva till våren under monikern Lotus Plaza. The Floodlight Collective heter skivan som kommer den 23 mars på Kranky. Bradford Cox gästar på trummor. Det ska bli spännande att höra var Pundt kan komma med en soloskiva. Gillar hans Deerhunter-låtar väldigt mycket. Får se om det håller över en hel skiva.
...kan jag säga att The Fall fortfarande är det enda jag lyssnar/lyssnat på den här veckan. Jag har aldrig förr haft en vecka då jag lyssnat uteslutande på bara ett band, men någon gång ska ju bli den första. The Fall är också ett sånt band som man inte strölyssnar på lite då och då. Nej, det kommer alltid särskilda perioder då jag är riktigt Fall-besatt. Som nu. Härmed döper jag vecka 49 till The Fall-vecka. Tisdag är dessutom den mest Fall-iga dagen av alla, så just nu känns det extra speciellt.
De två första Fall-LP:erna Live at the Witch Trials och Dragnet blir bara bättre och bättre för varje lyssning, och som jag tog upp i förra inlägget låter även 90- och 00-talsskivorna förvånansvärt bra. Jag önskar trevlig fortsättning på Fall-veckan!
Lyssnar på The Fall igen, och det är så där underbart som det bara kan bli med just The Fall. Jag tror jag gillar Extricate. Ytterligare ett namn att lägga till listan över bra Fall-skivor. Helt otroligt. Mellan 1979 och 1986, från debuten Live at the Witch Trials till mörka Bend Sinister, gjorde Mark E. Smith och co. hela 9 makalösa skivor, plus ett par, tre andra, "bra" skivor. Räkna till det också en handfull riktigt bra album de senaste 20 åren, plus ett trettiotal klassiska singlar som inte släppts på albumen, och du har ett av tidernas bästa band....och de håller fortfarande på. I år kom LP #27, Imperial Wax Solvent, och den är mega. Mega. Kanske inte så där 1982-klassiskt The Fall, eller varför inte 1978-klassiskt Fall, och inte heller samma grej som på The Unutterable för några år sen. Men det är ändå Mark E. Smith, och en Mark E. Smith i högform dessutom. Plus ett av de bästa "kompbanden" han haft på länge.
Det är något speciellt med The Fall, jag vet det.
"Good evening. We are The Fall and we are from the first world."
För närvarande plöjer jag igenom den sjätte upplagan av Mike MacGonigals zine Yeti, med artiklar/intervjuer med band som Vivian Girls, Sic Alps, Eat Skull, Sun City Girls, den forne Half Japanese-medlemmen Jad Fair och framför allt en grym långintervju med kiwilegenderna The Clean, som dök upp här på bloggen för några dagar sen. Men det som verkligen fångat min uppmärksamhet är skivan som kommer med på köpet. Eller mer specifikt, öppningslåten på den skivan.
Första gången jag lade skivan i stereon driftade jag iväg till ett annat rum medan skivan startade. Jag kom genast tillbaka till rummet, dragen mot de häpnandsväckande ljuden. Vad var detta? Det lät lite som Vivian Girls, ganska mycket faktiskt. Fast det där ihåliga, riktade soundet, det lät mer som något ur DIY-katalogen; kanske en bortglömd Desperate Bicycles-låt, eller något med Beyond The Implode? Fast de hade ingen kvinnlig sångare...
Jag tittar i zinet för att stilla min växande nyfikenhet. Grass Widow. Så heter de. Låten heter "To Where". Den är nog det bästa jag hört av 2000-talsmusik. Och jag har ännu inte lyssnat en hel gång på den. Stereon står pausad, 2:06 in i första låten.
Jag kollar upp Grass Widow på Myspace. De är från San Francisco, Ca. De har låtttitlar som "Celebrate the Mundane", "Out of Body Experience", "Rattled Call" och "Yellow Balloons". De har blås på sina låtar. Blåsorkester, alltså. De är med 99% säkerhet art school-studenter. DE HAR INTE SLÄPPT NÅGON MUSIK ÄN, förutom en blygsam kassett. Jag vill ha den där kassetten. Det ska komma en tolvtummare på Make A Mess, och den ska komma "soon". Jag får en känsla av att jag kommer att kolla Grass Windows MySpace-sida varje dag tills den där vinylen kommer. Och jag kommer fortsätta efter det. I all evighet.
Lyssna själva. Det kanske inte låter bra till en början, men det sätter sig efter ett tag. Man dras till dem. Å, vad jag älskar denna musikens magnetism.
skulle göra en grej om guided by voices "tractor rape chain", men det fanns ingen bra youtube-video....ack ack.
guided by voices är, när de träffar rätt, ett av världens allra bästa rockband. och "alien lanes" och "bee thousand" är på många ställen helt lysande. 'tractor rape chain' kan vara deras allra bästa sång, i konkurrens med "alien lanes"-kombon 'game of pricks' och 'a good flying bird'. refrängen bara lyser, och man påminns än en gång att den där robert pollard verkligen kunde skriva poplåtar.
musik har aldrig varit så begränsad, så instängd i sin lilla fantasibubbla, och samtidigt så antemisk och upplyftande som här. det är musik för både introverta loners och fans av stadiumrock. så jag hoppas att alla rites of spring-fantaster en dag kan skaka hand med u2-fanatiker, och därmed frambringa något som kan liknas med musikpreferentiell fred. amen.
åttiotalets the who, the clash, the beatles, rolling stones, the velvet underground, 13th floor elevators, otis redding, beefheart, west coast pop art experimental band, zombies, yardbirds, daisy chain, ronettes, martha and the vandellas, the avengers, bob dylan, mamas and the papas, scott walker, dusty springfield och shirelles.
Någonstans i en park i Washington D.C., år 1991. Jag vill förlora mig där. Jag vill dit. Jag vill höra ljudet av Ian MacKayes Gibson SG slita i mina trumhinnor, omfamnas av tusentals amerikanska drömmar i en enda sång, andas den kalla vinterluften fylld med ungdomens allra käraste vän, punkrocken och uttrycket som kommer med den, och känna mig som en del av publiken, av kollektivet. Jag vill se det riktiga.
